Maria Magdalena vet vem som är snäll

Hon var utanför Maria Magdalena.
Utanför gemenskapen.

Män var för henne sådana som utnyttjade henne, såg ner på henne. Kvinnor och barn kastade glåpord efter henne. Hon såg sig i spegeln och såg ett ansikte som var ledset tomt och förbi men då hon gick ut på bygatorna hade hon huvudet högt och var stolt, men stoltheten var en fasad, en hinna, ett försök att hålla undan sina skamkänslor. Sin känsla av att inte duga, räcka till, vara värd att älskas, värd att älska, värd att vara människa.

Det finns många människor som har det som Maria. Som har dessa hål i sig, dessa känslor av värdelöshet. Vi hanterar detta olika. Maria hanterade det på värsta tänkbara sätt – hon levde ut sin brist, levde ett liv som prostituerad och som gjorde att hennes självförakt bara ökade – hon agerade på så vis ut hennes inre drama. Så är det ofta. Vi människor agerar ut våra dramor, våra inre scener. Förväntar jag mig att handläggaren på försäkringskassan ska vara snorkig är handläggaren det, förväntar jag mig att handläggaren är hjälpsam är handläggaren ofta det. Det här är värt att fundera på. Vår tillvaro är i mångt en självuuppfyllande profetia, den blir som vi förväntar oss. Optimistens glas är halvfullt pessimistens glas är halvtomt – samtidigt ligger de olika perspektivvalen – vill jag påstå – inom vars och ens potential att välja.

Men dessa val – ja byte – av perspektiv sker sällan utav vi lever ut våra förväntningar i livet. Anser jag innerst inne att jag nog inte är värd att bli bra och värdigt bemött så är risken stor att jag i mitt beteende gör sådant – mig själv kanske omedvetet – så att jag får ett bemötande jag förväntar mig.

För Marias del var det att leva ett liv som var klandervärt. Det är svårt att få respekt i en by om man är prostituerad. Maria är fast i ett skruvstäd, en nedåtgående spiral. Hur ska den brytas?

Samtidigt så är det så att människor som är långt ned på samhällets hierarki ofta får en väldig känsla för rättvisa, ja den känslan är aldrig så stark som för de som fryses ut.
Den som inte har en naturlig ingång i gemenskapen vet att uppskatta just den som inte fryser ut. Det finns alltid de i en klass, på en arbetsplats, i en by som inte fryser ut – som inte går med mobben – de öppnande upp sitt hem för den judiske flyktingen 1944 och de öppnar upp sitt hem idag för någon i en liknande situation. Och de vägrar att prata skit om den som mobben vill prata skit om. Den utfryste vet vem som står emot, vem som är snäll. Den utfryste vet vem man kan gå till. Det här blir en extra känsla. Katter har den, de vet vem som är kattvän, de går inte fram till vem som helst, den känner liksom den utfryste vem som är snäll.
Och därtill – den utfryste vet vem som är den snälles motsats.
Inte sällan är det personer som själva anser sig vara väldigt snälla.
Och viktiga, lite förmer.

Jesus visade ofta på detta i sin undervisning och då liksom idag är detta en undervisning, en kunskap vi sällan pratar högt om.
Tvärtom, de nakna kejsarna försvaras ofta in i absurdum. Varför kan vi fråga och närmar oss därmed de sidor i oss människor, i vårt gemensamma samhällsbyggande, som är mindre smickrande, ja detta att människan i varje tid, varje generation inte sällan föredragit en diktator framför en som varit en jämlik förkämpe för allas rätt. Stöttar jag den nakne kejsaren så får jag ju ofta privilegier, makt. Och jag slipper ta ansvar för mina egna livsval. Det finns en trygghet med en Stalin, Hitler, en Mussolini varesig vi finner dem i Ryssland, Tyskland, Italien eller i vår egen by, arbetsplats, våra egna hem. Vi slipper ta ansvar. Vi kan kackla på som alla andra höns. Vi slipper den existentiella ångesten att vara människa, en ansvarstagande levande med-människa.

Maria var en sådan som samtiden föraktade. Men genom kyrkohistorien vet vi idag att hon snart kommer bli en väldigt värdig och värdefull lärjunge till Jesus,
således var det Marias beteende, hennes utlevda liv det var fel på, inte Maria som människa, hon möter Jesus, han upprättar henne. Och hon låter sig upprättas.

Men först, den utsattes känsla för sin omgivning, den här extra känsligheten för vem som är snäll och inte går med mobben den hade Maria och det var den känslan som ledde Maria till Jesus. När Maria ser Jesus för första gången insåg hon att här kom inte bara en som vara snäll utan en som var JÄTTESNÄLL.
Samtidigt hade hon förstås sin stolthet att tänka på där ute bland folket, sitt försök att hålla huvudet högt bland alla glåpord.
Men hon kunde inte låta bli att se på honom, vara i närheten och hon såg hur han helade de sjuka och undervisade de fattiga. De gjorde aldrig de lagkloka, de var bara i templet men den här mannen var hos de fattiga. Igår hade hon sett hur han satte sig ned hos en spetälsk man som var blind och hur han tog jord i händerna, spottade i jorden, tog jorden mot mannens ögon samtidigt som han bad och strax därefter kunde mannen se igen, han hade blivit själaglad och hon hade sett – då det hände – ett ljus som gick från Jesus, ett ljus in i mannen ögon. Hon ville komma nära det ljuset, det kunde hela henne, hjälpa henne, göra henne hel, göra att hon kunde börja att älska sig själv trots att alla sa motsatsen, alla sa att hon inget var värd, att hon var en hora och en laglös, en som man sparkade på, såg ner på, som barnen retade och kvinnorna föraktade.

Hon hör, läste vi nyss, att Jesus blir inbjuden på en måltid till kvällen. Hon förstår var, farisén. Kvällen kommer. Hon kommer först hem. Det knackar på dörren, en kund, hon skickar hem honom hon har inte någon motivation.
Inte idag, nej faktiskt aldrig mer.
I hennes portmonnä finns hennes besparingar.
Hon måste följa sin känsla, den där som bubblar i henne och hon går ned till handlaren på hörnet och köper en flaska av den finaste nardusbalsamen. Vart är hon på väg, jo hon är på väg mot någon som hon anar inte kommer att avvisa henne, någon som nog kommer att ta emot henne, hon känner hur det börjar knyta sig i magen samtidigt som hon börjar springa de återstående metrarna mot fariséns hus; mörkret har börjar skymma, hon ser Jesus genom en fönsterglugg, han sitter där därinne och undervisar, de har inte ätit än. Hon kan inte bärga sig utan rusar mot mästaren och nu brister allt för henne och år av sorg, år av utanförskap väller ur henne i tårar och tårar och tårar och hon kommer fram, ser honom inte i ögonen, inte först, utan tar hans fötter i hennes händer och tårarna rinner ned och hon torkar fötterna med sitt hår, tvättar fötterna med sitt hår och smörjer sen in dem med balsamen hon köpte och nu ser hon honom i ögonen och hon ser att han ler och de är så ljusa och det där ljuset som hon såg helade den blinde mannen, det cirklar nu kring Jesus som en frisk luft och den kommer närmare henne, mot henne, och hon blir så varm och han hör hur han säger att flicka, du är värdig, värdefull, vacker som den du är och nu måste du leva ett värdigt liv i paritet med ditt inre liv och hon hör sig själv svara ja ja ska leva ett helt och värdigt liv och jag ska leva i ljuset resten av mina dagar och aldrig mer sälja min kropp – jag tror Jesus kramar om henne och jag tror Maria kramar Jesus och från den dagen så fanns hon kring honom, tillsamman med de andra kvinnorna kan vi läsa och männen och hon undervisade alla hon mötte, inte minst de som inte älskade sig själva och därmed inte omvärlden. ja de undervisade hon i att ja, vi är värdiga, Gud har gjort oss värdiga och Jesus har lärt mig att bejaka, ta till mig att det ljus han kom med, det är till mig, till oss, till hela skapelsen som en gåva – att finnas i , att leva i, att vara i – nu!

Åh gode gud hjälp oss att leva i ditt ljus, finnas i ditt ljus,
vara som ett återsken av ditt ljus och våga leva i den tro du gett oss och som Maria synligt visat att vi alla kan leva i, ha en del i.
Hjälp oss att skapa samhällen, gemenskaper, mänskliga vävar utan att vi underordnar oss vissa – vi är alla jämlika inför dig herre, lär oss att leva så – här – Amen.