”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.”

Ja så skrev Paulus i dagens episteltext. Ondskans andekrafter i himlarymderna…
Och ser vi ut över världen och de illdåd som ägt och äger rum bara de senaste 100 åren fram till idag, judeutrotningen, Stalins utrensningar, Maos i Kina, IS bestialiska mord i Mellanöstern och så alla krig och med dem krigsbrott i forna Jugoslavien, Libyen, Irak, Afghanistan och nu senast i Ukraina så är det inte så långsökt att vi kan ana oss till en kamp mellan ont och gott. Och att lika mycket vi som vill ställa oss i det godas tjänst har ett stöd i Jesus, Gud och i ljuset att de som väljer det motsatta kan finna en inspiration från och av det Paulus benämner som ondskans andekrafter i himlarymderna – ett mörker.

Samtidigt är det många som stänga dörren till ett sådant tänkande, det hör medeltiden till säger man och så avskaffas det onda som en andlig verklighet. Men kanske det inte är riktigt så enkelt? Givetvis härrör mycket ondska från mänsklig ofullkomlighet och olyckliga omständigheter i vars och ens liv men jo, jag vill nog ändå påstå att Paulus sätter ord på en realitet – ondskans andemakter i himlarymderna är en realitet – och att vi är uppmanade att i denna kamp mellan ont och gott vara medvetna och vakna och modiga. Och här ger oss profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning oss en vägledning – rättfärdighet. Det är vägen fram. Och i ordet rättfärdighet ligger implicit en längtan efter sanning, efter kärlek, efter ljus.

Kvinnan i dagens evangelietext hade lidit av blödningar i 12 år. Och när vi nu pratar om blödningar så är det underförstått att hon har blödningar från underlivet. Det i sig måste ha varit en otroligt jobbig upplevelse men det som inte framgår i texten utan är underförstått det är att kvinnor i den situationen betraktades som orena, de fick inte vara med – de betraktades som det hette rituellt orena. Så var det 12 dagar i månaden vid menstruation och under och en period efter en graviditet men här möter vi en kvinna som varit oren i hela tolv år. Utesluten från så mycket i hennes vardag. Så tänk vilket mod hon uppvisar då hon går in i folkhopen och rör vid Jesus, i tron att hon ska bli botad. Och Jesus stannar upp och vänder sig om och söker kontakt med den som nyss rörde vid honom i detta syfte – och han säger att han erfor att kraft utgick från honom, helandets kraft.
Låt oss bara stanna upp lite här. Vi är i en kyrka år 2022 och texten Paul skrev om ondskans makter i himlarymderna, evangeliets vittnesbörd Jesus helande kraft och förmåga – allt detta ligger bortom vår dagliga upplevelsesfär – vi hör inget om detta på tv, inget undervisas om det i skolorna, men här är vi, i en tradition, bland texter och möter människor i dem där dessa perspektiv är in legio, är självklara. Men vi då? Hur ska vi förhålla oss till detta? Finns det helande krafter, finns det krafter i himlarymderna?
Dagens vetenskapliga och därmed ateistiska perspektiv – att man utesluter dessa perspektiv i den allmänna diskursen, vad vinner vi på det, vad förlorar vi på det? Är det ens klokt och rimligt?
I forna sovjetunionen var ateismen påbjuden och det var straffbart at ha en kristen tro. Hos oss är det inte förbjudet att vara kristen men på bara 20 – 30 år så har de flesta program med andakter, kristna sånger och gudstjänster fått en allt mer undanskymd plats i alla tablåer. Det är som om att tro, att erfara något utanför de påbjudna ramarna är suspekt, ja lite fel. Lite onormalt.
Vad leder detta till? Ja i mitt tycke att vi gör det inre livet i oss kringskuret. Vi missar dimensioner och perspektiv som är reellt mänskliga.
Kvinnan som sträcker sig mot Jesus blir helad, frisk och innerligt glad och hennes tro förstärks, hon går ut i livet och berättar om vad hon varit med om.
Hon berikas, allt berikas. Men hur? Därför att hon vågade. Vågade be om hjälp, vågade tro.
I mångt var det lättare för kvinnan, då, att våga be om hjälp än det är för oss, idag, då Jesus dels inte vandrar med oss rent fysiskt som i evangelietexten, dels misstänkliggörs så grymt som idag. Steget att i sin ensamhet knäppa händerna och be till Gud i Jesu namn är större än det var då. Idag krävs ännu mer mod. Och ur ska man ens våga erkänna för sig själv att man vill göra detta, be till Gud. Tänk om någon ens kan se at jag överväger en sådan lösning.
Ja sannolikt är det inom oss denna inre strid är som störst. Ska jag våga öppna upp för mig at verkligheten är mer mångbottnad än dagens förståsigpåare påstår och ska jag där i denna gränsöverskridande handling därtill våga rikta min bön och min håg till något så suspekt som till Jesus…
Vi har lättare idag att prata om vår inre längtan, om livet som ett mysterium än vi har att konkret våga benämna Jesus som en andlig realitet. Det är som att där går en osynlig gräns, där finns en tvekan att vilja benämna.
Paulus pratade om ondskans krafter i himlarymderna i dagens text men han säger också: Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna.
I Jesus avskedstal till lärjungarna i Johannesevangeliet så pratar Jesus om att han längtar efter oss. Att han fungerar som en slags magnet för många av oss. Att där finns ett ömsesidigt band där vi inte kan avfärda Jesus Kristus utan att vi i vårt inre erfar att ja Jesus, jag vill ha med dig att göra. Han vill bygga en relation – och i den relation växer en tro, en visshet och det är den tron som fungera som denna sköld vi kan få den ondes brinnande pilar att slockna.
Vad kännetecknar då ofta en tro, vad ger den oss tillbaka? Ja ofta en inre trygghet och glädje, en visshet om at vara sedd, ett inre mod att våga lita på det goda, att vilja leva på det vis som profeten Jesaja förespråkade – rättfärdigt. Det vill säga inte gena i ”hörnena”, inte fara med halvsanningar utan rak rygg och rak nacke stå för det som är bra och det som är mindre bra, och ständigt vilja jobba med det som är mindre bra.
Jesus uppmanar oss med andra ord till myndighet, till vuxenhet, till att leva fullt ut. Och hur ska vi kunna göra det om vi inte också vågar bryta med den smala och trånga världsbild som lärs ut i dagens skola och dagens media, det så kallade vetenskapliga paradigm där tro är en bisak, något som ska tryckas undan, hållas tillbaka.
Våga därför lita på den längtan i dig som då och då bubblar upp. Kanske du erfar att du vill ha ett kors i silver mot bröstet hängande i en tunn silverkedja runt halsen. Att den idén ger dig en frid, en trygghet – följ den tanken, realisera den. Kanske du vill tända ett ljus i ljusbäraren här och be för någon eller något – gör det. Kanske du inte brukar ta emot nattvarden men erfar en längtan att göra det, men kom, kom sen och ta emot nattvarden. Kanske du i din kammare tänkt att du borde be en bön och inkludera den bönen, rikta den bönen till Jesus, gör det, be i Jesu namn. Glänta på dörren, släpp in ljuset, ta till dig den kraft som gör dig rustad att få den ondes pilar att slockna, bygg dig den trons sköld och det andens svärd som är dig given. I Jesu namn, våga!