Men folket vet inte – de hoppas och höjer upp, idealiserar Men Jesus vet att han kommer bli mördad – efter en godtycklig rättegång – ensammast i Världen. Om några dagar. Och han rider in på en åsna, på en ung åsnehingst. Inte bara för att det var förutsagt av Sakarja utan för att det som var förutsagt av Sakarja är förutsagt för att det har en mening i detta nu för här kommer han, värnlös, vapenlös och vill bara en enda sak – att visa på kärlekens möjlighet, bråddjup och himmelshöjd. Alltmedan folket jublar och höjer honom till skyarna. Prisar och idealiserar. Bara för att. Ja bara för att när han verkar svag om några dagar vända honom ryggen, vända hyllandet till ett nedlåtande.
En stund på Jorden. Ty vi känner igen mönstret inte sant. Den nye statsministern hinner knappt installeras innan missnöjdhetens projektioner som igår riktades mot föregångaren nu riktas mot den nyvalde. Vi har så lätt för detta. Sätta upp på piedestal för att sedan avfärda. Varför vill vi ha dessa upphöjda människor att se upp till? Varför har vi så svårt att inse att vi alla, trots allt, bara är människor.
Här är Jesus så speciell, för han gör någonting nytt i mänsklighetens, ja i hela kosmos historia. Genom offret på Golgata och genom mörkret kommer ljuset, i återuppståndelsen varpå vår Jord blir en väsensskild plats att vara på jämfört med innan.
Jesus för in en ljuset kraft, en nådens och kärlekens kraft ingen kan förklara men ändå erfara. Erfara som en längtan, en möjlighet, ett hopp och även som en barriäröppnare.
Här står han och kan inget annat. Vår vän Jesus, naken, öppen, längtande. Vad innebär det för oss? Kan vi bara gå förbi denna man, denna händelse? Hur påverkar det oss här och nu?