Nu längtar våra bleka vinterkroppar, längtar efter solens värme och längre dagar. Det som var dött ska väckas till liv.
Ibland tar bruset över för mycket. Bruset som stör kommunikationen med dig själv.
I helgen bytte jag ut det bruset mot havets brus. Fyra dagar i Spanien med mig själv gjorde gott för själen. Ibland behöver man ta ett steg ut och försöka se saker från en annan vinkel. Ibland funderar vi för mycket över vad andra tänker och tycker, att vi glömmer att lyssna på vad vårt eget hjärta säger oss. Kanske är vi rädda för att göra det som gör oss lyckliga.
Många är rädda för ensamheten. Jag kan inte påstå att jag själv alltid är vän med den. Men många är också rädda för att komma för nära någon annan. Då ensamheten istället blir något man vant sig vid och som fungerar som ett skydd. Kanske är dessa motsatser något många av oss behöver bejaka. Att både kunna stå på egna ben, vara självständig och trivas i sitt eget sällskap, med sina egna tankar. Samtidigt som vi vågar låta någon annan människa komma nära inpå, så nära att det kanske till och med kan göra ont. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, var tredje svensk bor ensam och vi har de högsta siffrorna för singelhushåll i världen. Är vi vilsna själar eller ser vi det som ren lyx att inte behöva ta hänsyn till en annan människa? Det ena behöver inte utesluta det andra och jag sitter tyvärr inte på några sanningar om detta.
Tommy Nilsson sjunger ”Vi är alla samma människa, lika olika som du. Vi kan lära av varandra…” ”… Var stjärnorna faller är det ingen som vet…”
Kanske behöver vi se tecken eller under för att tro. Jesus säger i Joh. 4:48 ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Kanske är vi omättliga på det. Vår tro ser olika ut och har olika behov. Precis som våra liv. Men jag är övertygad att Gud verkar på det sätt som i slutändan blir rätt för mig. Men visst gör det ont ibland.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Karin Boye
För att byta spår något så tänker jag åter på Tommy Nilssons låt. Men istället för att vi alla är samma människa så tänker jag på att kyrkan är en kropp med många lemmar.
Precis som att vi längtar efter att våren ska väckas till liv så behöver kanske också kyrkan väckas till liv. Det kan vi endast göra tillsammans, men på olika sätt. Du som läser detta behövs! Du är viktigare än du tror! Jag tror att jag talar för samtliga församlingar om att det önskas och jobbas för en levande öppen kyrka. Att dina åsikter som medlem i Svenska kyrkan behövs. Församlingen är inte bara kyrkor, församlingshem och sockenstugor. DU är församlingen!
Den senaste tiden har vi kunnat läsa och höra om de många utträdanden i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är en mötesplats. En plats dit alla är välkomna utan exkludering. Detta är något som kanske inte alla uppskattar, men som Svenska kyrkan står för. Det är inte lika med att vi förringar vår kristna tro, inte står upp för den, eller tonar ner oss själva. Tvärtom.
Oftast tror jag att kyrkoavgiften är den som många undrar över. På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa detta:
KYRKOAVGIFTEN GÖR GOTT FÖR MÅNGA
Största delen av din kyrkoavgift går till arbetet i din lokala församling. Genom att betala kyrkoavgiften är du bland annat med och stödjer:
- kyrkans öppna förskola där små barn och deras föräldrar kan mötas,
- gemenskapsträffar för äldre,
- arbete för människor i utsatta situationer,
- ett rikt musikliv med körer och musiker,
- underhållet av våra kyrkobyggnader.
Du stödjer även en kyrka som:
- vill förmedla hopp till den som drabbas av sorg och smärta,
- vill vara med och uttrycka den glädje man känner över att ha fått barn eller funnit en partner,
- tillsammans med andra goda krafter vill vara med och bygga ett så bra och tryggt samhälle som möjligt.
I skrivande stund har jag precis sagt hejdå till dagens konfirmander. Vi har många konfirmander just nu, 45 stycken. Det är fantastiskt roligt och givande. Samtidigt som det kräver mycket. När jag döper barn brukar jag säga att barnen är allas vårt ansvar. Detta gäller även när barnen blivit lite äldre. När hormonerna sprutar och livet spretar. Dessa ungdomar försöker hitta sin plats, sin väg i livet. Alla växer inte upp under samma förutsättningar. Självkänslan när man är 14 år kan oftast tyckas väldigt hög utåt sett. Men lika ofta är den precis tvärtom. Vi har alla ett ansvar att se och lyssna. Det kan göra stor skillnad! Tänk på att för världen kanske du bara är en person, men för en person kan du vara hela världen. Att växa gör ibland ont precis som det beskrivs i dikten ovan. Vi har alla känt denna värk både metaforiskt och bildligt sett. Men den kan lindras. – MED KÄRLEK.
Ta hand om er alla och var rädda om er. Hoppas vi ses!
