Jesus säger i dagens text att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det.

Älska betyder just i det här sammanhanget egennytta och hata oegennytta.

Vad han menar är den som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – vinner livet medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse.

Vi ser detta gestaltas dagligen. Även om vi kanske inte anser att den som väljer nästankärleken nu hatar sitt liv. Som vi använder vårt språkbruk kanske det valet, att fokusera på ens nästa, just kommer ur en känsla att älska livet, sig själv och därigenom medmänniskan? För hur kan man älska sin nästa utan att först ha ett gott förhållande till sig själv? Det går inte. Är jag snål och ogin mot mig själv, full av självanklagelser och styrs av en inre elak tyrannisk röst – hur ska jag plötsligt kunna bli generös och givmild och bejakande gentemot min nästa? Ja, kanske kan vi försöka spela en sådan roll men i längden kommer oförmågan att omfamna livet lysa igenom.

Det är så mycket i vår tid som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och om något är en bristvara i vår tid är det nu Jesus upprättande kärlek.

Jesus kärleksflöde behövs som aldrig på Jorden och du och jag är kallade att vara hans instrument, hans utpost på Jorden och vi har givits en möjlighet: Modet att våga älska, våga leva i kärleken och att våga lita på detta erbjudande Jesus ger oss. Jesus vill att vi ska gå ut och göra hans vilja och gode Gud ge oss modet att göra det, att gå och verka i din älskade sons namn.

Vad kan då en sådan hållning innebära i vår tid?

En viktig fråga då vi lever i en tid som inte längre relaterar till Jesu undervisning. Den längtan efter sanning som finns i Jesu undervisning som ett lod har ersatts med att var och en pläderar för det man själv finner sant och rätt.

Därför kan vi nu se inflytelserika män och kvinnor stå i talarstolar och använda ord som till exempel skamligt och förkastligt och gärna definiera sig som den gode, den sanne alltmedan antagonisten, de man adresserar sitt tal till, är det motsatta. Det vill säga ond och spefull och vilseledd och borde följaktligen skämmas. Och så går den upp i talarstolen som nu borde skämmas, enligt den förste i talarstolen, och säger precis samma sak om den andre.

Och ingen gång stannar de tu upp till ett vettigt samtal där de båda sanningsenligt och öppet och transparent vill lösa det som ligger mellan dem som en het potatis. För varför ska man nu vilja det när man själv har rätt och den andre fel?

Att vi i vår tid hamnat i detta dikotomiserande där den ene är mer självrättfärdig än den andre och där man rent av tävlar i slagfärdighet hur att skåpa ut sin kontrahent med kraftord som skämmas, lögnaktig, illasinnad och allt vad det nu kan vara – det borde i Jesu namn leda till en motrörelse.

En motrörelse som kanske bäst kan beskrivas att vi som individer passar oss för att kastas hit och dit i de olika pajkastningar som sker i vår tid.

Kanske är det snarare så att sanningen är som en diamant och att sanningen upplevs olika av oss beroende på en radda olika komponenter och förståelseramar och att det är endast genom ett förtroendefullt möte, ett äkta samtal, ett ”jag upplever att” samtal och inte ett ”du är minsann sådan” samtal som vi kan komma vidare?

Frågar vi framgångsrika diplomater så tror jag det skulle hålla med oss i det antagandet. Men vi lever nu i en tid där det nu är en brist på skarpa, kloka och vidsynta diplomater.

Dagens evangelietext handlar om att den som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – denne vinner själva livet. Alltmedan de som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå rejält vilse.

Att leva sitt liv för andra, genom oegennyttan, är, idag, tänker jag att göra motstånd mot alla förenklingar, allt svart och vitt, allt dikotomiserande, alla utskåpningar och skammningar av än den ene än den andre. Att istället våga stå stadigt i ljuset. Inte som en mes utan som någon som vet att vi människor är i behov av den anda som Du Gud, genom den Den helige ande, vill skänka oss.

Den anda Paulus skriver i Galaterbrevet 5:22-23: ”Men när den helige Ande får behärska våra liv, skapar han ett helt annat slag av frukt i oss: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning. ”

Och för den delen i Romarbrevet kapitel 8 vers 7: ”Andens sinne är liv och frid”. 

Varpå vi kan instämma i Paulus bön i Efesierbrevet 1:17 i bibel 1917 års klädsamma ordval:

”Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig, och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga.”

Med andra ord, ett helt annat sinnelag än det som strömmar mot oss idag i de flesta olika media, är möjligt att söka nå. Är vi som är Jesu lärjungar kallade till.

Så Herre, vägled oss till Din helige ande, till den frukt av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning Du vill ge oss.

I Jesu namn.

Amen