Våren har kommit till våra trakter, Tranorna har landat och snart är där tussilago i vartenda dike. Fåglar har börjat sjunga på morgonen och vi har varit många som planterat påskliljor ute på våra nära och käras gravar.

Vi bor så vackert och tryggt här i vår del av världen – samtidigt har det varit denna påsk 2022 en helg av upplopp i flera städer i vårt land, fruktansvärda bilder, en sådan total likgiltighet inför polisens roll och mandat. Och indirekt en sådan total likgiltighet inför den demokrati och de värderingar som är vårt lands signum.

Och kriget på andra sidan Östersjön fördjupas – retoriken skärps och vapensystemen som används är allt mer raffinerade – mycket tyder på att kriget kan utvecklas till att handla alltmer om Nato och Ryssland. Om jag tänker att jag delar rädslan med många för att kriget ska expandera, både geografiskt som vapenmässigt. Och personligen längtar jag efter trovärdiga försök att söka uppnå en avspänning – förhandlingar som leder till konkreta resultat.

Men vi ser inte så mycket i den vägen, vilket är oroande, minst sagt.

När det är så mycket som är oroligt i världen – mitt i all transång, mitt i all natur som vaknar till liv, så möts vi denna påskdag i vårt kyrkoår att Jesus är uppstånden. Och lika svårt som de hade att ta till sig detta budskap då, i vart fall initialt, har vi många gånger att låta detta oerhörda att sjunka in.

Lärjungarna var denna morgon bedrövade, rädda, höll sig undangömda Fyllda av sorg kommer kvinnorna till graven, hur hade allt som varit så stort och enastående kunnat förminskas och hånas på det vis som skett? Varför hade inte fler, som visste vem han var, stått upp för honom? Vad för fruktan gjorde att alla, nästan, tystnade?
-Maktens retorik, det var världens makt som hade satt ner foten. Det handlade om att markera, att genomföra ett beslut, att han, profeten, skulle elimineras.

Och även denna gång var sanningen, nyanserna, ja själva viljan att förstå borta.  Jesus gick från att vara hjälten som rider in på en åsna till en persona non grata.

Och flera hade kommit att tvivla.

Det är denna påskdagsmorgon för knappt 2000 år sen en kall morgon i Israel, kylan har bitit sig fast, solen dröjer och tiden går sakta men i templet hos maktens män rådde den en konsensus att det som de gjort hade de varit tvungna till, ja nödda och tvungna.
De hade ”tröstat” varandra med en nick och ett litet leende.
Vi kan denna påskdagsmorgon se framför oss en rubrik på en fladdrande löpsedel från långfredagen: Brottet var blasfemi – Han sa sig vara judarnas konung, Guds son – därför måste han dö.

Men det har gått ett par dagar nu, sen döden på korset.
Och det är som sagt en kall morgon, alla sover.
Och solen börjar gå upp och de kvinnorna sveper kläderna nära kroppen och går stigen uppför berget mot graven, målmedvetna under tystnad. De båda Mariorna och Johanna.

Och de är nu blott några få minuter från den upptäckt som ska vända det mest nattsvarta till det mest glada och lyckliga.

Tanken kommer snart att göra en kullerbytta då de ska inse det oerhörda som hänt.

Även lärjungarna kommer repa mod och börja förbereda sig för den helige ande för att sen i pingsten gå ut i hela världen fyllda av trosvisshet.

Men det är en process.
Kvinnornas glädje möts först av ifrågasättanden och fördömande av lärjungarna.

Han behövde visa sig för dem först, innan de kunde tro.
Och Tomas var tvungen att få känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Många av oss är i en liknande situation som Tomas.
Vi tvivlar men plötsligt vidrörs vi i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser vi storheten att allt är på riktigt.

Och det är stort att få uppleva det för vi lever i en tid då den skeptiska hållningen gjorts nästan till en religion.

Han som valde att stanna hos oss. Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gör det för vår skull.
För att vi ska kunna förundras. Inifrån och ut. Och komma till tro.


Tro är en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

Om bibelns berättelser nu stämmer – vad kan de ha för konsekvenser för mig, som person?

Ja effekterna av återuppståndelsen beskrivs ju lite som en omstart, en uppdatering, ja rent av att ett nytt operativsystem installerats – välkända metaforer för dagens datoranvändare.
Och i påståendet ”Han dog för våra synders skull” ligger samtidigt detta nya som en möjlighet, det gamla operativsystemet är förbi och ett nytt har installerats.

Vad består då det nya i?

Jo det är ett erbjudande att söka ett liv i förlåtelse, i en sann gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land. En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer ändå vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.

Den stora utmaningen idag, det är att söka plantera detta hopp i en samtid som präglas av det jag inledningsvis berörde, upploppen i vårt land denna påsk där polisen attackerats och kriget i Ukrania som tenderar att fördjupas, spridas och bli allt allvarligare. Mitt i allt detta, all denna osäkerhet har vi att be och hoppas om nåd – att ljuset och löftet från återuppståndelsen ska vara den ledstjärna för mänskligheten som leder oss, bit för bit, mot den punkt då du kommer åter Jesus som du lovat oss. Då är utmaningen att vi ska ha olja i våra lampor, det vill säga ha vår tro intakt. Herre hjälp oss i det. Amen