Våren är här!

Våren är här! Tiden mellan Påsk och Pingst kretsar i kyrkoåret kring det oerhörda att Jesus visar sig för lärjungarna, undervisar och lovar att Den helige anden, Hjälparen, ska komma.
Lärjungarna har svårt att förstå vad han menar, men varje gång han visar sig blir de sådär lugna igen. Trygga. De vet att han inte hittar på. För trots att det han påstått och påstår verkat helt orimligt med världens ögon mätt har han haft rätt hela tiden.

De har lämnat allt för att finnas i närheten av Jesus och hans undervisning. Inte för att de ville det utan för att de inte kunde något göra annat. De var kallade. Ett kall som genom tiderna skulle komma att nå miljarder människor. Människor över hela världen som knäpper sina händer och ber Fader vår, samlas i Guds namn, vill vara i närheten av Jesu undervisning och måltid.

Johannes använder sig av begreppet Ordet för att söka beskriva den kraft som fick lärjungarna att lämna allt, för min skull och för din. Det är svårt att sätta fingret på vad detta Ord är för någonting som förmår oss att förändras, vilja något annat, kanske mer än det omvärlden förväntar sig. Kaos kräver ingenting, ordning desto mer. På samma sätt är det med elakheter och förtal. Hur mycket lättare är det inte för sådant att husera än istället ren omsorg, förtröstan och kärlek?

Sett ur det perspektivet är det ett Gudsbevis i sig att det finns så mycket kärlek i världen, trots allt. Under pingsten inträffar något oerhört för lärjungarna. Ingen hade kunnat förutspå den kraft de nu rustas med, för att gå ut att möta världen. Men det är samma kraft som får Jesus på korset att se på oss med medlidande och välja oss, välja mänskligheten, välja att vilja ha med oss att göra.

Trots vår totala ovarsamhet om den kärlek som sträcktes mot oss då och gör det än idag. Om vi förmådde att möta den blick som i den stunden riktas mot oss, se in i den och erfara den kärlek och omsorg vi befinner oss i, skulle vi inte klara av att uttala de där hårda orden. Då skulle vi falla i varandras armar och trots alla olikheter och ”uppfattningar” inse att vi är en mänsklighet, beroende av varandra. Att olikheten är en rikedom. Gud vill ha det så. Det är inte för inte han låtit bli att skapa en enda snöflinga exakt som någon annan.

Mångfald är rikedom. Nyfikenhet är en dygd. Världen ryms aldrig i svart-vita kategorier. Hur enkelt det än är för en själv att fördöma andra så undergräver själva fördömandet grundvalen för den möjlighet vi har, här och nu, ja alltid, att ta varandra i händerna, se varandra i ögonen och bejaka varandra som de Guds avbilder vi är. En enda mänsklighet.

(Publicerad i nr 1:2014 av Siriklockan)