I Begynnelsen…

Ibland ser livet ut som att det är på väg att glida iväg från en. Tiden går allt snabbare. Allt är en kamp mot klockan. Mycket och lite till vill hinnas med. Är man inne på sitt 31:e jordvarv känns det inte som att tiden står still precis. I hjulet springs det friskt och prestationskraven är höga. Mycket kloka saker sägs och skrivs av våra medmänniskor, att man själv ibland tenderar att bli tyst. Jag har ju inte skrivit en politisk eller teologisk välskriven krönika blandat med humor och träffande satir. Inte heller har jag målat något stort konstverk som får världen att häpna. Någon stor scen står jag inte på och ej heller är jag bjuden att sitta med i TV soffan på nyhetsmorgon. Vad har jag att komma med? Men kära nån. I det lilla, sker det stora. Allt som ditt och mitt hjärta bär på, drömmar, visioner och tankar ryms även dem i världen och de vill Gud höra. Här kommer några rader som inte förändrar världen, men det är mitt sätt att säga; ”Jag finns och är viktig, även om mitt namn inte är känt. Du finns och är viktig, även om ditt namn inte är känt.”

Livet drabbar oss alla på olika sätt och känslolivet får ibland sig sina törnar. Tiden läker kanske inte alla sår, men med tiden blir vi erfarenheter rikare och förhoppningsvis mer rotade och starkare. Vilket kan ge oss både det mod och den kraft som behövs för att finnas där för vår nästa. Ständigt formas vi om. Ständigt är vi på väg. Ständigt upptäcker vi vad vi förmår.

När semestern kommer så känns det ofta som att allt får en ny början. Allt känns nytt och fräscht och ett nytt tomt blad i livet framträder som bara väntar på att få fyllas med bokstäver som skapar meningar med mening. Kanske har våren bjudit på något som fått vänta med att blomma ut. Och så plötsligt blommar det och doftar på ett sätt som får en att tro att Gud just skapat hela världen igen. Något jag tacksamt kan applicera på mitt egna liv just nu.

Att en barfota vandring en sen kväll på en fortfarande varm asfalt kan kännas som en första-gång-i-livet-känsla.

Att andas in och andas ut kan kännas som en självklarhet, något man oftast inte ens reflekterar kring. Men när en hinner komma ner i riktig vila och vilopuls, när en kan vara riktigt närvarande samtidigt som man inte är närvarande alls, utan låter sig följas med i sin egen in och utandning så känns det som att man har makten över tiden. Inte så att man kan stanna den, men att den inte längre spelar någon roll. Det enda som spelar någon roll är att jag andas nu, att Gud fyller mig med liv just nu.

Under min semester, som bland annat avnjutits i Kroatien har jag fått känna denna totala frid, tacksamhet och kärlek.

I det vardagliga och högst profana går det att ”läsa” in Gud.

Mycket händer i vår egen tillvaro och omvärld. Vi ska tycka till om allt och ingenting. Val som påverkar oss direkt eller indirekt. Stort och smått, viktigt och oviktigt som vår hjärna hela tiden ska ta in och bearbeta. Är du ”mättad” men ändå hungrig? Återvänd till källan som du hämtar din kraft ur. Vi behöver lära oss att se hur vi alla är sammanfogade. Vi är ett i Kristus. Jag – vi – hans.

Kanske tänker vi; ”Vad kan jag göra?” Jesus säger; ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Som sagt, i det lilla, sker det stora! När du hälsar på och ser din nästa. Sprider ett leende fast att du egentligen inte orkar till någon som det kan göra stor skillnad för. Ger den där extra varan i din matkasse till din broder eller syster som sitter utanför affären. Lägger din tröstande arm runt någon som behöver den. Gör din röst hörd när någon behandlas fel. Du har säkerligen gjort världen till en bättre plats många fler gånger än du tror.

Nu är hösten här, och luften börjar bli tunnare och krispigare. Glöm inte bort den vila du förhoppningsvis kände under semestern. Var rädd om dig och din nästa under alla 52 veckor på året.

Fjäril fångad på bild av mig i stunden.

Guds nåd är var morgon ny, ja, stor är hans trofasthet. klag. 3:23