I en Emil-saga finns en berättelse som är filmatiserad av Olle Hellbom, Emil ska visa pappa paltsmet genom fönstret, pappan ligger nedanför och vilar, så tappar Emil smeten i pappans ansikte. Krösamaja kommer förbi och tror att Anton blöder och Alma rusar ut och torkar av smeten. Hon säger vi kan använda den till några palter medans pappa Anton fräser äsch det som är förspillt det är förspillt.
I såväl evangelietexten som episteltexten tecknas samma bild vad gäller de av oss som inte uppfyllt måttet. det som är förspillt det är förspillt.
Jag vet inte men nog strider det mot en känsla, en förhoppning, en vilja i mig att Alla ska med.
Och så tänker jag – det är naturligt att vilja detta.
Att hoppas på detta.
Kanske också in i det sista utgå ifrån att det är möjligt för i princip alla.
Bara man omvänder sig. Bara man säger ja. Och det kommer väl alla att göra, tänker jag då, till slut. Säga ja. Bibeln säger någonting annat. De finns de som kommer att säga nej. Nej jag vill inte ha med dig att göra – och det är väl här som allt blir så orimligt för mig, för vem kommer, i den stund vi står inför guds godhet och makt säga nej?
Samtidigt tecknar bibeln en bild av en kamp mellan ont och gott. En kamp som den allsmäktige godkänt – kanske för att alternativet skulle ha varit en omstart av alltihop – och det verkade vara det minst kloka alternativet. Här finns Jesu liknelsen om sådden, vetet som såddes i den goda jorden och så när det började ta fart kom en illsint person och kastade ut ogräsfön. Bonden bestämde sig för att när sådden var klar rensa ogräset från vetet. Rensa fåren från getterna, de onda från de goda.
Den här processen, domsprocessen, är en grundbuld i den kristna tron. Vi kommer inte runt den. Den står där och man måste ta ställning. Och jag tänker att min vilja, min önskan, min förhoppning att alla ska med – den är väl ändå mycket bättre att ha än den hållning där man utgår ifrån att alla inte ska med och man börjar – i sin mänskliga ofullkomlighet – att fundera på vilka som ska med. De som går in i ett sådant tänkande lyckas ofta inkludera sig själva i den skara som ska med och lyckas också ofta vara ganska säkra på vilka som inte ska vara med. Och vi vet varthän en sådan inre hållning för med oss – ja vilse in i en slags trons högfärdighet, ja högförräderi. För vad står det i dagens evangelietext; det är Kristus som ska döma. Och Jesus, vad utmärkte hans tid på jorden? Ja inte var det de att de som var fast i trons högförräderi skulle komma först. Nej sådana såg han igenom. Det som var intressant var hjärtat – om det var öppet på riktigt. Och det är det sällan på sådana som tror att de självklart är på de godas sida. Hur kan man veta det så säkert? Har vi inte alla så mycket ofärdigt och småskuret och vacklande i oss att vi alla egentligen – om ribban är högt ställd – inte håller måttet. Och vad vet vi om ribban. Således – att vara fast i tron och övertygelsen om att man tillhör de utvaldas skara leder lätt till en andlig lättja. Jag menar att utan Jesus – som kan – och enligt löftet ska – frisäga många i domen vad vore vi då?
Tillbaka till omvändelsen. Den där förutsättningen till att få hänga med. Vad är den? Vad är omvändelse?
Ja enligt Johannesevangeliet idag är det glasklart.
Det står: Att om man hör Jesus ord och tar dessa till sig och tror på den som sänt honom, Gud, då har man evigt liv.
Och kanske är det så enkelt.
Men jag tänker då på alla dem som fått en vinklad bild av Jesus och Jesu ord pga. av att de av oss som skulle vidarebefordra dem gjorde det på ett sätt så att de som lyssnade stängde av sina öron.
Eller de som pga av uppväxtförhållanden och liknande inte varit mottagliga – är det då … förspillda.
Ärt det så grymt att som är förspillt det är förspillt?
Jag har svårt för detta. Jag tror ingen vill vara förspilld.
Och alla har vi möjligheten till omvändelse under galgen
Ni vet de två rövarna jämte Jesus, den ene som omvände sig på korset och där Jesus säger att redan idag ska du vara med mig i paradiset. Rövar frälsningen är öppen in i det sista
Vilket var nyckelordet – jo han sa; Jesus tänk på mig när du kommer med ditt rike? Och vad svarade Jesus. Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset. Rövarfrälsningen. In i det sista är omvändelsen möjlig. Att jag riktar min håg och mitt hjärta till Jesus och säger här är jag, frisäg mig i domen.
Men den andre rövaren då, han som hånar Jesus och säger Är inte du Messias hjälp då dig själv och oss. Hur går det för han.
Vad står det om honom i livets bok, om hans gärningar?
Om detta vet vi inte så mycket.
Det ligger utanför vår kontroll.
Kommer inte han med?
Nej har man kvar den hållningen så är det som om man själv utestänger sig själv från att få följa med. Så går det att tolka det hela.
Vad kan då vi göra – vi som vill att den där andre, smädande rövaren, ändå ska med. Ja vi har honom runt oss hela tiden. De hamnar inte sällan i fängelse, missbruk, ensamhet, isolering. Det är de som driver baktalererikampanjer och gör falska affärer. Ja vi har honom runt oss hela tiden. Och i oss!
Här har vi ett allvarligt påbud från Jesus – ni skall älska varandra. Inte bara era vänner och släktingar utan även era ovänner. Vi ska i förlängningen också se och älska de sidor i oss som är problematiska och inte passar in och som är till besvär.
Man kan rycka på axlarna åt en sådan utsaga, omöjligt. Men inte med mindre än att vi lyckas manifestera denna hållning – utåt som inåt – så kan de av oss som säger nej, nej jag vill inte på sikt komma att ompröva sin hållning.
Inte med mindre än att de av oss som erfarit Guds vind, som tror på nåden och upprättelsen också vågar leva i den kan de som är på avvägar ompröva sin hållning. De vill se exempel. Låt oss vara exempel. Låt oss leva som Jesus sa till oss – i kärlek. Och inte bara gentemot de som älskar oss tillbaka utan kanske främst mot de som inte älskar oss tillbaka, där finns utmaningen!
Jesus, stärk vår tro, vårt hopp, vår förmåga att leva efter
Dina ord. Amen
Kommentera det här inlägget