På rymdskeppet Jorden

Ja, vi kan gå.
Vi är frisläppta – borgen är betald.
Vi kan gå och inte mer synda.
Vi kan se vår fiende i ögonen och sträcka ut en hand.
På rymdskeppet Jorden.
Vi är ett spädbarn, en åldring, en mamma, en pappa, ett barn. Vi är en.

Ja, nog var det en märklig upplevelse de fick vara med om där på förklaringsberget och Petrus, den mest handlingskraftige lärjungen, han ville bygga hyddor till Jesus, Elia och Moses. Bevara ett magiskt nu – hålla fast i en unik upplevelse – institutionalisera närvaron av Elia, Mose tillsammans med Jesus för eftervärlden. Alltmedan meningen med upplevelsen sannolikt var att stärka Petrus, Johannes och Jakob í deras egna övertygelser att Jesus verkligen var den han utgav sig för att vara. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom”.
Händelsen på berget omges av handlingar där Jesus utför mirakler. Det stora med Jesus var dock inte alla yttre mirakler. Det stora var Jesu förmåga att få den nedtryckte att resa sig, den skamfyllde att inse sitt värde, den som varit på undantag att våga ta ett steg fram.
Hjärtats frihet. Hjärtats innerlighet. Ljuset som kommer inifrån och ut.
Att den som drabbas av detta ljus, om det väl får fäste djupt där inne i bröstet i en människa, ofta blir förlorad – ljuset. Vill inte leva utan – ljuset.

Här finns ofta en konflikt till alla härskare. Ljuset gör individen fri. Inte för inte har olika härskare genom historiens gång blivit provocerade av detta ljus, att den som omfamnas av ljuset tycks ha skänkts en insikt och en inre frihet som gör att man inte längre är rädd för härskaren.
Ett ljus som står i konflikt med gängse förklaringsmodeller och allfartsvägar – gängse tankar och tankemönster – de vill fylla oss med – de som bestämmer. De som så ofta ropat krig då mänskligheten önskat fred.
De som med lögn och hotets retorik vill få oss att tänka svart och vitt, fiende eller vän – ställa sig i vägen för insikten att vi alla är en mänsklighet,
ett spädbarn,
en sårbar åldring,
ett sårbart barn som sträcker sina händer emot dig och mig.
Oavsett var.
Oavsett i vilket land – på rymdskeppet – detta sårbara – underbara – fantastiska – rymdskeppet Jorden.

Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet 6 om ondskans andemakter i himlarymderna – hur denna ondska i alla tider sökt få oss att slå på krigstrumman.
”Hata” domderar trumman – ”tänk kategoriskt, jag vill polarisera, härska i fruktan – genom split!”

Alltmedan Jesus Kristus gjorde det motsatta. Han tog fiendernas händer, slaven och herremannens händer och fick dem för en kort stund att se människan i den andre. Och genom denna igenkännandets glädje förvandlas inifrån och ut.

I sitt avskedstal sa Jesus till lärjungarna att de som säger ja till honom skulle stanna i honom, tillhöra honom. Att de som tydde sig till honom fyllde han med sitt ljus. Och så tillade Jesus i sitt avskedstal, världens furste kommer att ogilla alla som gör det valet.
För så är det, världens furste, han med trumman, han som vill slå split, han som vill få oss att glömma att mänskligheten är en, gillar inte Jesus.
Så här har det varit länge, kanske sedan tidernas begynnelse. Och vi lever idag i en tid då denna motsättning, denna kamp mellan död och liv, sällan har varit mer tydlig än nu.

Vad gjorde Jesus när hopen ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott? Männen vände sig till Jesus och sa: ”Nå, det borde du väl begripa, Jesus – så står det ju i lagen, i regelhandboken, i matrisen. Ger vi efter nu så är vi förlorade. Vi måste stena henne till döds!”
Jesus såg tillbaka – såg dem var och en i ögonen och sa att den av dem som var utan skuld kunde kasta den första stenen. Alla lommade iväg, en efter en. Utan att kasta sin sten, sina stenar.
Inte heller jag dömer dig sa Jesus till kvinnan – han gick fram och sa: ”Gå och synda inte mer.”

Ja, vi kan gå.
Vi är frisläppta – borgen är betald.
Vi kan gå och inte mer synda.
Vi kan se vår fiende i ögonen och sträcka ut en hand.
På rymdskeppet Jorden.
Vi är ett spädbarn, en åldring, en mamma, en pappa, ett barn. Vi är en.

Denna hållning har Jesus berett vägen för.
Den ligger, teoretiskt sett, inom möjlighetens ramar.
Detta är den största gåvan given till mänskligheten.
Jag läser ur Johannesevangeliet kapitel 8: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan han skall ha livets ljus.”
Och ur Johannesevangeliet kapitel 17: ”Jag ber att de alla skall vara ett, så som du, Fader, är i mig och jag i dig. Må också de vara i oss”