Själens dunkla natt


Situationen med den besatte pojken och den hjälplöse fadern är väl känd och har filmats och tecknats ned och beskrivits av otaliga uttolkare. I filmen Jesus från Nasaret ställer sig Jesus framför pojken, tar upp ena handen och säger Satan, lämna honom. Det är så skickligt filmat, pojkens förvandling från galen och besatt till lugn och fri är så skickligt gestaltad och pojken gråter sen lättad ut i sin älskade pappas famn, äntligen är han sig själv igen. Pappan är så tacksam. Vad är det som händer – ja vi har många uttolkningar. Närmast till hands ligger förstås att pojken lider av epilepsi och då nu hans samtid tolkade sjukdomar som besatthet att Jesus helt enkelt använder sig av den förklaringsmodellen, hans samtids förklaringsmodell för att göra pojken frisk. Samtidigt – och det vore fegt att inte beröra det – så finns det de som hävdar av egen erfarenhet att påverkan av negativa andliga krafter kan vara en realitet. Paulus skriver i Efesirebrevet: Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Och jag minns en del patienter jag träffat under mina 15 år som mentalskötare i psykiatrin hur ett fåtal av dem, ja verkligen bara ett fåtal, men hur dessa som jag kan räkna på ena handens fem fingrar på ett trovärdigt vis kunde berätta hur de kunde erfara hur ett mörkt andeväsen uppmanande dem att skada andra och sig själva. Hallucinationer säger vi, imperativa rösthallucinationer men vad vet vi om verkligheten? Är alla drömmar bara en dröm, även de mest glasklara då vi möter den nära och kära som gått bort och där vi rentav kan ta på han eller henne, vi vaknar upp, trosvissa. Ja vad är verklighet, vet vi alltid det? Det vore så frestande att bara avfärda allt sådant här svårförklarat som inbillning – men vad vet vi??

Det vi vet i den situation Markusevangelisten tecknar är i vart fall pappans totala utblottelse och tro på Jesu förmåga, precis som den romerske officeren som ber om hjälp för sin tjänare eller för den delen kvinnan med blödningar hon plågats av i många år som i folkhopen tänker att bara jag får röra vid Jesu mantel blir jag frisk. Det är den sortens bön Jesus menar tänker jag – bönen då vi är längst ute på grenen och inte har någon annan att ty oss till än Jesus, än Gud. Och då är vår Herre där, starkare än någonsin. Tar oss i sin famn, befriar oss. Det finns många som har den erfarenheten, att vi inte är ensamma, Gud vakar över oss, finns med mig. Inte minst når den erfarenheten oss ofta då vi måste gå den väg vårt hjärta manar oss och vi går iväg i ensamhet, för så är det ofta, Gud kallar oss en och en.  Den smala stigen, inte den breda. Samtidigt får inte avsaknaden av upplevelser att vara vägledda av Gud ligga till grund för att tror att vi står utanför Guds löfte.

En mystiker som beskriver detta är Johannes av korset som skrev boken Själens dunkla natt. Denne Johannes levde på 1500 talet och han menade att som en del i den troendes erfarenhet ingår även att ha perioder av tvivel och mörker och i dessa stunder av tvivel så kan det således ingå perioder att inte kunna erfara Gud.

Det glada budskapet Jesus kommer med kan rentav upplevas irrelevant. Jag blir inte berörd. Uppgiften då menar Johannes av korset är är att våga lita på löftet, våga leva i tron trots mörkret, tvivlet, tystnaden. Här är pappan en så vacker symbol för detta, hans förtvivlade rop till Jesus. ”Jag tror, hjälp min otro”. Hur mycket hade han inte prövats, oroats, varit ute på den yttersta grenen, hans son var på väg att gå under. Bönen som vänder sig till Jesus bes i insikten om att utom honom finns inget som kan hjälpa oss.

Det är samma bön, som Petrus ber när vågorna höll på att sluka honom. Det är en bön som inte längre föreskriver Gud vad han ska göra, utan som kastar oss i hans famn, utan förbehåll och utan återvändo. Tron som den enda möjliga vägen fram.  Och många som har en tro lever inte alltid i en familj, i ett sammanhang där att tro är rumsrent. Jag får smyga iväg till en gudstjänst, till en bok, en andlig sång. Längtan som fyller mig med en sådan frid då jag möter Jesu ord fungerar tvärtemot för den jag lever med. Många vittnar här om en väldig ensamhet. Men även om insikten att skulle de vara tvungna att välja, den sociala tryggheten eller tron, så kan de inte leva utan tron. ”Jag tror, hjälp min otro” sa pappan och vi kan komma att säga detsamma då vi utmanas, då vi väljer Gud, ljuset, handen som vill leda oss. Det är när vi är vid den punkten, som demoner och avgrundsvågor och själva döden mister sin makt. Då kan han dra oss upp, rädda oss, ge oss livet åter, som fri gåva.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.