Vi är inne i fastan, prövningens, självrannsakelsens och fördjupandets tid.
Håller det vi vill ska hålla eller brister det?
Vad krävs och vad önskas av oss, vilken hållning vilket djup.

Bibeln är fylld av råd och visar på hoppet – hoppet som i sin karaktär hör samman med Gud; kanske rentav emanerar från Gud, ja den gudsbit Gud lagt ned i oss då han skapat oss till sin avbild.

David i den gammatestamentliga texten är i ett hopplöst läge. Man gör narr av honom. Filistéerna är så överlägsna, ja i allt. Men där står han trotsig och fylld av det där hoppet. Och i det får han ingivelsen att nyttja stenen och slungan, ja den var han ju duktig på – filistern väntar sig ett svärd och får innan han förstod det en sten i pannan, så hårt att han sjunker ned avsvimmad eller rent av död.

Episteln är från Efesierbrevet som är en av böckerna i Nya Testamentet och i kronologisk ordning Paulus sjunde brev. Det är det första av de så kallade fångenskapsbreven. I Efesierbrevet återfinns ett av de viktigaste Bibelställena för protestantismen och i synnerhet den lutherska kyrkogemenskapen: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” (Ef. 2:8). Forskarna är oeniga om det är Paulus eller ej som skrivit Efesierbrevet, kan det varit en efterföljare? Ja vi vet inte med det vi vet är texten och den varnar för avguderi, för att tappa målet, ja fokus.

Vi var miljontals som såg melodifestivalen igår, finalen.
Dead by april, hårdrocksbandet – minns ni det?
Det där återkommande satanstecknet, tatueringarna tecknades demoner på killarna – var det bara på låtsas?
Ja vi vill så gärna tro det? Pojkar…
Men tänk om detta påverkar och berör.
Var på vi osökt kommer in på dagens evangelietext i Lukasevangeliet.

En vanlig tolkning idag i mötet med den föreställningsvärld som finns i nya testamentet – och där andemakterna tas på allra största allvar – är att avfärda detta som en dåtidens föreställningsvärld, primitivt nonsens. Och visst, det är vår uppågift att nyansera och försöka förstå men samtidigt vore det fel att kapitulera inför nutidens mantra att alla är goda innerst inne och att det onda finns inte annat än som en defekt, en ofullkomlighet, en brustenhet. Inte som det framgår i bibeln som en autonom och drivande kraft i syfte att förgöra, förstöra, förleda – en kraft som Jesus tog på största allvar och sa ”Vaken och bedjen och låt ingen förföra er”.

Nutidens förhållningssätt – och som är ganska vitt spritt i det svenskkyrkliga – gör att Paulus uppmaningar och varningar lite längre fram i Efesierbrevet blir hängande i luften. Jag tror vi måste ta ställning. Det går inte att avfärda större delen av bibeln som en omodernitet.
Paulus skriver i kapitel 6:

”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.”

Ja så skriver Paulus. Och jag måste utifrån mina prästlöften varna för den illusion det innebär att inte räkna med den onde. Däremot är det min största övertygelse – och nu närmar vi oss det andra diket i svensk kristenhet anno 2012 – och det är att vara så sysselsatt med det onda med dess och dennes härjningar att vi glömmer av att vår rustning, vårt ljus håller allt detta stånget, på avstånd och mörkret har inte en chans.
Och detta, detta gör Satan rasande och därför angriper han kristenheten där den är som sårbarast:
” Jesus fanns nog inte och om han fanns var han en stackars vanlig profet och utifrån det perspektivet hade mannen anspråk, inte sant? Kan du verkligen ta denne på allvar? En sån tossig karl.”

Och idag lever vi i en tid då hånskrattet inte är långt borta. Kristenheten framställs nästan uteslutande i dålig dager och man drar fram exempel som inte är representativt för helheten. För vad är kärnan i det kristna? Det som får mörkret med dess andemakter att fly och inte våga sig i närheten – jo den helige andes förnöjsamhet, glädje och sällhet. Åh som den onde hatar denna energi, detta ljus. Han flyr. Hela uppenbarelsen av denna sällhet raserar allt han vill bygga upp.

Vi är varnade att i ändens tid så ska Gud låta den onde få regera och härska ett kort tag. Med Guds tillåtelse ska den onde få lansera sitt paradis och han ska komma som en fridsfurste och utge sig för att vara Jesus. Och det är förutsagt att många kommer gå på detta. Men Jesus har varnat oss – hans återkomst är som en blixt från öster till väster och ingen – ingen kan missta sig. Den onde kommer tillgripa alla medel att få oss att tro, få oss att tillbe, få oss att underordnas.

Ibland tänker jag att vi lever i den tid då månne detta scenario kan närma sig. Och ett tecken är hur trögt det är att prata och undervisa om Jesus Kristus idag. Och erbjudande om nåd – om överlåtelse – om synderna förlåtelse och upprättelse – det vackraste och finaste som finns och som är själva bron till sällheten, förnöjsamheten, glädjen som finns i den helige ande – lämnas idag som viket erbjudande som helst -åt vinden. Ja de allra flesta ångar förbi. ( Ingen klok man som hittar en pärla här inte – och köper hela åkern.)

När jag skriver detta har ”den där tjejen med den där konstiga dansen” som en av barnen förklarande sa det vunnit melodifestivalen.

Varför blev det ett sådant gatlopp efter Björn Ranelid, vad gick man igång på?
Vissa vill förklara det med personliga egenskaper hos Björn och en sång som inte var vanlig i dessa sammanhang – men hallå, var hårdrockmelodin det?
– Var det att Björn predikade?
För det var ju just vad han gjorde – predikade om kärlekens kraft och ljus. Den kraft som vi ser som tydligast i Jesus och som är så stark och kraftfull att den stumme mannen – hur nu än mörkret hos honom var beskaffat – träder in i miraklet, ljuset; den frid och sällhet den onde hatar. Och så blir han fri. Och hel. Och glad igen.

Björn Ranelid fick åka gatlopp, ”pekoral” skrek pöbeln men var det inte samma invändningar Jesus mötte – att han var fel ute. Varpå Jesus muttrar något i stil med att ni ärar och upphöjer dem ni vet är bristfälliga men den som kommer med evangelium kallad till er av Gud avvisar ni.…

Då Jesus fick kritik för att han undervisade i fel sammanhang svarade han:

”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Matteus 9:11-13

Så för att sy ihop trådarna på denna lite yviga predikan – bibeln är på allvar. Ondskan är en realitet men vi har inget att frukta för Kristus är dess överman. Om vi säger ja till Jesus och vill ha Jesus med i våra liv så når oss inte ondskan på sådant sätt att vi faller offer för den. Men vi måste vaka och bedjen, vara på vår vakt, för den onde vill inget hellre än att släcka vår glädje, vår tillit och vårt hopp.

Det är där, i det dunklet han kan komma med sina amsagor – inte annars.
Så bröder och systrar i Kristus – håll kärlekens låga levande.
För den är – som Ranelid sjöng ikväll – ett mirakel.