SLUTA KRIGA!

Roger Waters, förgrundsgestalten i musikbandet Pink Floyd, fyller 80 år i år. Efter åren med Pink Floyd har Roger Waters haft en imponerande solokarriär som nu varat i nästan 40 år. Det är inte alla förunnat att vara så produktiv som Roger Waters och därtill ha förmågan att utvecklas och fördjupas.

Den sång som avrundar soloalbumet Radio Kaos från 1987 heter ”The tide is turning”.  En hoppfull sång som när ett löfte om en omsvängning, trots allt det kaos som beskrivits och besjungits på albumets föregående spår.

Vissa album, av bland annat Roger Waters, har jag lyssnat igenom så många gånger så om jag lade ihop alla lyssningstimmar så blev de en hel del. Bara albumet Radio Kaos, vad kan det bli? Femtio timmar? Hundra?

The tide is turning – tidvattnet vänder om man nu ska översätta strofen ordagrant – är en hoppfull sång skriven då kalla kriget var som mest frostigt. Nu lever vi återigen i en frostig tid och är i akut behov av hopp.

Vår nya ärkebiskop, Martin Modeus, har i ett inlägg i Dagens Nyheter (”Sverige är inte så sekulariserat som vi tror” 3/12 2022) formulerat en artikel med budskapet att kyrkan är vidöppen och utgör en viktig bastion för hopp – i en tid som på många vis präglas av hopplöshet.

En röd tråd i ärkebiskopens debattinlägg är att alla är välkomna, med sina frågor och livsfunderingar.

The tide is turning. Tidvattnet vänder. Ja jag tycker mig märka att intresset för livsfrågor och andliga frågor ökar på sina håll. Kyrkan som, inte minst genom media och olika filmatiseringar, senaste åren framställts som hopplöst ”bakom” återupptäcks idag av allt fler.

En av de mer stimulerande uppgifterna som präst är då någon hör av sig som vill bli ”vuxendöpt”. Jag brukar då ibland prata om att Gud längtar efter oss. Vill ha med oss att göra. Och att känslan att vilja bli döpt sannolikt delvis kommer ur en sådan längtan. Som då den gensvaras hos oss kan ta sig just uttrycket att vilja bli döpt. Eller att vilja bära det där korset runt halsen. Ja lite som ett ”statement”, en signal, ja jag hör Dig Gud och ja jag vill också ha med Dig att göra. Och jag skäms inte för Dig, vår relation.

Så mitt i en orolig tid, som präglas av just brist på hopp, finns tecken och tendenser att allt fler hörsammar och vill ha att göra med Gud. Det är lite som att tona in den där radiokanalen Gud sänder på och där han kallar oss vid namn och där det sägs saker som berör mig. Förändrar mig. Inifrån och ut.

Gud liknas ibland som vid en krukmakare och vi är i hans händer lera. Att formas av livet och i mötet med vår Skapare är stort. Att i sitt inre erfara att det finns en koppling och en relation med vår Skapare är omskakande. Då är det tryggt att få gå in i en kyrka där människor gestaltat detta möte, denna längtan på så många vis: I böner, i psalmskatten, i musikskatten, bildskatten, gudstjänstrummets helgd och dynamik. Det finns något större och vi är kallade in i det. Tillsammans. Kyrkan är en katedral uppbyggd i längtan, ett heligt rum.

Att våga mötas i glädjen att så är fallet – att Gud är på riktigt, är god och söker oss och vi kan erfara det mötet i våra hjärtan – kan vara enormt befriande. Inte minst om man levt sitt liv i misströstan och tvivel. Då blir kontrasten ibland stor. ”The tide is turning – upplevelsen” kan då bli en livsavgörande erfarenhet.

Men är det inte just denna inre metamorfos som behövs? Att vi kopplar upp oss och inser vår storhet och vårt beroende av varandra, vår Skapare och vår planet? Hur ska vi annars få hejd på allt hejdlöst dumt som annars riskerar förstöra hela livsfundamentet?

Vi lever i en tid där det allt oftare pratas om kärnvapen som en reell risk och ”möjlighet”. Sluta, vill jag skrika. Sluta, sansa er, ta er samman och koppla upp er. Gud vill inte ha krig. Mänskligheten vill inte ha krig. Djuren vill inte ha krig, inte heller växterna, allt vatten, all luft, alla ofödda barn. Sluta.

Åh Herre låt tidvattnet vända – låt allt få bli vettigt och greppbart igen. Låt oss hitta hem igen, till Dig. Amen.