Kyrkan är en plats för kvarlämnade O:n

Det enda bestående är förändring. Hur ofta har vi inte anledning att säga detta? En nyårsdag blir det särskilt påtagligt. År läggs till år, och förändringar läggs till nya förändringar: Samhällsystem förändras, kulturen förändras, teknik förändras, värderingar förändras, mode förändras och inte ens jag själv är mig riktigt lik vare sig på utsida eller insida. Till allt som förändras kan vi förstås också just denna dag lägga en förändring som innebär att vi har det nya pastoratet med dess församlingar. Det som en gång var fem pastorat är nu ett.

Förändringar är sällan enkla. Det är som om vi människor lever med motsägelsen: Vi vill förändring och samtidigt som vi vill leva kvar i det kända. Vi vill det nya samtidigt som vi vill hålla kvar det gamla. Jag minns hur det var när jag som tonåring på loven kom till mitt hem i Edane. Jag gjorde snabbt en genomgång av hus och skåp för att kolla allt var sig likt. Och var det som det var förra gången då infann sig tryggheten. Jag var hemma och allt var som det skulle. Och råkade det inte vara som det var förut då infann sig något av allt det som förändring kan skapa – alla dessa ord på o: Otrygghet, osäkerhet, ovisshet, oro.

Det kanske är i förändring som det blir så tydligt var vi egentligen har vår trygghet.

Nyårsdagen är enda gång på kyrkoåret vi har anledning att lyssna till en text från Klagovisorna. Det kanske är tänkt så att klagovisor står vi så ofta själva för så att det inte behövs några bibliska komplement. Finns det några sånger som är så lätta att skapa och sjunga i förändringstider och inför världens, samhälles och kyrkans tillstånd som klagovisor? Men just därför är det också fantastiskt och överraskande att lyssna till orden från Klagovisorna i bibeln. Denna bok fylld av sorg och förtvivlan över ett nedbränt Jerusalem, ett förstört tempel, de svältande barnen, det landsförvisade folket och tanken att Gud kanske ändå övergett och till och med straffat, så finns dessa ord: ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.” Den gången, när förändring hade inneburit att allt viktigt tagits ifrån dem. Då var det dessa ord man höll fast vid. Det var detta som blev tryggheten när inget annat fanns kvar.

Vilken påminnelse inför det år som väntar var och en av oss. Inför ett nytt år, inför den framtid som väntar: Här är vår trygghet. Trygghet ligger inte i kontroll, makt eller i det vi äger. Trygghet ligger i relation till den Gud som skapat oss, älskar oss och vill det bästa för oss.

Vilken påminnelse för kyrkans medarbetare, kyrkoråd och församlingsråd: Tryggheten ligger inte i pastorats och församlingsgränser, ekonomi, byggnader den ligger tillsist alltid i Guds hand. Trygghet är att Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet. Trygghet är att ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny.”

Därför är nyårsdagen i kyrkan en plats för kvarlämnade O:n. Somliga kan lämnas i syndabekännelsen, andra i förbönen, åter andra i nattvardens möte. Men här får de gärna vara kvar för att vi ska kunna möta ett nytt år där otrygghet blivit trygghet, osäkerhet blivit säkerhet, oro blivit ro. Inte för att livet är oföränderligt eller enkelt att leva utan för att Gud möter oss där. För ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig.”

Som frimodiga, hoppfulla människor möta det som 2014 kommer att innehålla och ägna oss ägna oss åt det som är vår kallelse:
Att ta vara på livet, att förkunna och vittna. Så står det i texten idag.

Petrus hade varit med om förändring. Den var inte enkel den heller. Han hade fått ompröva en stor del av sin världsbild. Omvändelsen hade kommit som i en uppenbarelse. I en syn hade han sett en stor liksom en linneduk komma ned från himlen. Där fanns alla markens fyrfota djur och kräldjur och himmelens fåglar. Och han hörde en röst: Slakta och ät. Trots ivriga protester så tvingades han inse att vad Gud gjort rent ska ingen människa göra oren. Allt var möjligt att äta. En kristen människas frihet. Samtidigt hade han blivit kallad till Cornelius, officeren vid den italienska bataljonen, en god människa men s.k. hedning. En som Petrus egentligen inte hade rätt att få umgås med. Men med sin nya insikt kan Petrus säga: ”Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren. Nu förstår jag att Gud inte gör skillnad på människor” ”Jag är en människa” säger Petrus om sig själv. ”Du är en människa som jag” blir det han förmedlar till Cornelius. Och i det nära mötet – människa till människa börjar Petrus predika. Och i predikan talar han om Jesus som gav uppdraget att förkunna och vittna om honom.

Vilken underbar folkkyrkotext tänker jag när jag läser detta. Vilka fantastiska perspektiv som öppnas.

Vi går in i ett nådens år 2014. Förhoppningsvis är det så i våra personliga liv. Men också i det nya pastoratets församlingars liv. Tänk ett år när vi får släppa tankar om kyrkans utanverk! Nu är det uppdraget som väntar! Det är där all kraft och energi ska läggas.

Det är stort att få vara kyrka. Vi har anledning att vara stolta över vår kyrka. Det är en rymlig kyrka med högt i tak. Vi ska vara en kyrka som inte gör skillnad på människor. Folkkyrkan behöver inte definiera sig i ett utanför eller innanför. Här har vi att ständigt upprepa för varandra om att varje människa är människa, du är människa och jag är människa och där ska vi mötas. Vi ska mötas i vardag och helg. Vi ska mötas i stort och smått, vi ska mötas i glädje och sorg. Vi ska dela liv med varandra.

Här ska vi, i dessa möten, samtidigt vara en djup kyrka som inte räds eller skäms för evangeliet. För i detta delande av liv ska tron förkunnas. Här ska berättelserna berättas. Dessa livstolkande bibliska berättelser som allt för många glömt eller aldrig getts möjlighet att höra. De ska berätta för oss om Gud. Vad Guds tanke är med våra liv. De ska berätta om den som dömer och gör det med nåd. De ska berätta om syndernas förlåtelse och befrielsen i att få leva i frihet.

Vi ska också vittna står det. Vittna är något mer än förkunna. Vittna är att leva det som sägs: Leva trons liv, tala trons ord, utföra diakons och kärlekens gärningar. Finnas med människor också när andra har övergett eller inte står ut. Vara en röst för utsatta. Det ska vara möten som upprättar just därför att när du möter en annan människa: Du en människa möter en annan människa. Just därför att du inte gör skillnad på människor så gör du skillnad för människor. I samma stund som en människa känner sitt värde så blir hon människa. Mer än så behöver vi aldrig bli i detta livet. Det är stort nog.

I evangeliet står det att många kom till tro på Jesus när de såg de tecken han gjorde. Det var tydligen så att Jesus inte ens själv behövde presentera sig. Hans liv presenterade honom. Det helande, den befrielse människor mötte, de under man såg där han gick fram talade utan ord. Så är också vår kallelse att vittna. Där har vi alla ett uppdrag. I ett evangelium som drabbar oss bör också få drabba andra. Åter påminner jag om Franciskus ord: ”Predika alltid och om nödvändigt använd ord.”

Här står vi inför ett nytt år, med ett liv och ett uppdrag som getts oss. Teologen Gustaf Wingren formulerade sig i en nyårspredikan så här: ”Till vår tro på vår egen kraft ska vi säga: Frälsning behövs. Till vår misstro om vår egen kraft ska vi säga: Frälsning finns. ”Kan det finnas ett större vittnesbörd än där tron i våra liv får fullkomnas i svaghet?”

Vem om inte jag behöver kyrkan för att lämna alla mina rädda O:n? Vem om inte jag behöver förlåtelse för allt det ingen annan än Gud behöver veta? Vem om inte jag behöver nåd i ett liv så fyllt av krav? Vem om inte jag behöver Gud som mitt stora hopp inför det år som Gud ger?

Därför fortsätter kyrkornas klockor att ringa i pastoratets församlingar och kalla till Gudstjänst och Gudsmöte. Därför fortsätter vi att med alla våra skilda gåvor vara gåvor till varandra och i våra olika uppgifter vara en rikedom för varandra.

Jag önskar er Guds rika välsignelse över församlingarnas arbete i detta nya pastorat. I dess församlingar ska människor komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Ja, Ett Gott Nytt År önskar jag er alla.

(Predikan på Nyårsdagen den 1 januari 2014 i Karlstads domkyrka i samband med att Karlstads pastorat bildades av tidigare Karlstads kyrkliga samfällighet.)