Och Jesus far nu ut mot fariséerna och säger att de flesta av dem är innanfula. Och för det hatar de honom.
(sönd 22 eft tref årg 1)
Vi är samlade i Fryksände kyrka!
Lilla H. som snart ska döpas och era nära och kära.
Och vi har konfirmander hos oss.
Och vi har andra här i kyrkan som mer eller mindre regelbundet träffas här i söndagens gudstjänst.
Och varje söndag så samlas vi kring olika bibeltexter knutna till det så kallade kyrkoåret och bland dem alltid en evangelietext och idag så är Jesus tämligen sur. Det är ord och inga visor. Han har, precis, före dagens text, fart ut mot de skriftlärda i Jerusalem. Och de har sannolikt uppfattat det Jesu sagt som ytterst obekvämt. I vers 26 säger Jesus: Ni rengör utsidan på bägaren och skålen medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.
Här i norra Värmland har vi ett annat ord för detta – vi säger att någon är innanful. Alltså man vill hålla upp en fin fasad men innanför den är man innanful.
Och Jesus far nu ut mot fariséerna och säger att de flesta av dem är innanfula. Och för det hatar de honom.
Vi har alla en bild av oss själva. Och så har omgivningen en bild av oss. Och spretar de bilderna mycket – så får vi ångest. Och då hamnar vi i ett val. De skriftlärda hade ju teoretiskt kunna säga att tack Jesus, det du säger är ju jätteviktigt, vi måste ju lära oss att bli mer ödmjuka och kärleksfulla och inte bara prata om detta utan också söka leva i det – bra att du säger detta, toppen, tack, tack och ”check på det!”.
Men så blev det nu inte riktigt. De valde att förneka Jesu rättmätiga kritik och satte istället ett pris på hans huvud. Jesus måste bort. De knöt händerna och smidde planer.
Jesus lärde sina lärjungar, lärde oss att endast sanningen kan göra oss fria och det gäller då naturligtvis även sanningen om oss själva. Att det är viktigt att våga rannsaka sina egna motiv. Att kunna ta emot kritik är en del i det. Inte bara slå ifrån sig utan försöka ta in kritik. Och det är inte alltid lätt. Det är så lätt att slå ifrån sig, anfall är bästa försvar. Jag minns Ulla på gymnasiet – en bastant bondtjej från Dalsland som en gång sa till mig där i Vänersborg, jag var nyss fyllda 17: -Vet du vad Johan, jag gillar dig men du har ett fel, du kan inte ta kritik.
Vad svarade jag då? Ja jag svarade instinktivt: ”Det kan jag väl visst det!”
Underbart. Och underbart att bli äldre. Ju äldre vi blir desto närmare kommer vi den bild av oss själva vi innerst inne alltid haft, som någon sa: Att bli den bästa versionen av sig själv.
Att ta emot kritik, som nu fariséerna inte alls fixade, men som många av också har svårt för, förutsätter att vår inre termostat, vår inre våg fungerar någorlunda. Det finns de som har en så trasig våg eller termostat så minsta lilla vink till kritik så rasar allt – då är hela jaaag dålig och värdelös. Då är det lätt att som omgivning bli som man säger ”medberoende”. Priset för att ens framföra den allra minsta förbättringsmöjlighet i den nästa vanor eller personlighet är högt – den man älskar, har som vän eller kollega far ut och försvarar sig, kanske bölar: ”jag är inget värd”, eller går till motattack: – Men du då!
Här har Jesus emellertid ett grundbudskap som fariséerna missade och dessvärre många även i vår tid. Att Gud är en nådefull Gud. Ingen av oss varken behöver eller är eller förväntas vara perfekt. Vi har alla våra brister. Men vi har som uppdrag att söka leva i sanning. Och att leva i sanning är att kunna se och erfara att ”nej, shit, det där blev inte bra, och att kunna säga – öh du, förlåt”.
Grundbulten i Jesu budskap landar där – Gud som en nådefull Gud – Gud som vill upprätta och som står på vår sida. Men en Gud som har svårt för poser och positioneringar och innanfulhet. En Gud som föredrar och uppmuntrar ärlighet. Den Guden visar Jesus oss på.
Idag ska vi så väl fira nattvard som få vara med om ett dop – två sakrament som Jesus instiftade och där just nåden sträcks mot oss på ett alldeles särskilt vis. Om jag vore clairvoyant så föreställer jag mig att vid brödet och vinet vid och efter instiftelseorden och så länge vi firar nattvard så finns där ett ljust sken. Och vid det dop vi nu alldeles snart ska genomföra likaså – ovanför dopfunten – i dopögonblicket – öppnar sig en ljusstråle som omsluter lilla H.
Det här kanske vi inte ta på – men så är löftena. Lika tydliga är löftena om vår egen befrielse i tron på Jesus Kristus, Guds son och utvalde och den som visar oss Guds sanna natur. Frälsning kommer från ordet ’frihalsa’ och det ordet kommer från då man tog bort det smidda järnet runt slavens hals – järnet med vilken slaven var bunden: ”Du är fri, nu!””
På samma vis är vi erbjudna frihet – i budskapet om och av Jesus. Frihet från falsk prestige, från att behöva hålla upp en falsk och tillrättalagd bild av oss själva. Fria att bli förlåtna och burna med våra tillkortakommanden – bara vi står för dem – dem vi nu är – och slutar sätta upp med att bara visa oss från vår bästa sida – i rädslan att det som finns där bakom är fel och smutsigt och skamligt. Inget i oss är fel och smutsigt och skamligt – utom lögnen, att inte våga vara dem vi är – det som kallas falsk prestige. Den har vi nu möjlighet att bli frihalsade ifrån. Här och nu. Om vi bara vågar lita på Jesu ord om nåden. Om Guds oändliga nåd.
Nu sjunger vi de två första verserna av psalm 248.