Himmelriket nu är mitt ibland oss – bara vi öppnar oss för det, ser bjälken i våra egna ögon och vågar ta emot ett barn i hans namn, vare sig nu det barnet är ett iranskt barn, ett israeliskt barn, ett palestinskt barn, ett ryskt barn, ett svenskt barn, ett amerikanskt barn. Barn som Jesus kallar oss att söka efterlikna i öppenhet och närhet. Han som kallar oss till efterföljd.
Elia, som vi möter i Första konungaboken var en ökenprofet och kallades för ”Elia, tishbiten från Gilead”. Inte för inte lyser hans namn starkt genom århundradena trots att han var verksam för så länge sedan som för drygt 2800 år sedan.
Elia var som profet modig, konfrontativ och orkade ofta stå ensam upp mot kungamakten och delar av ett repressivt folk. Samtidigt tecknas en bild av Elia som varandes djupt mänsklig; han upplevde såväl rädsla, depression som tvivel. I dagens text från GT, denna den sjätte söndagen efter trefaldighet (1 Kung 19:19-21) så har Elia hunnit bli gammal och han har av Gud fått i uppdrag att i sin tur smörja Elisha till sin efterträdare.
Till skillnad från den ensamme, eldige och lite dramatiska Elia beskrivs Elisha som mer ”folklig”. Han umgicks ofta med ”profetsönerna”, en profetskola och bodde ofta i deras läger. Elisha var till karaktären mild och pedagogisk, men han kunde också vara skarp mot kungar och beskriva orättvisor med dess rätta namn.
Elia i sin tur fanns kvar i folkets medvetande under lång tid – inte minst under Jesus tid 800 år senare. Vi märker det till exempel i Matteus-evangeliet kapitel 16 då Jesus frågar lärjungarna: ”Vem säger människorna att Människosonen är?”
De svarade honom:
”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia.” I dagens text ur Konungaboken kastade Elia sin mantel över Elisha, som så lämnade allt; oxarna, plogen, hemmet.
Det här är en scen om profetisk succession och om efterföljd.
Här finns därtill en parallell till då Jesus kallar de olika lärjungarna att följa honom.
Elia lämnar manteln till Elisha, så småningom kom Jesus att överlåta sin mission till lärjungarna.
I dagens episteltext (hämtad ur 1 Kor 9:19-26) beskriver Paulus hur hans liv präglades av tjänande, självuppoffring och fokus på Guds rike.
Om man läser Korintierbrevet i ljuset av Elia så framträder i mycket en slags modell för lärjungaskap; att söka leva helhjärtat för Gud, att vara villig att offra sin personliga bekvämlighet och troget fullfölja uppdraget trots motgångar. I dagens evangelietext (hämtat ur Luk 9:51-62) så möter vi Jesus i en stund då han är frank och kort i tonen, irriterad. Vi behöver sätta in detta ”beteende” i dess sammanhang. Det började nämligen att dra ihop sig, påsken närmade sig och i och med den Jesu kommande intåg i Jerusalem. Det som Lukasevangelisten i texten triumfatoriskt benämnde för ”Jesu upptagande till Himmelen”. För Jesus var det som väntade långt mindre idealiserat än för hans efterkommande evangelist, läkaren Lukas. Han skulle möta en långdragen död, ensam och utlämnad, torterad.
Jesus är i anslutning till dagens evangelietext emellertid helt fokuserad på hur hans undervisning över huvud taget ska kunna fortplantas vidare. Samtidigt som han samlar möjliga nya lärjungar kring sig så är han parallellt medveten om, som en ärrad chef en gång uttryckte saken om sin skara medarbetare: ”att man har nu de tennsoldater man har”. Strax före dagens evangelietext hade lärjungarna därtill börjat att tjafsa, igen, om vem av dem som var störst. Jesus hade återigen tagit sig för pannan, oklart för vilken gång i ordningen, och suckandes sökt få dem att begripa att det stora låg i att värna det lilla, det omedelbara, det som är här och nu. Jesus sa till dem att den som tog emot ett barn; den tog emot honom, den tog emot Gud. Han sa att ingen kan vara mottaglig för Himmelriket som inte samtidigt är öppen som ett barn. Vi vet att Jesus senare, under hans sista måltid på skärtorsdagen, även skulle söka förklara att endast den som förmår sig vara den andres tjänare kan bli en fullgod ledare.
Strax efter dagens evangelietext så kommer Jesus så att sända ut ytterligare 72 lärjungar – ja, utöver dem i hans innersta krets som redan varit ute och undervisat och helat.
Folket flockades kring Jesus. Det verkade ju så häftigt att få gå ut och titulera sig Jesu lärjunge, ja, att bli hans predikant, att kunna hela i hans namn, känna till och relatera till Jesus – som vid den här tiden sannerligen var ryktbar, en ”stjärna”, sin tids ”superstar”. Så folket det trängde sig på, alla vill vara med och Jesus han såg att långt ifrån alla var kallade i hjärtat.
I detta trängda sammanhang ska Jesus bryskhet och frankhet i dagens evangelietext läsas, som jag ser det. Allt var hektiskt, snudd på hysteriskt och Jesus visste vad hans upptagande till Himmelen, som Lukas sen så vackert skulle kalla det, i praktiken skulle komma att innebära för honom. Ja vad då? Då när stjärnglansen, folkets pågående omhuldande och smicker, då alla ”de ”fans” som nu fanns runt honom; de som ville vara med och sola sig i glansen kring Jesus – då de försvunnit som en strimma snö i sommarsol och allt skulle vara isande tyst. Han visste att han då skulle stå där ensam, ensam mot denna världens härskare, härskaren som i sin tur skulle le hånfullt och helt utan barmhärtighet sända Jesus till den grymmaste tortyr, till en lång, utdragen och smärtsam död. Ty denna världens härskare hatar Jesus.
Men här och nu i texten; se alla som alla flockas kring honom, ivriga, som vill sola sig i glansen av Jesus. Alla, för att det verkade så häftigt, så intressant, en riktig egoboost. Alltmedan i stort sett alla, hela hopen av de tillströmmande villiga, en kort tid därefter skulle förneka sin gunst till mannen från Nazareth. Utan att, likt lärjungen Petrus, ångra sitt förnekande, utan att gråta bittert, vilja återvända till Jesus. Då när kult- och stjärnglansen falnat och det blivit förenat med livsfara att bekänna storheten med Jesus. Då massan istället tävlade i att häda och förringa Jesus och hans forna gärning.
Det intressanta med lärjungen Petrus förnekande är, nu i en bisats, att sen, efter uppståndelsen, vid Tiberia sjö, så befullmäktigade Jesus Petrus. Jesus bad uttryckligen Petrus att bli den grundsten som den Kristna kyrkan skulle byggas uppå.
Vad var det som gjorde att Jesus gav Petrus detta mandat? Likt Elia som gav Elisha sitt mandat, sin så kallade smörjelse? Jo, Petrus var i hjärtat avgjord. Petrus ville av hela sin själ efterföljelse. Petrus kunde inte säga nej även om han velat. Jesus budskap och ljus hade genomborrat honom. Petrus ville inte och kunde inte bli en annan – han kunde inte återvända för att bli den han en gång var. Han var förändrad, inifrån och ut, han hade lämnat allt för mannen från Nazareth och han var nu i djupet av sin själ kallad till efterföljelse. Petrus svarade således an på Jesus kallelse – även när denna skulle leda till det som Jesus uttryckte det, där i det laddade ögonblicket vid Tiberia sjö i dessa Johannesevangeliets slutrader: ”Petrus! När du bli gammal ska du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”.
Några år senare, under den sadistiske kejsaren Neros tid, dömdes så Petrus till korsfästelse.
Efterföljelse. Ja, i Jesu kärntrupp fanns de 12 lärjungarna. De hette: Petrus, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Tomas, Matteus, Jakob den yngre, Taddeus, Simon seloten och Judas Iskariot.
Av dessa tolv var det bara Johannes om kom att död en naturlig död. De andra dödades för sin mission, sin efterföljelse. I regel därtill en död som föregicks av tortyr.
Är en efterföljelse av Jesus idag förknippad med risk för livet? Ja, om vi vistas i Nordkorea – att bara äga en bibel eller utöva kristen tro kan leda till fängelse i arbetsläger eller avrättning. Landet betraktas ofta som det farligaste för kristna. Afghanistan – att lämna islam för kristendomen innebär en extrem fara. Kristna tvingas i praktiken leva helt i hemlighet. Somalia – kristna konvertiter riskerar att dödas av extremistgrupper eller av släktingar. Libyen – särskilt konvertiter och migranter, utsätts för allvarliga övergrepp från miliser och extremistgrupper. Jemen – krig och religiös förföljelse gör det mycket farligt att vara öppet kristen. Eritrea – många kristna från av staten icke-godkända samfund fängslas under lång tid utan rättegång. Nigeria – i delar av landet dödas kristna i attacker från väpnade extremistgrupper och andra beväpnade aktörer. Pakistan – kristna kan utsättas för våld, diskriminering och anklagelser om hädelse, vilket i vissa fall lett till dödligt våld. Iran – konvertiter riskerar gripanden, långa fängelsestraff och annan förföljelse. Saudiarabien – privat kristen tro kan få förekomma, men offentlig kristen religionsutövning är starkt begränsad, och konvertiter från islam kan utsättas för allvarliga konsekvenser.
Men vi då? I Sverige? Vad riskerar vi?
Ja, tar vi Jesu ord och anda till oss i våra hjärtan så riskerar vi idag att komma i konflikt med vissa narrativ vi antas gilla. Narrativ som förringar fred och diplomati – då dessa värden idag representerar svaghet – narrativ som därtill i förlängningen riskerar att leda till att våra söner och döttrar i en relativ närtid kan komma att sändas ut i krig.
Jesus skulle i en tid som vår, förstås, ha pläderat för diplomati, samtal, försoning.
Men att tala om fred och försoning och diplomati idag – det tycks inte alls vara särskilt populärt. Den ledare i vår del av världen som till äventyrs, idag, skulle ta orden fred, försoning och diplomati i sina mun får sannolikt inte vara med längre. Med och leka och tycka. Tycks det som. Ja, som om vi vore hypnotiserade hela bunten, tänker jag ibland. Hela vår europeiska samtid. Men de av oss som vill följa, efterfölja Jesus – är det inte vårt ansvar att göra det, att våga tala fred? Våga bära fram Jesu fredsbudskap? Vem ska annars göra det? Vem ska annars våga hoppas. Våga vägra det polariserade tänkandets ofred? Ja, vem ska annars berätta att själva kärnan i Jesu undervisning är att Himmelriket nu är mitt ibland oss – bara vi öppnar oss för det, ser bjälken i våra egna ögon och vågar ta emot ett barn i hans namn, vare sig nu det barnet är ett iranskt barn, ett israeliskt barn, ett palestinskt barn, ett ryskt barn, ett svenskt barn, ett amerikanskt barn. Barn som Jesus kallar oss att söka efterlikna i öppenhet och närhet. Han som kallar oss till efterföljd.
Samme Jesus som anknöt till Elisha som vågade lämna plogen – i sin förhoppning att även Du och jag vågar verka för hans rike, utan att vända oss om.
Kommentera det här inlägget