lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill

Den kristna gudsbilden är treenig; det är Gud, det är Kristus och det är Den helige ande. Gud är skaparen och skapelsen, Kristus är kärleken, och Anden den kraft som ger det hela liv. Ibland förenklar jag det hela i konfirmandsammanhang och säger att låt oss pröva om vi kan se treenigheten som en bil: Gud är bilen. Kristus är motorn och Den helige ande är bensinen. Förstås ett ofullkomligt och kanske taffligt försök att förklara något mycket komplext, men vi behöver ibland sådana förenklingar.

När Gud skapade den första människan så gjorde han honom med hjälp av jord och lera och blåste sen liv i honom med hjälp av sin ande. Detta är ytterligare en bild. Guds ande.

Kristus kallar anden i Johannesevangeliet för sanningens ande.
Kristus lovar lärjungarna att alltmedan han inte längre ska finnas synlig hos dem så ska han sända dem denna sanningens ande, eller hjälparen som Jesus också säger.
Det här är ju ett påstående som är värt att undersöka närmare.

Jesus som levde för 2000 år sen säger innan han försvinner att han kommer sända människan en kraft, en sannings ande, ja någonting Jesus kallar för hjälparen.

Tänk om det stämmer, tänk om det är rätt…
Att runt om oss finns nu en kraft, ett fluidum av energi som inget hellre vill än att vägleda, beskydda och hjälpa oss.
Att bara jag knäpper händerna och säger ja Gud, ja jag vill bli vägledd och beskyddad så finns den här kraften som en osynlig skyddande änglamur runt om oss…

Att säga ja till Guds beskydd kan vi människor göra på så många vis.
Läpparnas bekännelse är nog här tämligen ointressant utan hur vi lever våra liv.
Jesus säger som bekant: ”Inte alla som säger Herre, Herre kommer att komma in i himmelriket utan de som gör min faders vilja”.

Vad innebär det att göra Guds vilja? Jo det innebär att leva sitt liv med den gyllene regeln som högsta norm; ”allt vad jag vill att andra ska göra för mig ska jag göra för dem”. Här finns själva nyckeln till empati och kärlek. Att sätta sig in i sin nästas ställe. Och att försöka undvika att döma.

Det är så lite vi människor vet om varann, bara ett grand och att döma sin nästa är oklokt.
Jesus säger såsom du dömer andra skall du själv bli dömd; såsom du förlåter din nästa blir du själv förlåten.

Att göra sin Faders vilja? Ja det är att försöka följa tio guds bud, den gyllene regeln – dvs. älska din nästa som dig själv – och det dubbla kärleksbudet som utöver påbudet om att älska sin nästa som sig själv också säger att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själv och hela vårt förstånd.

Enkelt – i teorin – men desto svårare i praktiken.

Älska sin nästa som sig själv förutsätter ju i någon mån att man först älskar sig själv. Men att älska sig själv, är det så enkelt?
Nej det är nog dessvärre inte det.
De flesta av oss har massa invändningar mot oss själva. Det kan vara kroppen, begåvningen, karaktären, rädslan att säga ifrån; vi jamsar med, eller så är man för envis och snarstucken, har för dåligt… ja allt vad det nu kan vara.
Att älska sig själv är något man i regel får arbeta på.

Har man vuxit upp i ett hem med föräldrar som signalerat att man dugt bra har man det lite lättare men inte ens då är det lätt.
Vi hittar så ofta fel på oss själva – och därigenom på vår nästa. Gyllene regeln har således en dyster psykologisk parallell; finn fel på din nästa såsom du finner fel på dig själv.
Och lätt att klanka är det.
Gnälla.
Och pusta och stånka och ohoj vad trist det blir.

Att göra faderns vilja, som Jesus säger, handlar inte om hur väl vi lyckas älska vår nästa utan att vi försöker och verkligen vill älska.
Eller som diktaren Rydeberg skrev; Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgats ty den hör evighetens rike till.

I dagens episteltext gör anden en häftig entre, eldslågor och tungotal. Och den traditionen har man tagit fasta på i delar av kristenheten, inte minst inom den s.k. karismatiska kristenheten.
Men anden är verksam på många vis – om du är lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill, så finns den helige anden nära dig varje gång du tänker och handlar i enlighet med Faderns vilja. Guds vilja. Ibland kan vi känna den helige anden rent fysiskt som en liten rysning längs ryggraden. Inte en sån där rysning då man blir rädd och nackhåren rör sig utan en sån där liten rysning som de äldre förr sa att nu – nu gick en ängel förbi dig. Ha det i åtanke nästa gång det sker; för just då har du kanske tänkt en tanke som var viktig för dig och som för dig närmare Gud. Den helige anden är verksam.

Den helige anden ger också den som vill verka i det goda kraft att göra det. Inte så mycket kanske kraft att göra omöjliga ting utan skänker snarare den enskilda människan ett sinnelag som sprider hopp och glädje. Och med hopp och glädje, ja då är det mesta möjligt. Du tar upp telefonen och ringer försäkringskassan. Har du en förförståelse att tjänstemannen som snart ska svara bara kommer att krångla och vara besvärlig; ja då blir det oftast så. Har du en förförståelse att du kommer att bli hjälpt då blir det oftast så. Vår tanke, vår inställning till livet styr hur våra liv gestaltar sig. Den helige anden hjälper oss att förvänta oss gott; hjälper oss att tänka att nu ska vi bli hjälpta och vid de tillfällena så inte skett så får vi hjälp att inse att den här trista erfarenheten inte ska få prägla min verklighet, min kommande förförståelse.

Den helige anden skyr bitterhet, sarkasmer och elakhet. Men älskar humor, glada tillrop och handfast hjälp. Med en sådan del-definition av den heliga anden så kan man konstatera, tycker jag, att det finns tämligen mycket av den helige ande i Fryksdalen för mycket här präglas just av denna anda. Men tänker då någon, är Fryksdalen en så särskilt kyrksam bygd? Men vem har sagt att kyrksamheten i första hand utmärker Den helige andes närvaro? Den helige ande finns ju hos var och en av oss som vill och försöker att älska. Som försöker vara ett stöd för våra nästor. Som försöker ha fördragsamhet med alla brister och fel, som ändå kämpar på och vill älska såväl vår nästa som oss själva. Och som gör detta i Guds och Jesu namn.

Ulf Lundell skrev en gång en dikt; han skrev Gud jag ber inte, hela mitt liv är en bön. Och så är det. En människas liv kan vara en bön. Att vinnlägga sig om att ha en mjuk hand på den kind där tårar rinner, att trots att möjligheten fanns till motsatsen göra en ärlig affär, att vinnlägga sig om att inte vara sniken utan generös, att hålla band på sin tunga så att åtminstone det skvaller som är känsligt inte sprids vidare. Och så vidare.

Vad kan kyrkan bistå med i den här kampen, den här vardagskampen?
Ja egentligen väldigt mycket.
Kyrkan kan erbjuda sång och psalm, bön och stillhet; att vi tillsammans fokuserar på och ber till Den som skapat denna vår förmåga till kärlek dvs. Gud.
Att be till skaparen, liera sig med det heliga innebär att jag som människa ges ett starkare värn mot det i skapelsen som vill bryta ned.
Det som vill skada.
För dessvärre finns det sådant här också.
Här på vår Jord.
Och det är så lätt att gå vilse.

Att be tillsammans; att även kanske samtala tillsammans om tro, utröna, söka… innebär att jag stärker det egna huset.
Jag säkrar grunden, det egna jagets grund, det som annars kan börja vackla. Bygg ditt hus på en klippa sa Jesus, då står det emot regn och storm och kyla.

Ja kyrkan har Jesus uppdrag att förvalta ordet dvs. den kristna läran och förvalta sakramenten. Dop och nattvard.
Och till prästen har getts ett särskilt uppdrag – förkunna evangelium: Att trots att du har felat, trots att du brustit, trots att ingenting gick som du ville och du står där och känner dig värdelös och andra kanske tycker detsamma få höra att Skaparen är intresserad av dig, vill ha med dig att göra och är beredd att dra ett sträck över det som gått fel.
Att finnas med i den processen som en samtalspartner – ibland under absolut tystnadsplikt – och där ha uppdraget att just förmedla denna totala förlåtelse är ett specialuppdrag som prästen har.
Och den dörren står alltid öppen.
Dag som natt.

Nattvarden är en gåva till oss människor och den hjälper oss att stärka banden till Den heliga anden, Kristus och Gud.
Din egna unika roll och plats inför och med Gud.
För det är på oss det hänger.
Att vi vågar tro och ha våra hjärtan öppna.
Inte med mindre än så kommer det gå.
Det är på oss det hänger, att våra hjärtan föredrar och strävar efter sanningen, öppnar upp för den Gud och nåd som genomsyrar hela skapelsen; ja inte med mindre än så kommer det gå.
Och att vi är beredda att söka förlåtelse såväl inför Gud som inför våra medmänniskor.