Tankar timmarna före sommarsolståndet 2026 – att vägra det polariserade tänkandets ofred.

Så blunda när ni ser alla löpsedlar, le då de tvärsäkra och allvarliga ansiktena vill få in dig i det polariserade tänkandets kör. Där finns inte Jesus. Där finns inte livets bröd. Där finns inte den äkta samvaron och den kärlek som bär. Där finns rädsla och illusionen av sann gemenskap, men den är inte sann, ingen gemenskap är sann som förutsätter att någon baktalas eller misskrediteras – här eller i ett annat land.

Ikväll klockan 22:24 svensk tid infaller sommarsolståndet. Hur ogärna vi än vill ta in det så kommer de ljusa kvällarna och morgonstunderna nu succesivt att naggas i kanten. Det går sakta, ja nästan obemärkt tills vi är i slutet av juli, kanske vid kräftskivan i augusti och månen står blodröd vid horisonten – mot den svarta sommarnatten.
I dagens GT text möter vi Noa – vattnet hade sjunkit undan för Noa med arken, solen lös, värme och en känsla av tillförsikt växte till, det var sannolikt vackert då också. Kanske sommarsolståndet precis som idag – på berget Ararat. Med regnbågen över himlavalvet – regnbågen med sitt löfte att aldrig mer skulle Gud låta översvämma Jorden, härefter skulle Gud sända sina profeter istället för att predika bot och bättring då allt riskerade att förfelas.
Kolosserbrevet, som var dagens episteltext är just är ett sådant omvändelsebrev och ett av aposteln Paulus’ fängelsebrev. Han skriver om försoningens kraft som den som omvandlar oss inifrån och ut. Den som är en gåva av Jesus Kristus till oss.
I dagens evangelietext möter vi Jesus i en öde trakt. Han och lärjungarna är trötta efter at ha helat och bett och folkmassorna som kommit är hungriga.
Lärjungarna hade bara fem bröd och två fiskar. Det räckte inte. Men när de gav det till Jesus blev det mer än nog. Brödundret – denna klassiska scen som vissa tolkar som at bara vi delar med oss så räcker det medan andra just fokuserar på undret – hur Jesus i kraft av sitt särskilda ämbete förvandlade de fem bröden och de två fiskarna till tusentals bröd och fiskar.
Oavsett blev alla nu mätta – och det blev hela tolv korgar över!
En viktig scen är att Jesus tackade Gud innan han bröt bröden. Kanske nu just midsommar är en tid för tacksamhet över skapelsens gåvor: ljuset som aldrig tar slut, blommorna, maten, gemenskapen.
Jesus gav inte heller bara fysisk mat. Han var och gav Livets bröd. Han kom med ett budskap som mättar även våra djupaste behov: den om mening, förlåtelse, hopp och gemenskap med Gud.
Livets bröd – vad innebär det – i praktiken, vad händer i oss med den födan?
Förra året på midsommardagen predikade jag här på Hembygdsgården om att Jesus inte bara kom med ett fredens budskap – jag sa att Jesus är fred.
Ty vi kan i evangelierna möta en man som var helt suverän i att bygga broar, inkludera de som var utanför. I handling gick Jesus till de som ropade oren och ringde i klockan, de spetälska, han vidrörde och helade dem. Den blinde gav han synen åter. Det var därför de kom, alla, ut till den eländige terrängen – be för mig Jesus, hela mig. Och Jesus bad och helade.
Brödundret där och då måste ha upplevts som en befrielse, ingen hade tänkt på saken. Plötsligt var hungern ett faktum.
Jesus ombesörjde inte bara de inre behoven utan, vid behov, som i dagens text även de mer vardagliga, att konkret ge de hungrande mat.
Men det var nu inte för alla de yttre miraklerna som de med makt och mandat blev provocerade av Jesus, utan för att Jesus ställde sig vid sidan om det polariserade tänkandet. Slaven, samariern, kvinnan, den faderlöse, den spetälske var inte mindre värd för Jesus – det var lika mycket värda som, vem som helst, som herremannen, farisén, den romerske soldaten, kejsaren i Rom.
Det var det här perspektivet, den här hållningen som var det riktigt stora hotet – för dåtidens härskare och vill jag påstå lika mycket för dagens härskare.
Krig förutsätter ett polariserat tänkande – någon är ond och måste förgöras – av den som är god. För den onde riskerar annars att omintetgöra den gode.
Ond och god, är det inte tid nu – 2026 – att lämna den förenklingen bakom oss. Några timmar före sommarsolståndet. Vist kan vi bara vi vill? Visst var det detta som var och är Jesu bärande tanke.
Men vi vet hur kittlande det kan vara att i en arbetsgemenskap skvallra elakt om någon som inte är där, överdriva det som man anser brister, ena sig om att denne inte riktigt kvalar in. Det ger en falsk trygghet. Vi mot den som inte är med i detta vi. Det reducerar ångesten i oss, om än tillfälligt.
Men till vilket pris?
Som arbetsgemenskap går vi miste om sann glädje och kreativitet. Vi urholkar ett genuint vi. Som den som lever ett dubbelliv och är otrogen, kanske försvarar sig med klichén att det som den andre inte vet något om har den inte ngt ont av – men förstår inte att lögnen gör något med en själv – och relationen. Vi har i samma stund förstört dess fulla potential, undergrävt kärlekens fulla möjlighet.

På samma sätt börjar freden här och nu i att vägra hörsamma härskarens, härskarnas uppmaningar att tänka vi och dom, svart och vitt, ont och gott.
Så blunda när ni ser alla löpsedlar, le då de tvärsäkra och allvarliga ansiktena vill få in dig i det polariserade tänkandets kör. Där finns inte Jesus. Där finns inte livets bröd. Där finns inte den äkta samvaron och den kärlek som bär. Där finns rädsla och illusionen av sann gemenskap, men den är inte sann, ingen gemenskap är sann som förutsätter att någon baktalas eller misskrediteras – här eller i ett annat land. Vi hör alla ihop. Vi är alla en. Det är det budskap Jesus kom med och vi har att gemensamt att förvalta. Här och nu – låt oss begrunda denna möjlighet i oss – var och en – då vi nu tar del av The prayer av Torsby brass.