Det är livsviktigt att ta döden på allvar (Alla helgons dag, minnesgudstjänst)

Inför allhelgonahelgen har vi i konfirmandgruppen pratat om döden. Och så har vi varit i Torsby, i Siris kapell och träffat NN som berättat om sitt arbete som begravningsentreprenör. Han visade oss där en kista, en svepskjorta och i slutet av passet fick vi titta på en av byråns kistbilar, en förlängd Volvo 745.
Ombyggda bilar är intressant för en folkracekonfirmand.

I NN och mitt samtal med konfirmanderna – där vi också gick igenom vad som händer under en begravning, men även det som sker innan själva begravningen, dvs. när begravningsbyrån blir inkopplad, vad som då sker, prästens begravningssamtal och så vidare – så utkristalliseras något viktigt;
att det är livsviktigt att ta döden på allvar.
Det är livsviktigt att ta döden på allvar

Det handlar om allt ifrån respekt och medmänsklighet gentemot den som är i sorg – inte sällan har döden kommit plötsligt – till en omsorg om de praktiska detaljerna då en människa går bort. Ingenting får gå fel. Nu gör det ju det ändå i och med att vi alla är människor och då går saker och ting fel ibland men ambitionen, den yttersta ambitionen måste alltid vara att ingenting får gå fel.
Den som sörjer är utsatt, är i behov av omsorg i det lilla som i det stora. Det har vi som är i den sörjandes närhet att tänka på.

Ibland funderat jag på den utsatthet som sorg ofta innebär, och jag tror att om vi, medan tid är, försöker ha samtal därhemma, kring köksbordet, soffan, när familjen är samlad – om döden och livet så skulle vi vinna mycket på det..

Hur ser jag på döden?
Vilka är just mina – och dina – slutsatser och varför tänker vi som vi gör? Och vad ska vi tänka på när någon av oss går bort. För det är ju inte frågan om om utan om när. Och när detta när inträffar det vet vi aldrig.

Något som jag och jag vet många med mig funderar på är hur det kommer sig att en har en visshet om att livet har en fortsättning genom döden medan andra tvivlar starkt och för ytterligare andra så blir svaret nej, inte kan det fortsätta när kroppen slutat leva
Här är det livsviktigt, vill jag mena, att våga mötas. Även om det är svårt och orden inte räcker till.
Att tillsammans stöta och blöta de egna argumenten, ja testa bärigheten i de egna slutsatserna.
Ofta kommer man då i närheten av andra tankar som – Vem är jag,
hur vill jag leva – och i förlängningen – hur vill jag dö?
Och kanske i förlängningen – vem vill jag vara när jag dör?

*

Inte sällan stöter jag på här i norra Värmland tycker jag föreställningen, ja tanken att allt är utmätt, allt är uttänkt, en människas död är förutsagd. Det finns å ena sidan något positivt i det – det finns en öppning mot Gud, det andliga men det finns också något negativt för jag vägrar att skriva under på att Gud avser att någon ska ta sitt liv, att någon sladdar av vägen och dör och en annan får hela kroppen full av cancer.

Men vi lever i en tillvaro där vi kan bli deprimerade och fastna i tankar som om jag inte får hjälp kan leda till självmordshandlingar och gasar jag för mycket med bilen där jag inte borde det så är det så beskaffat att den åker av vägen på ett olyckligt vis och våra kroppar är oändligt sårbara och de drabbas lätt av sjukdomar. Och vissa av dem är dödliga. Men att Gud dikterar vars och ens öde på så vis att det och det datumet på just den tiden ska Kalle köra av vägen och dö, nej jag vägrar att tror det är så det fungerar. Det vänder jag mig emot.
Jag tror istället att Gud har gett oss livet och skapelsen och alla dess förutsättningar, och här har vi att leva så helt och troget och sant vi förmår men vi har alla det gemensamt, vi är så sårbara – intill döden
– ja såbara och små inför de naturlagar som omger oss. Var och en som hållit andan – och det har vi ju alla – kan ju intyga hur tunn hinnan är mellan liv och död. Tre minuter utan luft och vi svimmar av.
Och här – mitt i livets villervalla – mitt i all sårbarhet måste vi finnas för varandra.
Det är det som utmaningen.
Att vi ska finnas till för varandra, och varandra är inte bara släkt och vänner utan alla människor vi kommer i kontakt med. Vi ska Älska vår nästa som oss själva.

*

Det är inte alltid lätt att samtala om livsviktiga.
ting i livet.
Den som är sjuk vill kanske skona sina anhöriga och de anhöriga vill skona den sjuke.
Man pratar om annat.
Sådant är vanligt, eller att den som lider och är deprimerad inte lyckas säga det och än mindre be om hjälp.

Och så kan det bli så att de samtal och möten vi hade velat haft – kanske ett trevande förlåt, en viktig uppgörelse eller ett viktigt klarläggande – nu genom döden glidit oss ur händerna.

För den som tror på ett liv efter detta finns då ofta en tröst i att det där samtalet det går att ta tag i senare. Döden är inte definitiv, han väntar på mig, hon finns där.
Men för den som ser döden som det definitiva slutet är ofta detta stopp på möjligheter till dialog, dessa samtal oerhört jobbiga.

*

Men oavsett om jag har en tro på återseende eller ej finns här en möjlighet: att vi försöker att ha en inre dialog med den som gått bort.
Dessa inre samtal kan ofta – på något vis – fungerar som en länk – i det inre – till den människa som gått bort, som gått vidare.

Och inte sällan går det att i dessa inre samtal prata om det som inte gick att prata om i livet. Och jag vet de som sagt att jag har väl aldrig förstått mamma eller pappa eller någon annan viktig person så bra som nu, nu när döden gett drivkraften, motivationen till detta – inre – samtal.

Att ha dessa inre samtal är förstås inte alltid lätt men själva ansatsen, startpunkten till dessa samtal tror jag ofta finns där vi är som mest sårbara.
I dödskuggans dal måste det få vara tillåtet att vara trött,
att inte vara så initiativrik – som jag kanske vill – och att få känna mig liten och ömtålig.

Där, i det sårbara, det ömtåliga, och särskilt när vi kan dela detta tillsammans vi människor finns bron över det svåra vattnet, bron vidare in i, till det liv vi är satta att leva,
och det är viktigt att inse att styrkan,
återhämtningen,
viljan att vilja gå vidare – den finns ofta i de stunder, de ögonblick där allt tycks som förgjort.
Och vi måste möta oss själva där.
Ofta med rödgråtna ögon och nu gäller det att vi är snälla mot oss själva.
Att jag tillåter mig att vara som ett sprucket lerkrus.

Om vi lyckas stå där – kvar i smärtan – så är – om vi vill eller snarare om vi nu vill bli varse det – så är Gud där.

Jesus visar oss Gud.

Jesus är upprättaren – han stod inför oss när vi var blinda, spetälska, slavar, förskjutna och föraktade och han ser in i var och en av oss och säger – om du öppnar dig för Gud, och vill leva i Guds beskydd då är du aldrig ensam mer.
Om jag då nickar kommer löftet:
Människa – du har beskydd, du ges en närhet, ett tillträde till änglars lov. Och som en naturlig del i denna process vill vi nu säga nej till sådant som fjärmar oss från detta goda. Jag vill leva nära dig – Gud. Förlåt min okunskap, allt dumt jag gjort som hållit mig ifrån dig.

Ni måste nu vara fredliga som duvor men listiga som ormar sa Jesus till lärjungarna. Säger Jesus till oss. Ja det är så mycket som vill rycka oss bort från det i oss som är det äkta – bort från det viktiga samtalen, vår äkthet.
Guds fiende i skapelsen vill inte att vi ska vara äkta. Öppna. Levande. Och det är naivt att tro att vi inte utsätts för försök till splittring, oreda och stress.

I det här kyrkorummet, i bönen, i det genuina mötet med medmänniskan finns motkraften.

Ja det här är en kolossal utmaning.
Att våga leva i öppenhet. Att stänga av teven för en stund, säga nej till sådant som fjärmar oss livets ömtåligheter, gnugga ögonen och sträcka oss mot varandra.

Och så säga det till varann som vi aldrig aldrig ångrar att vi sagt; jag tycker så mycket om dig, du är viktig för mig, jag älskar dig.

Och det handlar till syvende og sist om mod, om modet att våga leva vapenlös, öppen och med öppna händer. Där finns det verkliga livet, det riktiga livet, det liv där vi når varann.

Och så säger vi kanske ängsligt
men Herre, är du med mig då?
Och svaret lyder, ja, Jag är lika nära dig som din högra tumme är ditt högra pekfinger, våga lita på det, mitt barn.