I första Mosebok, i Genesis står att Guds ande som svävar över vattnet. I begynnelsen.

Och i första strofen i Johannesevangeliet står:

”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud – i Ordet var liv och livet var människornas ljus.”

Gud finns utanför våra ramar och anden och Jesus Kristus är delar av Gud, som är en.

Atle Burman beskriver Den helige anden som en fri agent utanför systemet, sanningen ande och i sången När vår herre klär sommaren så finns där samma suveränitet – inte frågar sig Herren om det är lönt att klä sommaren.

Sommaren är Herrens påfund, den ligger i hans hand.

Vi har svårt att ta till oss Guds allsmäktighet, Guds suveränitet – men det är inte för inte som Jesus säger till Marta, Jag är uppståndelse och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.

Jesus undervisar oss gång på gång att döden är en chimär, en illusion, precis som tiden, ja våra rums tre dimensioner; hela vår fysiska existens, ja vårt åldrande, våra begränsande tankar – allt sker inom de ramar som egentligen inte finns – utanför och genom oss finns dimensionerna som är större.

Vi är alla en del av det större systemet men mycket i vår tid, inte minst de kommersiella krafterna vill göra oss till en ät- och konsumtionsfabrik, söker eftersträva att vi innesluts i en glömskans och avtrubbningens ande varpå vi tappar bort vårt språk, vårt kritiska tänkande, våra förmågor att skapa och vara och gå utanför denna box, detta förminskande.

Som om att vi skulle bortse ifrån att vi alla är skapade till Guds avbild.

Så vad göra?

Jo vi måste resa oss upp, skaka av oss dammet och inse att vi är kallade, in i den frihet och in i det djup och den omsorg Gud gett oss – från begynnelsen.

Vi måste lyssna på Guds lockrop att kom människa, kom mitt barn, allt mitt är ditt men du måste förvalta det med ditt gudomliga arv, med din inre sanning och känsla, så träd fram, kom ut, visa dig, jag bereder dig väg, du är myndig och fri, kom för jag älskar dig, kom, ja res på dig, ta min son i handen, han som är uppståndelse och livet och som du tillhör, jag gett dig till, Jesus Kristus.

Insikten att Gud gjort oss till sin avbild och gett oss redskap och inre redskap har svårt att greppa tag i oss. Det är så mycket som pockar på-

Samtidigt är det så enkelt; vi behöver bara knäppa våra händer i bön så når vi ända in i evigheten med våra väsen och där vet vi finns redskap, möjlighet att bit för bit leva i den frihet och glädje Gud kallar oss ut i. Men då måste vi definiera om vår målbild och ta till oss det enorma löfte Jesus gett oss att den som tror på honom skall leva; bortom dimensionerna, bortom döden hand i hand med treenig Gud.

En psalm som så fantastiskt fångar in den tilliten är en psalm 207, En liten stund med Jesus, här verserna 1-3 och 6:

En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt
och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus, och allt förändrar sig.

En liten stund med Jesus när synden gör mig ve
och otron vill mig hindra att blott på ordet se:
en liten stund med Jesus, och bördan lyftes av
och faller från min skuldra i Kristi öppna grav.

En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås.

Så giv mig käre Herre, ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus i hemmets tysta vrå.
Mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott:
En evighet med Jesus och allt, ja, allt är gott.