Det var dig han väntade på…


Mitt under konfirmandlägret ringde telefonen. Ingen verkade vara på andra sidan luren men jag såg att samtalet kom från min vän Erik. Jag pratade lite och bekräftade att jag visste att det var han som ringde. Att jag förstod att det inte var riktigt bra med honom och att jag tänkte på honom.

När jag var pastorsadjunkt så var den första begravningen jag hade, hans frus. Efter det så besökte jag honom en hel del. Vi pratade, skrattade, grät och bad tillsammans. Hans sorg var stor efter sin fru som han levt med under så många år. Erik var en varm människa med mycket humor och många livsberättelser att dela.

Det första året som präst så är det inte alltid helt lätt att skilja på vad som är bäst och hållbart för både egen del och för den man möter. Hur länge man ska vandra med… Det blir kanske aldrig helt glasklart även om det ger sig lite med åren. Så min handledare ansåg i all välmening att jag skulle börja trappa ner på mötena. Men fortsatte ändå att gå dit. Ibland i smyg.

image5-234x300 image6-300x225 Dessa bilder publicerade jag här på bloggen juni 2014 när Erik fyllde 89 år.

Väl hemma efter ett fint och intensivt läger med ungdomar som i skrivande stund är konfirmerade och redan saknade somnade jag på soffan. Det gjorde jag nog innan jag ens hade hamnat i horisontellt läge… Vaknade av att telefonen ringde och i samma sekund innan jag hunnit sträcka mig efter telefonen hann jag tänka: ”Det är om Erik”

Det var det också. En av Eriks söner berättade för mig om tillståndet. Att det snart var dags för Erik att dö, men att läget ändå var stabilt och att det hade varit det ett tag. Klockan var redan mycket och eftersom det nu var drygt 13 mil mellan oss så undrade jag om jag kunde köra dit dagen därpå. Det gick fint, så vi bestämde det. Jag satt kvar ett par minuter i soffan men kände instinktivt att jag ändå behövde köra dit.

Jag satte mig bredvid Erik där han låg i sin säng. Tog honom i handen och klappade honom på kinden. En tår föll från hans kind. Personalen som var där och som just skulle gå hem sa att de hörde att jag skulle komma och ville vänta med att gå så att de fick ”träffa denna Bernice” som Erik pratat så mycket om. På nattduksbordet bredvid honom stod det senaste vykortet jag hade skickat till honom. Jag var dock aldrig så flitig på att skicka vykort som han var. Hans familj var samlad runt om honom. Det är alltid en speciell stund när man ska ta avsked av någon nära. Hans andning förändrades och jag frågade om jag fick be, så som jag och Erik gjort tidigare. Det fick jag. Hans andning förändrades och blev nu ännu mer selektiv och lugn. Det var nära nu. Jag sjöng med bruten stämma må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord, och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

På sista ordet, dog Erik.

En av sönerna sa. Han har helt klart väntat på dig.

Efter en stund lämnade jag familjen ensam med Erik för att gå ut och plocka lite blommor han kunde ha i sina händer. Iförd prästskjorta smög jag ut i nattens mörker och plockade aningen olovligt lite blommor.

När jag körde hem grät jag hela vägen. Dock oerhört tacksam över att jag fick vara där!

Erik fick efter ett långt liv, stilla somna in i sitt hem. Precis som hans älskade fru fick i samma säng. Min starka övertygelse är att Erik nu har det bra. Han är i Guds famn och är omsluten av kärlek på alla sidor.

Begravningen var fin, och jag fick sluta cirkeln från den tid då jag var pastorsadjunkt. Jag fick träffa gamla kära kolleger igen. Att skriva griftetalet till en kär vän som Erik kom att bli, var inte helt lätt. Alla hans fina vykort som han skickat är fyllda av vänliga ord och innerliga tankar. Samtidigt som det tynger mitt hjärta, skänker det mig styrka när jag ser hans varma leende framför mig.

IMG_1141

IMG_1147 IMG_1150 Mot begravningen med handbuketten bredvid. Inte handplockade/stulna denna gång.

IMG_1151

Livet är mörker och ljus. Någon som nyss varit bland oss finns inte längre här. Steget mellan liv och död kan vara försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig.

Gud är med oss i allt som blev och inte blev och allt det får vi lägga i Guds händer.

Tack Gud för allt du ger mig. Och tack kära Erik för den tid som varit.

 

 

5 kommentarer

Ann-Sofie Michalski säger
16 maj 2017 – 05:36

Så gripande att läsa. Jag kände inte Erik så väl, men jag visste vad du betydde för Erik. Tänk att få gå ur tiden med den person bredvid sig som hade kommit att betyda så mycket för honom. Det är nåd att få göra det. Det måste varit tryggt för honom. Jag rörs över att du höll honom i handen och sjöng för honom och att du efteråt plockade blommor och la i hans händer . Du visade all den omtanke en människa kan behöva , det är stort och mäktigt det du gjorde. Du är en god, lyssnade seende präst. Jag önskar att alla fick dö som Erik
med någon som du vid sin sida, en god
präst och medmänniska. Jag hann inte lära känna dig så väl när du var pastorsadjunkt p.g.a att jag var/är sjuk så var jag inte så aktiv och syntes inte längre så mycket . Men den bild jag fick av dig var att du ärligt brydde dig om människor, du har gåvan att se människan och det är en stor gåva du har fått av Gud. Min önskan är att du aldrig tappa den gåvan att se människan för den är stor!!. Så många människor i dag oavsett om de arbetar inom kyrkan, vården m.m. slutar att se människan. I dag känns det som det har blivet kallare. Det blev mycket skrivet och kanske virrigt skrivit, ibland är det svårt att utrycka vad man menar och känner, men jag hoppas att du förstår . Fortsätt att vara den du är, du är buren av Gud. Jag önskar dig allt gott och Guds välsignelser .
Ann-Sofie

bernice svarar
21 november 2017 – 01:49

Tack för din fina kommentar Ann-Sofie! Minns ditt varma leende som igår!
Ja, det var en fin stund i livets slutskede. Du har helt rätt i att den var en stor nåd! Är väldigt tacksam att jag fick vara där. Jag tror kanske inte att det har blivit kallare, många människor runt om oss och i olika yrkeskategorier ser, lyssnar, finns där och gör många helhjärtade insatser. Men jag förstår hur du tänker och menar.

Återigen, stort TACK för dina ord!
Var rädd om dig. Många kramar och Guds välsignelser från mig.

Anna-Karin Noråker-Nilsson säger
16 maj 2017 – 06:28

Tack för den fina skildringen av din vänskap med Erik! Ärligt talat hade jag inte tänkt läsa hela ditt inlägg, eftersom jag anade, att det skulle bli låååångt...Men so what - vi kvinnor skall ju bli 83,2 år (eller vad det nu är), så nog har jag TID att läsa vad du skrivit till oss på nätet.
Nu säger jag TACK ! Tack för att jag får dela detta minne med dig!
Kära hälsningar från AnnaKarin (som bor på Bjärehalvön och tillhör Förslövs "fårahus"

bernice svarar
21 november 2017 – 01:49

Tack själv för att du tog dig tid att läsa! 🙂
Allt gott till dig Anna-Karin på Bjärehalvön!

Gudrun Ernstson säger
17 maj 2017 – 02:08

Vackert skrivet och delat. Känner värmen rakt genom dataskärmen, in i mitt hjärta. Vilken gåva du och Erik fick i vänskapen med varandra!
Tack för att du delade med dig. Varma hälsningar, Gudrun

bernice svarar
21 november 2017 – 01:49

Tack, ja det fick vi verkligen! Tack själv för ditt delande! Allt gott till dig!

Kent Lindqvist säger
18 maj 2017 – 11:52

Kära Bernice
Jag är dig evigt tacksam för vad du betydde för min Pappa. Du var hans stora tröst och klippa efter sorgen av min Mamma. Han talade ofta mycket gott om dig. Det var flera tillfällen då jag var hos Pappa, då han undrade vad Bernice hade för sig. Då gick jag in på din blogg och vi läste tillsammans vad du skrev och tittade på bilderna. Det syntes att han blev glad vid dessa tillfällen. Ibland när jag talade i telefon med honom nämnde han dig och särskilt om han inte hört av dig på ett tag, sa han att hon nog är på semester eller har mycket att göra. Jag är så glad att du kunde vara med honom den sista stunden och att han fått frid. Jag har sparat den fina bibel han fick av dig. Jag önskar dig all lycka och väl i ditt fortsatta arbete som präst i framtiden och ett gott liv. Innehållet i din blogg fyller någonting viktigt för oss alla. Gud Välsigne Dig. Varma hälsningar från Kent Lindqvist

bernice säger
18 maj 2017 – 09:14

Tack snälla Kent med familj! Jag är er evigt tacksam att jag fick komma till Erik denna kväll! Dina ord värmer verkligen. Vad fint att du läste ur bloggen för honom. Hör av er när ni vill och har ni vägarna förbi Landskrona trakten är ni alltid välkomna! Var rädda om er och njut av den stundande sommaren!
Gud välsigne er! Många varma kramar från mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *