Som präst får jag inte sällan klä skott för allt Gud borde ha gjort men inte gör.
Och detta att Gud till synes så ofta är så frånvarande blir då ett slags bevis på att Gud inte finns.
– Eller har du något bättre svar? Ögonen som blickar mot mig är uppfordrande.

Det är viktigt att ta sådana här diskussioner.
Och inte sällan uppstår det mitt i livets villervalla; vid en fotbollsplan, en mack, en köttdisk.

Ofta har denna frågeställning väckts då någon har dött en för tidig död, en olycka skett, en onödig sjukdom har drabbat någon, kanske att ett självmord inträffat.
– Och Gud, varför ingrep inte Gud?

Och så kommer då slutsatsen av denne någon – likt en tröst för tigerhjärtan – att ”personens tid var ändå ute” – att ”allt ändå är uträknat”… Och den Gud som nu skymtar fram i sådana slutsatser är en Gud som inte tycks bry sig så mycket om våra vedermödor, relationer, smärtor och saknads skri. För gjorde han det, Gud, så skulle han väl ändå ha ingripit? Och då han nu inte gjorde det, ingrep, så är det ju ett tecken på att:
1. Gud inte finns
alternativt
2. Gud inte bryr sig.

Här brukar jag säga att jag inte håller med. Och konstigt vore väl annat, jag är ju präst. Och det vet ju denne någon. Och denne någon lägger nu armarna i kors och med en bister min vill han, eller hon, att jag ska förklarar mig. Kom igen prästen!

Och jag säger att tänk om det ingår i våra kontrakt, var och en av oss i våra livskontrakt, att acceptera och leva mitt i denna fruktansvärda sårbarhet ett jordeliv innebär?
För vi är utsatta.
Och de lagar som omgärdar och ingärdar vår tillvaro är obönhörliga.
Bilar går sönder; vi får punktering i en kurva och där fanns ett berg eller våra kroppar, miljarder celler som ska delas varje dag; kroppar öppna för infektioner, parasiter, virus, våld. Och sjukor kan inte bara greppa kroppen, de kan greppa själva livslusten, ta fasta greppet om själen och allt blev svart som sot och modet for iväg, viljan att leva.
Ja säger jag, det räcker ju att vi tar en plastpåse, trär den över våra huvuden och knyter om. Om några futtiga minuter finns vi inte mer. Vi är finitio, över och förbi.

Och si det här är betingelserna som vi lever i.
Och utmaningen vi har är att greppa detta, inse detta och leva efter detta.

Eller du får ett brev. Du öppnar det. Det är från din doktor. Han vill träffa dig. Och du förstår mellan raderna att du har bara några månader kvar att leva. Vad är det nu som är viktigt och oviktigt i ditt liv? De prioriteringar du gjorde innan du öppnade brevet är sannolikt andra efter att du tagit del av brevet, detta obönhörliga besked.

Kanske den stora stora utmaningen vi har är att våga leva vapenlösa mitt i livets utsatthet?
Att våga se det bristfälliga och sårbara i vitögat men ändå vilja leva och nu leva väl. Eller som reformatorn Luther sa; om jag så visste att Jorden kommer gå under imorgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd idag.

Vad har en sådan hållning för livskonsekvenser?
Vad innebär den i förhållande till mig själv och min nästa?

Många som får en diagnos, en allvarlig diagnos, berättar att från den stunden uppfattade man livet annorlunda. Nuet blev det centrala. Inte morgondagen. Att ta tillvara den stund som nu är med nära och kära.

Peter Noll heter en man som skrivit en bok om detta. ”Den utmätta tiden” heter den. Peter Noll drabbades av en livshotande cancer och valde att inte låta sig behandlas då enda syftet med behandlingen var att skjuta på det som var ofrånkomligt, döden, just några månader men med kraftiga biverkningar som pris. Plötsligt erfor Peter att han nu mer medvetet valde vad han ville fylla sin tid med. Ytliga vänner valde han bort, tidningsartiklar och teveprogram som inte tillförde honom något likaså. Böcker som inte gav han något unnade han sig att slå igen och lägga undan. Viktigast blev nu de nära och kära och sådant som gick på djupet i livet. Det som betydde något. Som grep tag.

Och nyligen disputerade en sjuksköterska på en avhandling som kretsade kring sådant döende patienter fört fram rörande vad de ångrade mest i sina liv.
Det fanns några gemensamma nämnare: Att inte ha förverkligat sina livsdrömmar var något väldigt många ångrade. Likaså de som visste med sig att de jobbat för mycket – inte sällan män – ja de ångrade detta bittert. Och så alla de som inte vågat säga ifrån, som mjäkat med då saker i ens omgivning varit stolliga; i skolan, på arbetet, bland bekanta. Kränkande särbehandlingar inte minst.

Att våga leva vapenlös mitt i livets utsatthet, prioritera det som är viktigt i livet och inte fylla sig med oviktigheter utan ta vara på nuet öppnar ofta upp en känslighet för livet. Man blir känsligare för sig själv, sina egna djupaste behov och man blir känsligare för sin nästas behov. Och där, mitt i denna sensibilitet, denna känslighet ligger den snubblande nära; erfarenheten att vi, mänskligheten, inte står här i universum ensamma. Utan att vi har en följeslagare, en kraft som vakar med oss och som vill oss väl och som vill vägleda oss och ta hand om oss – men kanske på ett annat sätt vi först åtrådde. Kanske handlar inte livet om att undslippa livet – med dess för- och nackdelar utan om kraft och ork och glädje att våga och vilja leva mitt i det – vapenlös.

Jag vet ingen som visar på den här möjligheten bättre än Jesus. Och som också visar att den andliga potential som ligger här öppen för oss människor – i det vapenlösa – har just kraften och makten att omdana oss så att vi säger ja till försoning, vill kärlek – och i förlängningen – vill våga leva ett liv där vi väljer att förverkliga våra innersta drömmar, ägnar oss år våra nära och kära och vågar säga ifrån när mobbhorden just tagit ett nytt offer i vår närhet.

Att Jesus blir detta föredöme, denna banerförare, detta ideal har sin början i öknen då han i uppstarten av sin officiella bana frestades att välja berömmelse, ära, pengar och makt till priset av det vapenlösa. Men Jesus valde det vapenlösa. Och vi vet att det valet för honom ända till korset – och genom den död och återuppståndelse som där äger rum– ända till oss. Här och nu. Och det löftet han då gav oss att vi; att ni tillhör mig och jag är i er och ni är i mig – är sannerligen något att vila i när livet är som värst.
När livet är bitigt och svårt.
För vem har sagt oss att livet ska vara enkelt?
Vem har kunnat ge oss den utfästelsen? Nej ingen!
Och utmaningen vi har är att förstenas eller förvandlas. Så.. låt oss så hjälpa varann att välja förvandlingen; att vi ska vilja leva vapenlösa. För där och ingen annanstans finns livet. Här och nu, tillsammans!

(Denna betraktelse återfinns i marsnumret av tidningen Memphis Magazine)