Vi känner Symeon som gudfruktig, liksom Hanna, de lever ett liv som idag är ovanligt. Och båda symboliserar det hopp som fanns i den här tiden,
att Messias skulle födas, fridsfursten, den väntade och sanna.
Och så får Symeon möta detta barn, precis som han blivit lovad – och han känner frid.
Likaså Hanna.
Båda har bilden av en konkret befrielse som väntade, ja Jerusalems konkreta befrielse från ockupation och förtryck och orättvisor. Detta hopp kantade Jesus väg och det kommer till uttryck inte minst i Jesu åsneritt in i Jerusalem drygt trettioår senare,
Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp.
Idag vet vi att Gud kom in sin skapelse på ett annat sätt, än som en härförare. Han kom som utlovat men med ett annat svärd än det blanka stålets; han kom med sanningens och kärlekens svärd. Eller som Johannes vittnar:
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
I någon mån är kanske Symeons situation lättare än vår.
På sätt och vis levde han i en enklare tid än vår.
Han hade ett konkret hopp –väntade en konkret befrielse.
Vilken befrielse väntar vi? Vilket är vårt hopp?
Och vårt hopp och vår befrielse – hur hänger de ihop med barnet i Marias famn som Symeon lyfter upp i luften och prisar så högt?
För många är det en helt onödig fråga. Om vi går tillbaka till 1865 och frågar Lina Sandell Berg när hon diktar sin psalm
”Bred dina vida vingar o Jesus över mig och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig”, så skulle hon se frågande ut eller för den delen Joseph Scriver
då han för 100 år sen skrev
”Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god. När vi frestas, när vi prövas vill han ge oss kraft och mod´”. Och i vers två. ”Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag. Jesus hjälper dig att bära, dina bördor dag för dag”.
Här är kopplingen självklar. Och så har den varit och är för många människor. Medans den för många är långt ifrån lika självklar.
Samtidigt saknas det inte vittnesbörd i vår tid eller i någon annan tid – sedan Jesus – om den universiella betydelsen av just Jesus liv här på Jorden. Ett sådant vittnesbörd hade en mamma för några år sen. Hon var då inte alls troende, ingen i familjen var troende. Mamman var ute med sina två söner och seglade. De överraskades av en storm. Och de hade slarvat med flytvästarna. Efter ett kort tag kapsejsar båten och moderns ligger id et kalla vattnet med sina två söner bredvid sig. Ingen av dem kan simma. Mamman trampar vatten, orken tar snabbt slut – allt det här har hon berättat i ett teveprogram för några år sedan. Hon känner att hon inte orkar hålla sig och båda pojkarna flytande, paniken kommer smygande. Då plötsligt säger den ene pojken, mamma, ”Jesus är här, han ska ta emot mig nu. Allt blir bra, hejdå.” Och strax därefter svimmar pojken av, en våg kommer och mamman tappar taget om pojken som sjunker ner i havet.
När modern berättade det här så rann hennes tårar och hon sa att det som var så konstigt det var att ingen i familjen eller i deras närhet ens pratat om Jesus med barnen. Hon var övertygad om att sonens möte var på riktigt.
Sådana här vittnesmål finns som sagt såväl idag som igår.
Ändå är det nog inte lika vanligt att möta en sådan oförblommerade Jesustillit som finns Lina Sandells eller Joseps Scriver psalmer idag som det var då.
Och det är kanske inte så konstigt! Den formen av tillit kommer och går, det visar religionshistorien och de dryga hundra åren som förflutit sedan dels Lina Sandell Berg dels Joseph Scriven författade dessa psalmer har innehållit så mycket förstånd, så mycket vetenskap, så mycket sekualisering, så mycket omprövning att den glädje som såväl Symeon känner i templet som den tillit och andäktighet Lina Sandell Berg och Joseph Scriver vittnar om– att många – på olika vis kommit att ifrågasätta giltigheten i denna tillit.
Jesus kanske är överreklamerad?
En grundbult i Jesu förkunnelse är hans återkomst.
Vi har – liksom Symeon – ett löfte att förhålla oss till
Symeon visste att hans möte med Messias låg inom hans levnadsstid – vad gäller Jesu återkomst finns inget sådant konkret löfte men däremot att det ska ske och därtill angivelser och tecken.
Ett ”jag kommer åter. Var då beredda”. Och för att skärpa våra sinnen: ”jag kommer som en tjuv om natten”.
I veckan som var så täcktes Aftonbladets löpsedlar – jag tror det var i torsdags – av att Carola Häggkvist var på Haiti och där för journalister pratade om att mycket tydde på att den jordbävning som skett var ett tecken på att vi levde i ändens tid. Samma dag – i samma tidning men då i den webbaserade versionen – blev Carola bemött av den gamle Aftonbladets-kolumnisten-Hallå Gud, numer Biskop i Visby, Koskinen, som menade att Carola var helt fel ute – att den tid Jesus pratat om ligger många tusentals år framåt i tiden.
Det är bara det att inte Carola och inte Koskinen kan veta när. Och det är inte det som är det intressanta, inte när utan att – att detta ska ske. Precis som för Symeon. Han visste att det skulle ske och han levde i den tilliten.
I vår tid händer det att präster och teologer mer eller mindre tar avstånd från hela idén om Jesu återkomst. Den är nog snarare något som sker inom oss, säger man. Inget som ligger i en konkret framtid. Kanske ryggar man för återkomstens preludier, som är allt annat än glada?
Jag har personligen svårt att förstå hur man kan bortse från Jesu undervisning på den här punkten. Få företeelser är så beskrivna och förväntade som denna händelse.
Samma teologer som ifrågasätter Jesu återkomst har inte sällan svårt för Jesu gudomliga sida. Jesus har nu blivit en mer eller mindre blivit en radikal profet, men inte mer än det. I och med ett sådant ställningstagande har man som faktiskt intagit en klassisk judisk eller muslimsk ståndpunkt, på Jesus, och inte en kristen. För som kristen måste jag förhålla mig till Jesu gudomlighet – liksom hans återkomst. Och våga leva i detta budskap – hur icke politiskt korrekt det nu än är.
Är det så, i vårt land, att det blir allt färre som har en sådan tillit som t.ex. Lina Sandell Berg ger uttryck för i psalmen Bred Dina vida vingar, allt färre som vågar leva hand i hand med Symeons, med hoppet, med löftet att få se Herren Messias med sina egna ögon?
I såfall har vi ett bekymmer.
Och det tarvar eftertanke och rannsakelse hos alla som tror.
Hur lever jag i min tro och hur ska den bli mer levande för andra?
I Luk 18:8 säger Jesus
”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”
Ett nyckelord här är rimligen bön.
Det är ju det språk som skär genom vår tid, ja genom varje tid, varje tvivel och varje intellektuell invändning som en varm kniv genom smör – Bön.
Det är i bönen Herren uppenbarade sig för Symeon, i bönen sångerna kom till Lina Sandell Berg och Joseph Scriver och det är i bönen vi alla kan erfara att Jesus menar allvar när han lovade att vara oss nära. Vi kan i bönen – i hjärtat förstå – Jesu löfte att han är i fadern och vi i honom och han i oss.
Och det är, tror jag, just i bönen vi blir stärkta så att vi inte somnar på våra poster, inte göra slut på oljan i våra lampor, inser att vi måste stötta varandra varandra att vaken och bedjen, vara alerta,
ty som en tjuv om natten kommer han åter och då ska vi stå där – och välkomna honom precis som Symeon inte slappnade av innan han fick ta i Messias med sina egna händer, han blivit lovad.
Vi är lovade samma sak – detta möte – i rummet.
Vi måste våga leva i den tron.
Även om vi inte vet exakt när det kommer ske – men det kommer ske – den dag han kommer åter – men den här gången inte i mänsklig gestalt utan som han sagt, som en blixt från öster till väster ingen då kommer att ifrågasätta.
Gode Gud – hjälp oss igenom våra tvivel, förnya vår tillit och vår blick för din son vår frälsare Jesus Kristus. Amen
Kommentera det här inlägget