söka vår identitet i de Jesu medlidsamma ögon som riktas mot oss

Jesus på korset och de två rövarna jämte honom. Den ene rövaren hånar Jesus och den andre ber Jesus om nåd.

Jesus ser på rövaren som ber om räddning och han säger att redan idag ska du vara med mig i Himmelriket.

Om vi stannar till i denna händelse för en liten stund – vad visar Jesus, jo att det aldrig är för sent att be om frälsning, om nåd.

Liknelsen om arbetarna i vingården som Jesus berättar om i Matteus kapitel 20 har samma budskap. Även den som arbetat bara en knapp timme fick samma lön som de som arbetat en hel dag. Det viktiga är steget, ansatsen, viljan att sälla sig till Guds rike – då träder vi in. Och vi blir lika de som varit där lång tid.

Detta perspektiv är vikigt att föra med sig. Det är också en signal att vi bör akta oss för inbördes hierarkier i kyrkan, det är inte för inte Jesus avslutar liknelsen om vingårdsarbetaren med orden: ”Då skall de sista bli först och första bli sist”.

Med öppna ögon går Jesus mot döden. Och behåller sin kärlek och sin empati och sin närhet hela vägen.

Han sviker oss inte in i döden och i döden så kommer han att betvinga ett mörker så att vi – mänskligheten – nu och för alltid har denna möjlighet, att likt rövaren säga ”Gud rädda mig” och med ens kommer det ljusa – ”skimret” – Guds beskyddande hand. ”Ja jag beskyddar dig.”

Vad är det som hindrar så många av oss att komma vår frälsare till mötes?
Varför hånas och skändas han fortfarande, Jesus, på så många sätt?

Om detta kan vi fundera och svaren är många men hotfullt är tydligen erbjudandet han kommer med. Erbjudandet han står fast vid. Med öppna händer. Varesig han hyllas som en konung eller skändas som en tjuv och mördare.

Vad sänder detta beteende – detta val av mänskligt beteende – för signal till oss som vill gå i Jesus fotspår. Och vad har vi att lära av fot-tvagningen under skärtorsdagen? Vad vill Jesus lära oss? Jo att vi är varandras jämlikar. Vi är varandras bröder och systrar. Oavsett hälsostatus, ålder, ekonomi, hudfärg, ras och andra tillhörigheter så är vi en enda mänsklighet, skapade till Guds avbild. Och i den hållningen ska vi leva – i den öppenheten – nyfikenheten och glädjen.

Det som sker är planlagt och profeterat.
I läsningen av Jesaja kap. 53 kan vi se att denna väg framåt – kärlekens väg – är planerad sen begynnelsen.

Och i vårt korta perspektiv här på Jorden, mänsklighetens – vars och ens sekundperspektiv – så kan vi förstås ifrågasätta Guds plan men allt ska sluta med det onda motas bort och det goda lyfts upp, blir den livsprincip som genomsyrar allt. Vi måste söka att ha detta för ögonen, leva efter och i det löftet. Hur mörkt det än är runt oss.

Här är Jesus vår förebild och vårt exempel, mitt i ondskans öga, i den totala utsattheten, den djupaste förnedringen tar han symboliskt sin arm om den rövare som ångrar sig, som vill veta av Gud och säger att Du, du är räddad, redan idag ska vi vara i Himmelriket.

Himmelriket som är både bortom och här och nu.

Dimensionen som genomsyrar kosmos och ska omsluta hela Jorden – den dag Gud bestämt.

Då Ordet kommer åter – som en blixt från öster till väster och hela skapelsen böjer sina huvuden.

Allt det här vet Jesus.
Liksom att det skeende som äger rum på långfredagen är en del i denna återställelse – mörkret övervinns en gång för alla – alla som anropar ljuset blir räddade av ljuset, mörkret har ingen makt, är en chimär, en skugga, en illusion.

Därför är påskens budskap att vi ska skaka av oss mörkrets illusioner och söka vår identitet i de Jesu medlidsamma ögon som riktas mot oss – och söker upprätta oss, vara oss när. Överallt, alltid.

I såväl ljusa som mörka dagar.