Julottepredikan

Julotta i vår Östmarks kyrka.
Kan det bli vackrare?
Kören under Lenas ledning, alla ljus som lyser – det har vaktmästare Stig ombesörjt – 289 stycken
Och varmt är det trots 30 minusgrader ute.

Här framme julkrubban.
I december har det varit såväl lucia som adventsamlingar kring krubban.

Och jag har just läst julevangeliet. Välkänt för de flesta.
De flesta känner till historien. Ramberättelsen.
Karaktärerna.
Josef, Maria, Betlehem, födelsen och herdarna.
Sen så har vi att förhålla oss till det hela.
För vissa har historien, gestalterna gått på djupet för andra är de mer på ytan.

På samma sätt är det med huvudpersonen som allt kretsar kring i såväl julevangeliet som i den här byggnaden. – Jesus Kristus – för vissa har han gått på djupet, för andra är han mer på ytan.

Men ett är säkert och det är att öppnar jag mig för det andliga, frågan om livet och döden och en möjlig evighet, då kommer jag förr eller senare fram till Jesus.
Och jag måste då välja att förhålla mig. Man kommer inte förbi honom utan vidare.

Ett vanligt förhållningssätt visavi Jesus är att relativisera honom.
Det gjorde hans judiska samtid och det gör många i vår samtid. Då lät det att ja han är visserligen en skarp profet men han kommer inte med något nytt. Allt finns redan i vår skrifterna sa man. Han återger det vi redan vet.
Idag hör man ofta tycker jag att Jesus, ja han var visserligen klok och bra men att det är det många som var och är, och många andra religioner därtill.
Jesus blir på så vis en i mängden.
Den kristna tron en tro bland andra.
Ibland säger också vissa att Kristus, de är vi väl alla, för alla är väl gudomliga innerst inne.

Ett sådant här läge är förstås en utmaning för en kyrka, som vår, som menar att Jesus inte är en profet bland andra. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den kristna tron – och förkunnelsen om Jesus – faktiskt hela tiden arbetat i just detta spänningsfält. Det är en del i bejakandet av Jesus, närmandet av Jesus att å ena sidan komma i närheten av en unikt andlig erfarenhet av närhet och kärlek och å andra sidan erfarenheten att många önskar att förringa detsamma.

Vi kunde i dagens episteltext också ta del av en sådan process, dagens bibelforskare vet inte vem som skrev Hebreerbrevet, författaren är okänd men man daterar texten till 80 efter Kristus. Och mottagaren – där är man ense – är en kristen församling där tron blivit ljum. Man hade börjat att relativisera.

Och vi hörde nyss de ord jag nu ska läsa upp en del av:

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Författaren menar – ja det är ju ganska uppenbart – att Jesus är helt unik.

Det som är faran i att relativisera Jesus – att å ena sidan men å andra sidan –det är att vi i förlängningen inte tar Jesus i anspråk. Att jag som människa lägger upp så många hinder och förbehåll och osannolikheter och tveksamheter att jag inte kommer mig för att sträcka mig mot den hand som sträcks mot mig.
Att jag går förbi den famn som är öppen mot mig, oss,
Ja att vi inte hör när vårt namn blir viskade, ropade,
inte känner handen på vår kind.
Kort sagt att vi inte låter oss bli kallade vid namn. Att vi inte ser den som ser oss, mig, dig, ja alla
Och det på ett sätt ingen annan kan se.
Ingen annan kan se.

Det är den stora faran med att relativisera.

*

Jesus frågar sig i Lukasevangeliet, att när människosonen kommer åter, kommer han då att finna någon tro? Och det verkar som om Jesus förutser att för många skulle den inte finnas.
Tron.
Här hoppas jag förstås att Jesus har fel.
Samtidigt är det mycket som talar för att han kommer få rätt.

*

Det fanns inte rum var det budskap Josef mötte i Betlehem, fullbelagt.
Och samma budskap riskerar vara ett faktum för många av oss i våra liv idag,
ja handen på hjärtat – har vi verkligen utrymme, ger vi verkligen plats för Gud, för Jesus i våra liv – eller är här ont om plats, fullbelagt?

För att kunna ta ställning till den frågan – måste jag ta ställning till i vad mån Jesus är något att ha.
Och vad kan det då vara som är så – eventuellt – speciellt med honom?
Varför är han inte som alla andra profeter och förresten – har vi inte alla en Jesus i oss, är vi inte alla gudomliga, ja vad ska vi med Jesus till?

Vad ska vi med Jesus till?

En motfråga skulle nu kunna vara:
Är inre frid något att ha?
Är känslan, ja inte bara känslan utan övertygelsen, vissheten att jag som individ är älskad och beskyddad och omhuldad någonting att ha? Är inre sällhet och en bubblande inre glädje någonting att ha?

De flesta svarar nog spontant ja på de frågorna.

Men faktum är att vi når inte den sällheten och vissheten att vara älskad genom att bygga om våra hus – trots att Ernst och Martin vill få oss att tro det – eller för den delen åka till Thailand trots att Vingresor vill få oss att tro det och inte heller genom att vinna de där miljonerna trots att Keno och Svenska spel vill få oss att tro det.
Och vi får inte heller denna sällhet sällheten och vissheten att vara älskad av yttre bekräftelser från varesig, vänner eller chefer eller grannar för så si fungerar som bekant inte den här Världen.
Men hur kan jag då erfara dessa erfarenheter?
Svaret är enkelt – Genom att öppna vårt hjärta för Gud och den levande kraft som finns i Jesu löfte att han är nära var och en av oss som ber om det, som vill ha med Jesus att göra.

Samtidigt – och det vet vi innerst inne – ja det tror jag – att om jag nu då skulle bli sådär berörd, ja att här finns något reellt,
har jag då ofta inte saker i mitt liv som jag på sikt bör ta itu med?
Vanor, kanske olater kanske attityder.
Och om nu det är konsekvensen av att tro – att tro på det där riktiga sättet som det innebär att verkligen bli berörd, bli ianspråkstagen av Jesus – vill jag då låta mig förändras?
Vill jag verkligen leva ett för mig mer sant liv?
För det kommer ju responsen bli – i mig – inser jag – i detta möte med den levande Gud som gestaltas i bejakande av Jesus.
Och jag tror att allt detta vet vi, var och en av oss, innerst inne. Alla. Och det är nog snarare här tveksamheten finns, roten till relativiserandet.
Det är mest bekvämt så.

Samtidigt har vi inte evigheten på oss.
Vi har våra liv, var och en av oss.
Och det kan vara slut imorgon dag. Det kan vara slut imorgon dag.

I den kristna religionen är det en dogm att det finns en motkraft till kärleken.
Någon eller något vill få mänskligheten på avvägar.
Det finns en strid om själarna, om oss. Var och en av oss. Mänskligheten är en brännpunkt för ett kosmiskt drama vars dimensioner är mycket större än vi som mänsklighet kan förstå. Och Jesus säger att när en syndare omvänder sig så blir det fest i himmelen. Och den festen liknar ofta den oerhörda glädje många känner som kommer till tro.
Tänk – jag är sedd, älskad, omhuldad och tagen i anspråk. Gud jag vill ha med mig att göra. Inte för mitt yttre utan för mitt inre.

På åttiotalet gick det ett nöjesprogram som hette Nöjesmassakern på teve, Sven Melander och Åke Cato spelade kockar och härmade Werner Wögeli, den välrenommerade kocken från Operabaren och Grand hotel i sthlm.
En standardreplik i dessa sketcher var att när Åke Cato och Sven Melander misslyckades med en anrättning eller för den delen att finna en viss ingrediens så gick det lika bra med selleri. Då går det lika bra med selleri sa Sven och alla skrattade.

Budskapet i den här juldagspredikan är att Jesus inte är utbytbar. Jesus är unik. Och vi har alla att förhålla oss till denna Jesus. Och det erbjudande vi har att ta ställning till är att få vara delaktiga i kärlek blott och ljus. För det är kallelsen, blott kärlek och ljus.

Vi ska nu sjunga en välkänd psalm tillsammans. Men vi ska hoppa fram lite och sjunga vers 4 och 6 i Bereden väg för Herran dvs psalm 103 – verserna 4 och 6. De verserna får fungera som denna predikans avslutning. Vi står upp och efter att vi sjungit fortsätter vi att stå och så stämmer vi in i vår kyrkas trosbekännelse – som ni finner längst bak i psalmboken, på bokryggen till vänster om Fader vår.