I bönen Fader vår, översättningen från 1917, återfinns frasen ”och inled oss inte i frestelse utan fräls oss från ondo”. Jesus pratade arameiska då han undervisade, det var hans språk. Sen har det han sagts nedtecknats på grekiska, som var skriftspråket på Jesu tid – samtidigt som man vid tiden läste och reciterade skriften, Gamla testamentet, på hebreiska.

Valet mellan ordet ”frestelse” och ”prövning” är inte självklart. Grundordet peirasmos i grekiskan kan tolkas på flera vis. Men kanske det inte är valet mellan de två orden som ledde fram till ändringen i ordalydelserna mellan Fader vår och Vår fader – där det i den sistnämnda står ”och utsätt oss inte för prövning” utan mer den inledande strofen ”inled oss inte” i frestelse – eller för den delen prövning.
Att Gud skulle locka oss att synda, gå vilse…
Jesus gav oss denna bön i sin bergspredikan. Och inom kristenheten är det otaliga som kan vittna om denna böns alldeles speciella kraft och makt.
Låt oss nu leka med tanken att vi skulle kunna gå ut i öknen där Jesus vistats i snart 40 dygn. Han är där högst frivilligt. Han är där för vår skull. Och han är där och han möter, som det nedtecknats i bibeln, den onde. Eller för den delen denna världens furste, som aposteln Paulus kallar honom.
Den onde, denna världens furste – eller ”baktalaren” som han också kallas i Gamla testamentet – ”denne” vet om Jesu förmågor. Och Jesus upplever där ute i öknen att han står mitt emot honom.

Den onde uppmanar nu Jesus att kasta sig ut för tempelmuren och säger att tja är du nu Guds son så räddar dig ju Gud, inte sant? Jesus replikerar att man inte ska pröva Gud på det viset, vik hädan.
Jesus är hungrig där i öknen och den onde säger att om du nu är Guds son befall då att dessa stenar ska bli bröd – Jesus svarar att människan skola inte bara leva utav bröd.
Slutligen lovar den onde till Jesus, ett löfte båda vet han kan infria, att bara Jesus faller på knä inför den onde och underordnar sig honom istället för Gud så skulle Jesus få all världens rikedom och traditionell makt. Han skulle det skrivas om i historieböckerna, hans namn skulle låta tala om sig. Vi vet Jesu val. Att Jesus valde bort den onde och svarade att Gud, endast Gud är jag underordnad.

Låt oss nu leka med tanken att vi gingo ut till Jesus där i öknen för att dryfta översättningsproblemen med Fader vår och då särskilt begreppen frestelse och prövning och inte minst strofen ”inled oss inte”. Inte kan väl Gud inleda oss i frestelse? Och det är ju till Gud vi ber i Herrens bön.

Jag tänker då att Jesus, i detta fiktiva samtal, skulle peka på ordet Ande, att det nu var den helige anden som fört ut honomi öknen. Det innebär, skulle Jesus säga, att jag här och nu prövas enligt Guds vilja. Eller för den delen frestas.
Hur kommer nu detta sig undrar vi då men Jesus gör klart att i Gamla testamentet tecknas den onde, inte minst i Jobs bok, som en åklagare som prövar människor. En syssla denna åklagare har att göra lite med Guds goda minne.

Traditionellt inom kristendom anses den onde vara opportunisten, den destruktive, den som vill riva ned, den som hatar.
Men det finns således minst en ytterligare parallell dimension av den onde – jämte bilden av den onde som en fallen ängel i ett furiöst ständigt pågående uppror mot Gud. Och den bilden är att den onde är underordnad Gud och innehar en roll som ”åklagare”. En som prövar såväl som frestar.

Om vi då återvänder till Jesus där ute i öknen så tänker jag mig – på basis av Jesu undervisning sen i Nya testamentet – att Jesus bakat ihop dessa bilder av den onde. Den onde är såväl den fallne ängeln, opportunisten parallellt som han har en roll eller funktion som åklagare.

Jesus beskriver ofta Guds plan som att Jorden är någon form av skolhus; Vi ska söka den smala vägen, det finns en inbyggt motsättning mellan Mammon och Gud, egenkärleken kontra kärleken till nästan. Och så vidare. Mitt i detta virrvarr av oförenligheter har vi att leva våra liv, där vi ska göra så kloka val vi nu förmår.

Att då be bönen Vår fader med strofen ur översättningen från 1917 ” inled oss inte i frestelse” är, tänker jag, om nu Jesus skulle förklara det hela för oss där ute i öknen, en bön att må du nu Gud förskona oss från åklagarens härjningar med oss. Härjningar kanske likt dem Jesus där ute i öknen just då var utsatt för – där Jesus nota bena var vägledd av den helige ande till just detta möte, detta kraftprov.

Vi kan se syftet med dessa härjningar. Jesus kall förfinas i öknen. Hans myndighet, hans kraft, hans integritet tränas. Andlighet är på så vis lite som muskler. Jesus är på ett träningsläger. Han fullföljer programmet med bravur och vips som det står i bibeln kom nu änglarna fram och betjänade honom.
Det är nu som Jesu officiella tid tar sin början. Han samlat ihop lärjungarna och resten är historia. Och ökenvistelsen var sannolikt en förutsättning för detta.

På samma vis kanske ökenvistelser i våra egna liv, prövningarna och kanske rentav frestelserna, leda till att vi får fatt i tankar, egenskaper, planer och val vi annars inte skulle kommit i närheten av?
Emmy Gut, en klok psykoanalytiker och skribent skrev i sin bok ”Den sunda depressionen” att depression och smärtan i själva nedstämdheten har ett syfte och det är att bromsa den enskildes yttre aktivitet, att uppmana den som drabbats att söka ensamhet och ge sig själv tid till introspektion. Depression som en själens förkylning med andra ord då nu febern, hostan, andnöden nu har samma syfte. Få oss att vila. Och i stillheten och i lugnet ska vi nu låta de livsfrågor komma i kapp som orsakade bristen på livskraft, bristen på glädje. Vi ska våga fråga oss frågan: Vad är det som felar i mitt liv? Och så när man når den individuella insikten – att jag kanske är på fel plats i livet, borde förverkliga min livsdröm, inte kan låta mig hunsas på det vis jag görs av den och den som står mig nära och allt vad det nu kan vara – att då viker depressionen undan. Från den ena stunden till den andra, som i ett trollslagg. Depressionen hade ett syfte. Att få mig på rätt köl igen.

Sorg efter en närstående är även den en slags ökenvandring som syftar till det vi så hurtigt ofta benämner som ”nyorientering”. Men utan tårarna och utan förtvivlan och saknaden så vore det stört omöjligt att sakta anpassa sig och lära sig att leva i den nya livssituation som är för handen. Och den processen, ökenvistelsen, måste få ta sin tid.

Jesus gjorde som vi vet allt vad som stod i hans makt för att slå hål på det syndabockstänkande som var för handen på hans tid. Han byggde broar mellan folkslag och grupperingar, rik och fattig och till och med den romerska officeren kom till honom och bad om stöd och hjälp.

Utifrån denna livshållning har det alltid i den kristna historien funnits förgrundspersonligheter som lyckats att förkroppsliga detta fokus på ett särskilt bra vis. Vi möter Paulus i urkyrkan. Vi möter Franciskus av Assisi 1200 år senare och vi möter Martin Luther i en tid då den kristna kyrkan verkligen behövde Martin Luthers budskap och vi möter Dietrich Bonhoeffer i bekännelsekyrkan då Nationalsocialismen kuppat kyrkan för Hitlers agenda.
Överallt i den kristna historien återfinns människor som tagit till sig Jesu stafettpinne på särskilt tydligt och nydanande vis, i sin hand.

Idag lever vi i en tid där vi har ett krig i Europa som är fruktansvärt. Och det hotas med kärnvapen på ömse håll – hela vår livsexistens är hotad. Varenda krigssimulering som gjorts där kärnvapen används slutar med ond bråd död för oss alla. Det ena gav det andra.
Vad är angelägnast idag? Är det att göda krigets demoniserande krafter och förenklade världsbilder och skicka in mer soldater, mer vapen, mer och fler hot om kärnvapen? Eller vore det att vi unisont stämde in i ett nej, nu får det vara nog – lägg ned, sluta kriga. Stopp. Börja för Guds skull att prata med varandra! När ska vi som kristenhet ropa ”stopp, det räcker”? När ska vi ta ordet fred i vår mun, fred som ett krav? Om inte annat för Jordens skull, fåglarnas, bakterierna och vattenmolekylernas skull. Alla ofödda barns skull.
Åh Herre – utsätt oss inte för frestelse. Hjälp oss att se vårt ansvar att rädda och vårda din skapelse. Ge oss diplomater med kraft och myndighet. Samtal som inte värjer för sanning och reda. Sänd in vuxna i rummet!