Medmänniskoskapet


Skuld. Du eller jag är skyldig. Brist. Du eller jag uppvisar en brist. Anklagan. Du eller jag blir anklagad eller är anklagare; åklagaren. Det bristfälliga kontra det perfekta. Eller snarare det mänskliga kontra illusionen om det perfekta. Vi möter det i den politiska debatten – ”De har fel vi har rätt.. ”  Och vi möter det i kyrkan – ”Se där finns det äkta, det sanna i motsats till här i den egna traditionen. Men se där, där i Rom. Eller på det där pilgrimscentret. Eller där i just den ortodoxa traditionen, eller i den och den frikyrkan, i just den där väckelsen i Afrika eller Nepal, där…där är allt rätt”. Och vi kan också möta det i grupprocesser; ”Bara Kalle försvinner så blir allt bra…” Eller i det egna livet; ”Bara jag får den där befordringen, får den där resan till Mauritius, får löneförhöjning med stort L, vinner på lotto, får en större eller för den delen mindre näsa, ja då är allt perfekt…”. Men livet blir aldrig perfekt. Inte i kyrkan, inte i politiken, inte i det egna livet. De gruppgemenskaper vi nu är en del av  har, kommer att ha och ska ha – enligt de förutsättningarna som råder här på Jorden – sina uppenbara brister. Det fulländande finner vi på andra sidan porten till evigheten. Inte på den här sidan.  Men vi förförs gång på gång att tro att vi kan åstadkomma detta himmelrike här och nu. Vi finner det i den nationalsocialistiska tanken, i den socialistiska, i den kommunistiska, i den fascistiska, i den liberala i den kapitalistiska. Och oavsett falang finns däri människor och förespråkare som är övertygade om att det perfekta systemet faktiskt finns här på riktigt. Bara vi upphör med det nuvarande, bara vi ändrar allt. Men med historiens facit i hand; det är en illusionen att ”Bara alla gör si eller så ja så vore allt löst, klart och bra”. På den här sidan himmelriket får vi stå ut med brister och begränsningar. Punkt.

På Jesus tid var budet att bara man följde lagen så skulle allt bli bra. Och lagen tog föga hänsyn till hur det var att vara människa. Tillsammans utdömde man straffet och i just den stunden straffet ljöd: då man exempelvis stenade kvinnas som varit otrogen ja då kanske det infann sig en märklig form av ”befrielse”. Skulden var någon annans. Men hur länge varade den lättnaden?  Och hur var det nu Jesus sa…: ”Alla som griper till svärd kommer förgås av svärd!”

I vårt Svea rike har vi hårda och märkliga ord i den offentliga debatten, inte minst på sociala medier. Åsiktskorridoren tycks bli snävare för varje dag. Att tänka två eller tre parallella tankar går oftast inte. Och vi anklagar varandra för att vara intoleranta och fördomsfulla. Och vi anklagar varandra för att brista i insikt och att vara kärlekslösa. Men frågan är om inte de som far ut med den här formen av anklagelser är stöpta i samma självrättfärdighet som folkhopen som ville stena kvinnan. Och där Jesus som bekant replikerade att den som är utan skuld kan ju nu kasta första stenen. Det finns en suggestiv kraft i att generalisera, i att måla tillvaron i svart- vita nyanser; men vad händer ? Jo vi tappar människan, det individuella, det unika. Jesus visar oss gång på gång att detta är inte bästa vägen att gå. Han visar att bästa vägen att gå är att först känna igen bristen hos sig själv  – och att lever vi nu hand i hand med den, med bristen i vårt egna medvetande – då kan vi rimligen inte urskillningslöst ha åsikter, självrättfärdiga åsikter om vår nästas handel och vandel där vi sätter oss på piedestal när vi i själva verket kanske sitter i ett glashus.

Det berättas om Dom Hélder Câmara, då han var biskop i Rio de Janerio, att han besökte ett fängelse och då han besökt alla fångar frågat fängelsedirektören om han nu fått träffa alla. ”Ja alla utom en” löd svaret. Och denne ende bedömdes vara farlig, ja en notorisk mördare. Dom Hélder Câmara insisterade på att få träffa även denne fängelsekund och det sägs att han inför mannen, för det var en man, presenterade sig med orden att: ”Det du gjort skulle också jag kunnat ha gjort”. För så är det. Givet vissa omständigheter, en annan förhistoria, en annan konstitution i det egna psyket så hade vi alla kunnat vara där. Du, jag och Dom Hélder Câmara. Men det är så lätt att distansera sig, att döma. Därmed inte sagt att man inte ska döma handlingen; men människan, nej den domen ska vi överlåta åt Gud. Och Gud avskyr som vi vet synden men är – och vet vi också – snar att förlåta syndaren. Vi ska vara tacksamma för det. Vi har alla glädje av en skapare och Gud och en kristendom så bär fram detta nådens budskap.  Det är unikt. Det är vår religion. Det är en essens, en grund, en anda vi alla har att leva i och tacksamt söka sprida. Det är vårt evangelium!

Att leva i tacksamhet är dock inte alltid lätt. Vi uppmuntras rentav i just vår tid att istället vara otacksamma. Vi ska liksom vara frustrerade konsumenter ivriga till att konsumera nytt. Dygden förnöjsamhet förefaller idag 2016 ha ett lågt värde. Ibland tänker jag att vi måste hjälpa varandra att leva i tacksamhet; tacksamhet inför Gud och de rika gåvor som ges i vårt land med vår frihet och vår natur och vår materiella rikedom.  Att leva i medvetande om gåvorna som ges oss ger en grund för en genuin glädje – och gemenskap. Detta i motsats till att vi ska fokusera på att ”bara om vi fick det och det ja då skulle allt bli perfekt; bara det och det sker, ja då skulle allt bli bra”.

Men ingenting kommer någonsin på denna sidan himmelriket bli fullständigt bra. Vi kommer alltid att få leva med tillkortakommanden och livs-begränsningar. Det är nu en del av livet; och som kristen i allra högsta grad en del av tillvaron på denna sidan himmelrik. Därför har vi denna utmaning att se på oss själva och vår nästa som medspelare. Och tålmodigt och förtröstansfullt bygga och verka där vi är, tillsammans. Istället för att sura och se på vår nästa som vår motspelare och hela tiden längta bort till den där illusionära perfektionism som nu inte finns. För innerst inne vet vi att mitt i alla falanger i det kristna, bland alla länder och ideologier, grupper av människor så har har vi att leva och hantera denna brist. Det finns inget idealtillstånd någonstans annat än korta stunder då och då. Och det enda sätt som fungerar i längden är att söka leva i det nu, i det medmännisko-skap Jesus visade oss på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.