(En påsknattsmeditation som varvades med musik, mörläggning, Kristusrop, ljuständning och Evangelieläsning)

När Jesus på skärtorsdagskvällen instiftade nattvarden visste han vad som väntade.
Med öppna ögon valde han att samma natt gå ut i det för honom okända för att där – genom döden – få vara med om en utlovad metamorfos

Det här är ingenting huvudet kan förstå men hjärtat, hjärtat i oss kan greppa det. Lite.
Att ropar vi Jesus kom – kom till mig – så kommer ljuset, och det bryter igenom natten, nätterna, universat, alla universum i hela skapelsen och på mindre än en bråkdels sekund så har vi en kraft kring oss, ett ljus ett beskydd.

Vet hjärtat.

”I ären här nedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.

sa Jesus (Joh. 8:23)

som kom med någonting nytt.

Lever vi i en tid då det är extra svårt att ta tag i de händer Jesus sträcker mot oss? Rycker vi instinktivt bort våra fötter när de ska tvättas, har vi svårt att säga tack och tillerkänna Gud all den nåd som han låter strömma så oreserverat mot oss?  

Han kom med ett nytt bud, att vi skulle älska varandra:

”Himmelriket finns mitt ibland er, när ni älskar varandra”.

En ledare är gruppens tjänare, dess herde, dess möjliggörare, i samspel med andra.

Först 2000 år senare har den synen på ledarskap kommit att uppfattas rent organisatoriskt som den bästa.

Jesus var en förelöpare, en föregångare – han visade mänskligheten vägen till ett annat sätt att vara med varandra.

Det var hotfullt för alla som ville att det skulle vara som det alltid varit. Som regerat och regerar genom fruktan, hat och så split.

Det är de som kom sen.

Och tog honom till fånga.

Gå sa Jesus till Judas – gå och gör det du ska.

(MUSIK)

Vi vet genom Jesus egna ord – såsom de är nedtecknade i nya testamentet – att Jesus såg på sitt liv som en fullbordan av skriften, han kom, verkade och han såg sig som en såningsman.

Nu var tid för sådd, senare för skörd.

Och han förutsåg sin död – bar tätt nära sig löftet att söka förhålla sig till.

Om den kommande återuppståndelsen. Liv-död-liv.

Även om ingen av lärjungarna begrep vad han menade – inte vi heller. I vart fall inte med huvudet.

Döden och återuppståndelsen – en förutsättning för att fröna ska kunna gro.

De som såningsmannen sått.

Under långfredagen var det så dags.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?”


Varför vill man döda den som kommer med kärlek?

Vad för primitivt väcks upp?

Jesus sa: Nytt vin kräver nya lädersäckar, häller man nytt vin i gamla lädersäckar spricker de.

Och jag ser framför mig barn på en skolgård som i åratal haft en lek med speciella regler och hackordningar. Så börjar en ny elev i skolan och denne introducerar en förut okänd lek som plötsligt alla vill leka, utom just de som mutat in sina roller i den gamla leken. Som fram till nyss varit den gamla lekens högstatuspersoner.

Låter nu de denne nye får göra som han eller hon vill eller kommer de att sabotera den nya leken?

Fariséerna hade haft monopol på läran om Gud.

Jesus kom med en ny lek.

Den andra dimensionen handlar om syndabocksmekanismen. I Israel fanns en årlig tradition att kring påsken så släppte ut en get i öknen som man först projicerat alla tillkortakommande på, allt ofärdigt, allt förfelat – geten blev nu bärare av synden och genom att offra geten kom människorna att känna en oerhörd lättnad – alla blev nu av med sin skuld. Genom att syndabocken gick ut för att dö.

När Jesus dömdes till döden kombinerades dessa två traditionsfåror – de som var vana vid att bestämma ville ha kvar sina roller samtidigt som folket gavs någon att projicera sin frustration på.

Släpp Barabbas fri skrek så hopen, korsfäst Jesus: ”Korsfäst Världens snällaste man och släpp Barabbas fri”. Och så kom de för att spotta och smäda och skrika okvädningsord. Mot syndabocken.

Världens viktigaste fråga vi bör ställa lyder:

 – Vem vill jag vara? Vill jag var den stå vid vägkanten, vid korsets fot och hånskratta och peka finger eller vill jag stå vid vägkanten, vid korset fot, lojalt vid Jesu sida? Eller väljer jag det tredje alternativet, att likt de romerska soldaterna bara vara likgiltig, bara göra mitt jobb, lita blint på auktoriteten; i det här fallet Pontius Pilatus. Han fattade nog rätt beslut han minsann. Och så inte bry mig så värst och istället välja ett liv som snävt fokuserar på mitt egna?

Vem vill jag vara?

Det är inte självklart att vi mäktar med att försvara Jesus, att vi ställer oss vid korsets fot, bredvid Maria och Johannes. Det är så mycket som drar, som lockar. Och vi riskerar att själv bli petade finger åt.

Ha, tror du?

Ja, vi får se upp!

I livets villervalla.

Vara vaksamma – på oss själva. Vi har ju dem i oss båda. Herr feg och fru modig, sanningssägaren som lögnen. Delar i oss som vill och delar av oss som inte vill.  Delar som vill andlighet andra som vill timlighet. Delar som är andligt sökande, delar som inte bryr sig om den dimensionen; ”ah irrationellt, förfelat, förljuget – själv är bäste dräng!”

Är det så i längden?

På den egna dödsbädden?

Då planet är på väg att störta?

Inte ofta.

Stursk kan man vara så länge man inte har något att förlora.

                                                    *

Jesus gav oss uppdraget att odla en karaktär – ett mod – en integritet. Att var och en av oss ska vägra vara den som kastar första stenen – utan vi ska ta kommandot. Över oss själv.

Oaktat hopens påbud. Oaktat vad som är inne eller ute. Oaktat Kejsarens påbud.

Här kan en tro vara till hjälp. Diktatorer skyr Jesus. Motståndskraften mot kejserliga dekret kan bli för hög.

Tro är ett erbjudande, en möjlighet och det finns så många vägar och harsprång på vår Jord. Gud vakar över oss alla.

Gud tror på oss oavsett om vi tror på Gud.

Gud som den gode föräldern.

Och den gode föräldern viskar att om en människa ska hålla i det stora måste hon hålla i det lilla.
Brister vår trovärdighet i det lilla brister den i det stora.
Hur ofta låter vi oss inte tjusas av tomma bedyrande ord, strukna skjortor, strama kostymer, makt och myndighet?

Hur många krig har inte startats av män i sådana utstyrslar?

Män med tvärsäkra och bestämda anletsdrag.

Och det är nu här, i skarvarna i det mellanmänskliga, i alla frågor, i all ovisshet som korsfästelsen äger rum.

Det är här, i skarven i det mellanmänskliga som krigen startar, bombplanen lyfter och den ena bomben efter den andre tar mark.

Livet som en skola?
Ja kanske är det så, att livet är en skola.

Då är det hycklarnas scen och agenda som styr på långfredagen.

Samtidigt; dramat på Golgata pågår runt om oss, i oss, varje dag och varje stund.

Hur ska vi så förhålla oss till det hela?
Vilka är mina, dina, våra val?

Utan offret på Golgata, utan Jesus korsdöd skulle mottagligheten för det sanna, vår nakna längtan efter det sanna, vår vurm för det sanna, vår oräddhet för det förljugna inte finnas i oss på samma sätt.

Jesus visade oss vägen:  Här ska ni gå, kom, följ mig.

Kanske vi också kan säga att han dog för att medvetandegöra oss om våra synder och vägen bort från dem. Att vi har ett val.

Och att vi, i sanningslidelsen per se, fått ett redskap att stå emot dumheten, ja ”köttet”. Vi ges så valet att öppna oss för anden, att låta den fylla oss. Här och nu. I nåd.  Inte för inte säger han i sitt avskedstal till oss: ”Endast sanningen kan göra er fria – ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra”

(MUSIK)

Ur Johannesevangeliets nittonde kapitel:

”Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten — det var en stor sabbat — bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.”

(Kyrkan mörkläggs – MUSIK – Kristusropet – Kyrkan tänds – MUSIK)

Såhär lyder evangeliet i enlighet med Matteus kapitel 28 verserna 1-8:

”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar.”

Kvinnornas glädje möttes först av ifrågasättanden och fördömanden av lärjungarna.  Han behövde visa sig för dem alla, innan de kunde tro.
Tomas var till och med tvungen att få känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Många av oss är i en liknande situation som Tomas.
Vi tvivlar men så kan det hända att vi vidrörs i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser vi att allt är på riktigt.  Det är stort att få uppleva det – inte minst i vår del av världen där den skeptiska hållningen är förhärskande.

Om bibelns berättelser nu stämmer, vad kan de ha för konsekvenser för mig, som person?

Effekterna av återuppståndelsen beskrivs som en omstart, en uppdatering.

Vad består då det nya i?

Kanske det just handlar om att söka ett liv i förlåtelse, en gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land?

En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. legat till grund för ångest och utanförskap. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från människor vars egna liv varit likt i en öken och så i bönen, de knäppta händerna, kom plötsligt vissheten att Jesus – som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare, som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte; att det hela är på riktigt!

Den stora utmaningen idag är kanske att våga hoppas.  Oaktat tro eller inte tro.

Samtidigt: Han valde att stanna hos oss.
Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gjorde det för vår skull.
För att vi skulle kunna förundras.
För att vi skulle få likt Thomas böja våra huvuden och höra:

”Du är Guds ögonsten. Du är älskad. Du är det värdefullaste som finns – åh, mänsklighet.”