Sitter på ett försenat plan med grus i ögonen… Tidiga morgnar är inte min melodi.
Blir skönt med några varma dagar nu! Även om en vacker vinterdag också kan vara en fröjd för både kropp och själ.
Några lediga dagar och jag börjar redan längta tillbaka till arbetet. Inte till stress eller till alla timmar framför datorn eller till planeringsmöten… Utan till möten med människor, till möten med Gud! Ibland säger jag att jag vill ha mer tid att vara präst. Men att vara präst innebär ju också att vara administratör mm. Detta är jag införstådd med. Men jag vill ändå ha mer tid med och för Jesus. Mer tid att tala om Jesus och peka på honom med hela handen för människor. Stackars min chef, hon är nog trött på att höra mig säga att jag vill ha mer tid att vara präst. Men jag älskar när hon lyssnar på mig och säger att hon förstår mig.
Förlåt om jag svamlar men gick nämligen inte och lade mig idag. Var ju ingen idé när vi skulle köra klockan 4 på morgonen.
Tittar på bilden på ”säkerhets instruktionskortet” som talar om att man ska ge sig själv syrgas, flytväst mm. först innan man hjälper sina barn.
Min barnlängtan är stor och när kärleken till det eventuella barn som inte ens finns än, redan ger mig en känsla i kroppen av att det skulle vara svårt att följa denna anvisning, undrar jag hur många som tänker som jag som redan har barn. Tänker på mamma som ska operera bort njuren på måndag. Hade hon verkligen hjälpt sig själv först. Jag känner viss tveksamhet till det.
Men om man INTE hjälper sig själv först hur ska man då kunna finnas där för någon annan? Om man inte lyssnar till sitt inre jag någon gång, hur ska man då kunna lyssna till någon annan? Om man inte älskar sig själv, hur ska man då kunna älska någon annan? Så ge dig själv först den syrgas du behöver. Men detta endast för att sen kunna vara där för andra. Att ta av någon annans syre är något helt annat. Det är däremot egoistiskt.
Var rädd om dig och din nästa. Nu lyfter vi.
Kommentera det här inlägget