Vi lever i en tid och land där nattens drömmar inte tillmäts särskilt stor betydelse. Inte heller själslig smärta tycks ha något särskilt att berätta. Vi benämner det depression och ångest som om dessa tillstånd vore fristående livet i övrigt. Som om vi ska fungera som maskiner och skaver det någonstans ska skavet bort. På samma sätt är det med våra kroppar, det saluförs smärtstillande som verkar snabbare och snabbare bara för att dämpa sådant som ibland är viktigt att vi tar in och tänker kring. Smärtan i nacken, ryggen, huvudet vill berätta något. Magontet likaså. Något skaver och behöver rättas till. Men parallellt med detta lever liksom en samhällsanda där vi inte längre ska hänsyn till själen. Själsdimensionen. Dem vi innerst inne är. Vår mänsklighet. Jag kommer att tänka på den där dagen för några år sen då jag kom till Hälsolänken för den årliga kontrollen vi deltidsbrandmän genomgår. Den här dagen var jag uppe i varv och naturligtvis var blodtrycket förhöjt. Jag fick ligga på en brits och varva ner. Och snart hamnade jag i ett djupt nästan meditativt tillstånd – ja jag har lätt för det – och när jag gör det får jag ofta bilder på den inre näthinnan. Den här gången fick jag en bild som inte bara var en bild utan en hel berättelse. Jag fick för min inre syn vårt gigantiska kosmos och erfor att ordningen i detta vårt kosmos är total. Jag såg så en planet i mitten av allt, mycket större än vår Jord och det var som allt kretsade kring denna; likt vår Jord kretsar kring solen. Här kretsade nu olika universum runt denna ”centralplanet”. Och allt var i total harmoni. Och så fick jag för min inre syn sen se just vårt universum och långt där ute i vintergatan vår kämpande Jord. Varpå jag nåddes av insikten att all den disharmoni som här råder, all maktkamp och alla orättvisor i ett större perspektiv är dramer som är övergående och kommer att landa i något gott. Allt kommer att lösa sig. Vi kommer lära oss, till slut, vi mänskligheten, vad som är viktigt, ja viktigast. Vi kommer att komma dit. I sinom tid. Plötsligt kom sköterskan Ulrika tillbaka in i rummet på vars brits jag låg och tog återigen mitt blodtryck. Det var nu helt normalt. Bilderna jag fått för min inre syn hade gett mig ett lugn. Efter sedvanliga tester blev det grönt ljus att rökdyka detta år igen. Jesus sa vid ett tillfälle att ”Ni är härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen”. Bibelns berättelser är många hur Jesus kunde betvinga våra naturlagar, så som vi nu känner dem, men det är inte det största, det största är att Jesus med sitt budskap befriade människorna. Man såg sig plötsligt i ett större sammanhang, ”jag” blev något mer än den roll livet tilldelat mig. Vi måste vara rädda om det perspektivet – öppna upp oss för de själsliga landskap av frihet och glädje Jesus visar oss på. Att livsglädjen finns i att bry sig om, värna varandra, önska varandra gott och tolka och eftersträva det goda. (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”) För att vilja leva så underlättar det om vi tar vårt inre liv på allvar. Vi är något mer än symtomen på att något är fel. Smärtorna i själ och kropp har ett budskap som handlar om att vi ska ta oss själva och de sammanhang vi är en del av på större allvar. Livet är ingen generalrepetition, det är nu allt pågår och vad jag gör med min vardag har faktiskt den allra största betydelse inte bara för mig utan för i någon mån hela mänskligheten. Vi hör ihop och det är på oss det hänger och för det har Jesus gått före oss och visat oss på det väsentliga; vår potential i vår mänsklighet. Att vi kan höja oss över de sammanhang som begränsar oss.
Gud lät sig födas in i skapelsen, för att bli en av oss, för att ge oss de redskap vi behöver för att vi ska kunna inse och närma oss vår mänsklighet. De redskapen fungerar än idag.