I dagens GT text åminner Mose om Guds allmakt och han liknar Gud som en eld, ja rentav en förtärande eld.
Och det stod i texten: Folket blev rädda, de säger om vi hör Herren igen,
då är vi rädda att dö.
Och är det så konstigt? Gud, såsom vi möter Gud i gamla testamentet tar parti – skonar det utkorade folket och hjälper dem mot andra folkslag. I berättelsen om uttåget ur Egypten och hur Gud för det judiska folket mot det förlovade landet är texterna fyllda av manifestationer av Guds allmakt.
Röda havet klyvs och de hinner fly från soldaterna och före det den ena manifestationen efter den andra, Nilen blev röd såsom fylld av blod, svärmar av grodor och gräshoppor, pest
Senare i öknen blir de ombesörjda – de utkorade – och de får varje dag manna att äta, en slags söt näringsrik massa, som ett slags skum som fanns på marken.
Trots detta kom folket av sig, glömde sig, tappade fokus.
Tills nästa gång Gud visade sin allmakt, ja just det, så var det ja och så blev de fromma igen. För ett tag.
Som när Mose fick budorden på berget, budord vi än idag har svårt att efterleva, trots att de flesta accepterar dem som väldigt rimliga, ja vi känner dem; vi ska inte stjäla, inte ljuga, inte vara otrogna, inte vara styrds av vår avundsjuka, hedra våra föräldrar och så inte minst; Hedra Gud.
När Mose kom ned från berget med budorden, tavlorna han huggit i sten på Sinai har folket hunnit bygga en tjur i guld som de tillber som vore det…. ja just det, en Gud.
Han blir nu så arg Mose att han drämmer stentavlorna i backen. Folket blir förskräckta och efter en försoningsprocess där folket ber Mose om ursäkt, gör rättning, smälter ned guldkalven, gör så Mose om det hela.
Gud har, måste vi ändå konstatera, ett väldigt tålamod med oss människor.
Hur kan Gud ha det? Sannolikt därför att han vet den mänskliga naturen, med dess fel och brister men även förtjänster och enorma möjligheter.
Man kan läsa bibeln på olika vis. Ett sätt är att se mänskligheten och Gud som en dynamisk enhet; och där Gud hela tiden lär sig viktiga erfarenheter genom mänskligheten. Efter syndafallet lovar han Noa att detta ska inte ske igen. Gud vill hitta en annan väg och därefter kan vi ta del av ledare, som Moses, därefter stamfäder, som Abraham, och därefter kungar, som David, och därefter profeter som Jesaja, Jeremia, Amos.
I och med Jesus inträder en ny fas i skapelsen. Det finns ingen annan väg – när det kommer till kritan – än kärleken. Att föregå med gott exempel. Att älska sin nästa som sig själv.
Det förbund Gud ingått med det judiska folket kommer så – genom Jesus och Jesu liv och gärning, den försoning som sker på korset, att så utvidgas till ett förbund från det judiska folket till ett förbund med alla människor som nu vill leva sitt liv med ett öppet hjärta.
Att bryta med synden; att vilja bryta med synden är – som jag ser det – synonymt med att vilja leva med ett öppet hjärta och nu ta upp kampen mot synden, som kanske bäst kan översättas med prestige. Prestige som vår svårighet att leva ärliga och vapenlösa utan närhet till svek och lögner, som är så vanlig i stort som i smått.
Och i denna kamp, blir det uppenbart, här är vi beroende av Gud, den kärlek och vägledning och nåd Jesus visar oss. Utan den står vi oss i regel slätt. Utan denna livskraft, denna kärlek är det lätt att gå vilse.
Men om jag inte medvetet ber till Gud och Jesus så?
Kanske är det så att all kärlek, all genuin omsorg, all äkta empati och allt vad som sker i altruism, dvs. oegenrättfärdigheten, ja att man ger av sig själv utan att kräva, kanske utan att räkna med att få igen – att allt sådant beteende hänger samman med Gud, med Jesus även om vi inte alltid förstår det? Detta är ett utflöde av Gud, genom oss?
Det är inte i första hand Gud som behöver oss, det är vi som behöver Gud.
För att leva vapenlösa. För att få en dräglig samvaro.
Ja vi är beroende av Gud, av den – ofta – dolda vägledning och beskydd vi har av och i Gud.
I psaltarpsalm 19 står det
Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.
Dag talar till dag därom och natt undervisar natt.
Vi glömmer ofta av detta maktförhållande.
Guds mäktighet´.
Så åter tillbaka till bilden av Gud som en eld, ja folkets bild av Gud som en möjlig förtärande eld. Respekt på gränsen till rädsla.
Hur viktig är nu inte här, för oss, Jesus och Jesu undervisning?
Samtidigt, parallellt, även Jesus inskärper lagens bud och säger bl.a. till oss att vi ska inte frukta människorna, vad kan de göra ja kanske döda er men frukta istället Gud som för evigt kan döma dig.
Det är så ibland frestande att vilja tvätta bort sådana här yttringar och skrivningar i bibeln.
Gud som en förtärande eld. Gud som domaren. Att göra Gud och Jesus lite mer politiskt korrekta, men det är fel väg, som jag ser det. Utan det viktiga är att fokusera på det faktiska erbjudande Jesus kommer med.
Jag lovar nåd och frihet säger han. Och den nåden och den friden handlar om, att leva med ett öppet hjärta, vapenlös. Och för att kunna det måste vi i någon mening erkänna vårt beroende av varandra, vår sårbarhet tillika Guds storhet.
Det Jesus säger i dagens evangelietext, något som förstärks i dagens episteltext, är att han, Jesus, är ett vittnesbörd för Gud. Att han Jesus kommit till oss för att visa oss Guds ansikte.
Och Jesus påminner folket kring honom om att de verk han där utför just vittnar om detta, denna roll och uppgift.
Det är viktigt att ta sig tid – här och nu 2000 år senare – att stanna upp vid dessa Jesus .. anspråk.
Om det stämmer det Jesus säger ja då angår de mig dig ja alla oss då som nu, som.. idag.
Hur undersöker jag bäst Jesu utfästelse, Jesu vittnesbörd om sig själv –
Jo genom det öppna hjärtats teologi, att själv vilja kunna bli ianspråktagen, berörd, behövd, använd.
Vi vet hur det är med små barn. De har just lärt sig att gå. Och de ramlar och river ned saker och mycket blir ogjort och kanske fel i ett mer vuxen perspektiv.
Ändå älskar vi dem, skyddar, vägleder och vaktar.
På samma sätt är det med Gud och mänskligheten.
Vi är älskade och även om vi kanske tycker att Gud ibland är avlägsen är Jesus vittnesbörd att Gud är nära. Det är därför viktigt att våga tro på detta erbjudande, tro på det så mycket att vi böjer oss mot det, knäpper händerna och säger: ”mitt hjärta är öppet herre, kom ta mig i din famn, älskade far”.
Gud, gör oss modiga at våga tro, trots att mycket ibland kommer emellan i våra huvuden mellan dig och oss. Gud gör oss öppna för att påverkas av vår tro – att vi lever med ett öppet hjärta, förtröstansfulla och glada, mitt i livets villervalla, sorg och vedermöda. Amen
Kommentera det här inlägget