Kristendomens signum är att kunna förnyas.

Men för att den processen ska kunna äga rum måste vi likt Moses då och då vara beredda att ta av oss skorna inför det heliga. Det mötet inträffar ofta i vår vardag på ett oväntat vis. Oftast är det som bekant inte fullt så dramatiskt så att vi möter Gud i en brinnande eld men vi kan möta Gud i en medmänniska. Inte sällan då vi omdefinierar en människa, ser nya aspekter, skådar det gudomliga, det vackra, det Gud lagt in i var och en av oss av möjligheter, förmågor, empati och kärlek.

Den här empatin och blicken för vår nästa försvåras av medias ständiga rapportering av olika faror och kriser. Då väcks krösamajorna upp i oss och vi kryper gärna längs husväggarna, rädda och förskrämda. Det är mänskligt men inte vår mening, inte vår bestämmelse.

Moses blir kallad till ett omöjligt uppdrag, men jag kan ju inte tala inför folk svarade Moses. Din bror Aron kan svarade Gud, han är med dig. Och så blir Mose stav en levande stav fylld av Guds kraft vilken nu Mose kom att använda på de mest oväntade vis. Han fick vatten att komma fram ur en klippa med hjälp av staven och han fick hela Röda havet att dela på sig då de kom där, det utkorade folket på flykt jagade av faraos härdar .

Hur lyckas vi få ut vatten i sammanhang som är uttorkade och riskerar att döda allt genom brist på detsamma? Hur gör vi då vi har ett mål vi är fokuserade på men ett oöverskådligt hinder ligger framför oss?

Budskapet är att vi måste lita på vår förmåga att ta oss igenom svårigheterna och för att kunna uppnå den tilliten, det modet, den kraften behöver vi koppla upp oss mot vår Skapare och införliva detta treeniga kraftpaket som en realitet i våra liv.

Vi behöver den helige ande för att hitta de okända vägarna och höra de för oss ännu så länge inte uttalade sanningarna som kan leda oss framåt. Och vi behöver Kristus vars makt att förnya och bära, trösta och vägleda och inte minst skydda oss, undsätta oss och öppna helt nya portar och vägar. Jesus Kristus är Guds eminens för oss på Jorden och är en aktiv beskyddare och vägledare och han ser och ger oss kraft och har ett oändligt antal änglar kring sig, i hans tjänst. Men vi måste leva uppkopplade. Och att leva uppkopplad innebär att vi kopplar ned det som står i vägen – som vår grälsjuka, som vår avundsjuka, som vår kitslighet och kritiklust och småsinthet. Sådant drar ned oss – skickar oss in i ett mörker. Kristus kallar oss att leva i ljuset, fria och vara hans händer och fötter i skapelsen. Vi tänker ofta inte på vad det innebär med vikten av ett leende. Vikten av att stanna upp och bry sig om, vikten av att efterhöra och vilja väl. Men den som lever i en fas i sitt liv där sorg kommit in, ensamhet, det ledsna kan vittna om vikten av att bli sedd och lyssnad på.

Vi vet ju alla hur svårt ett svek tar. Hur ont det gör. Hur lögnen kan sätta sig i oss som en hämsko, vi ältar och känner oss skamfyllda. Inte för att vi förtjänar att vara skamfyllda utan för att den som ljög inte kunde härbärgera sin skam och skuld och gjort det till sin livsuppgift att skylla ifrån sig och skapa en anda av ”någon annans fel inte mitt”.

Det är inte in i en sådan hållning vi är kallade till för i en sådan hållning når sällan oss ljuset från Kristus, en sådan hållning tjänar mer som en vägg, ett värn en bubbla som vi är instängda i. Utan att ens veta om det i regel. Men stora delar av vår potential är nu avstängd bakom en yta av självtillräcklighet och brist på, utan at vi vet om det, genuin glädje.

Gud då, vem är Gud? Ja Gud är vår skapare, ja hela universums skapare, den som lagt så mycket livskraft i oss och runt om oss.

Jag tänker på en björk vid en å, Metbäcken, som flyter jämte Röjdälven där jag bor och vars björk jag passerar flera gånger i veckan. Björken drabbades av ett blixtnedslag förra sommaren. Ett stort blixtnedslag och nästan all näver brändes bort från stora delar av stammen, som nu står bar utan skydd. En björks näring transporteras ju bakom nävern och således är björken dömd att dö men denna sommar så kom löven ändå, de är färre, de är mindre och inte lika täta men björken har gjort det omöjliga, genom små små kanaler i den nästan obefintliga näver som är kvar har den transporterat upp så mycket vatten och näring att den är grön. ”Jag lever, jag finns, jag vill” är det som om björken utropar, mitt i sin kamp för livet.

Jag tänker att den envisheten, den livskraften, den viljan, den kärleken till livet är given oss alla som en plattform, en given utgångspunkt i våra liv och som vi möter i det lilla barnets skrattande livshållning, i händerna som söker oss, i tilliten i amningsögonblicket, i de öppna ögonen som söker våra ögon och vill möte och relation, vill kärlek och samhörighet, utan att särskilja och dissekera och chikanera utan bara vara – nära och nu – i glädje.

Det är skaparen och så har skaparen skapat oss för vi är skaparens avbild, Gud har skapat oss till sin avbild och detta är en grundkraft vi har att söka leva i och av och vara en förmedlare av och till vår hjälp har vi nu Den helige ande som leder oss i det okända och Jesus Kristus Guds eminens beskyddare och verkmästare här på jorden, den vi går till för at säga att nu är det här jobbet klart vad väntar härnäst, här säger Jesus, här har du din nästa arbetsorder och den arbetsordern kan till synes vara betydelsefull eller till synes betydelselös men allt som göras i Guds namn, i Jesu namn i kärleken namn är aldrig betydelselöst. Det är inte pengarna det kommer an på, rikedomen, ryktet, glamouren utan att jag lever mitt liv vapenlös, öppen och älskande – att jag i mitt hjärta vill vara Guds händer och fötter i skapelsen här och nu och att jag säger ja, ja jag vill vara en del av dig min skapare Gud och här är jag, bruka mig. Lär mig att älska såsom du älskar och gör mig till ett käril i din hand, en lerkruka du formar med dina händer åh Herre, bruka mig.

Så Gud, hjälp oss att våga vila i Dig, vilja vara en del av ditt skaparunder och hjälp oss att ta till vara på våra potentialer. Att leva helt och förutsättningslöst och älska såsom du älskar – Amen.