På 70 talet producerades det en över 6 timmar lång film om Jesus. Jesu från Nasareth. Filmen följer Lukas och Matteus evangeliet nästan ordagrant. Och det är en film så olikt det som produceras idag eftersom allt får ta tid. Och det finns inga specialeffekter, inget högt ljud, inga kameraåkningar utan skådespel på högsta nivå rakt igenom.

Jag såg filmen för första gången som tonåring i Vänersborg. Missionskyrkan hade hyrt min skolas aula och under påsklovet visades filmen under två kvällar.

Nu över trettio år senare använder Eva och jag filmen i konfirmandundervisningen. Och det som är så spännande det är att i regel lyckas filmen fånga konfirmanden. Trots dess enkelhet och långsamhet, eller kanske just därför.

Men vad är det som fångar?
Att filmen tar evangeliet på allvar. Regissören är trogen den återgivning som evangelierna ger av Jesus. Regissören förminskar inte men man brer inte heller på. Vi kommer som en del i församlingens bibelstudiegrupp ha en heldag kring den här filmen – med all sannolikhet tisdagen den 19/4 i stilla veckan, det blir en heldag med lunch och vi ska se filmen i sin helhet, alla som kan är välkomna att komma till oss. Är du intresserad, ta kontakt med mig så ska du få alla tider.

Film, med dess musik och dikt, skådespel och gestaltande har den fördelen att den kan ta sig igenom den vänstra hjärnhalvan på ett annat vis än vad som oftast är möjligt med ett resonemang – med ord. Med ord kan vi så lätt bygga barriärer och också kanske positionera oss mot varann medan musiken, dikten, gestaltandet – lättare går rakt in i oss, in i våra hjärtan.

Detta är en av de främsta anledningarna till den rikedom som finns i den kristna kyrkans gudstjänstfirande, musiken, liturgin, psalmsången, den liturgiska sången. Allt söker att öppna upp människan för det stora mysteriet, den stora sanningen att Erbjudandet som sträcks mot oss människor, att det är på riktigt.

Och det är den stora utmaning kyrkan lever i – i varje tid, då som nu som i framtiden – den har att erbjuda och vittna om en realitet. Att Gud vill ha med oss att göra. Med alla människor att göra. Till var och en av oss utgår det ett kall, ett rop, ett längtansrop – kom mitt barn, här är jag.

Men så är det också så beskaffat att var och en av oss har den egna viljan. Vi kan säga ja eller nej eller kanske, kanske sen.

Och vad vore vi som mänsklighet utan denna valmöjlighet?
Inte människor, utan någonting annat men Gud, Gud som har skapat mänskligheten till sin avbild, för Gud är det viktigt med den fria viljan.

Kärlek – att välja kärlek förutsätter det fria valet. Inte med mindre än att Kärleken, medkänsla, ombryendet väljs blir kärleken naturlig. Autonom. En del av oss.

Påtvingad kärlek är nog snarare som plastblommor – den lever inte. Gud är liv – Gud vill att vi ska leva – i honom. Och vilja det. Då uppstår musik, ett igenkännande, en sann relation. Som levande celler i en kropp.

Många säger ”att om Gud nu är så god och allsmäktig varför är det då så mycket krig och elände på Jorden” ja de missar ofta, menar jag, den här dimensionen. Freden blir reell först när vi väljer den.
Kärleken är på riktig när vi håller fast vid den för att vi väljer den, inte för att vi måste. För vore det så att vi måste älska, vad skulle då hända när detta måste gav vika för en sekund, tappade sin uppmärksamhet över oss? Vore då kärleken på riktigt? Skulle den hålla? Eller skulle vi frestas att pröva även dunkla sidor och vägval. Gå in i det mörka? Ja säger mänsklighetens historia.
Därför har Gud en mening med friheten, valet.
Vi ska, utifrån vår autonomitet, vår myndighet, vår förmåga att välja Gud. All äkta kärlek måste därför stå på egna ben vara ett resultat av detta val. Liksom öppenheten mot vår skapare,
”ja Gud jag vill tillhöra dig, vara en del av dig”.
Och nu vet vi från otaliga livsberättelser att där någonstans – där någonstans i detta anrop och detta svar – denna kontakt så händer det någonting i människan. Det är inte alltid enkelt att svara ja.
Det är inte alltid lätt att bejaka det i mig som vill ha med Gud att göra.
Det är mycket som bjuder på motstånd och när jag släpper det motståndet finns där ofta en – jämte glädjen – ja en sorg och bedrövelse över allt jag försummat på min vandrings väg.
Och det är en viktig process att finnas i den sorgen.
Den hör ”ja.et” till.
Den är en nödvändig process när cellen blir medveten om sin del i kroppen.
Att så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Idag är det Maria bebådelsedag. Fastan bryts för en stund av fest.
Bernhard av Clairvaux, cisterciensordens grundare skriver i en av sina predikningar att vid bebådelsen höll skapelsen andan, i väntan på Marias svar.
För även om Gud på goda grunder kunde anta att Maria skulle säga ja till hans begäran, framförd av ärkeängeln Gabriel, så var det, som allt i det mänskliga, upp till Marias egna fria vilja.
Vi var beroende av Marias ja.
Och tack Maria att Du bejakade Gud och Guds intention då Gud bestämt att han, genom Jesus, nu skulle träda in i skapelsen i en människas gestalt för att en gång för alla reparera och återskapa vägen mellan oss och sig själv.

Detta återskapande, denna vägröjning är inte alltid lätt att ta till sig. Gud och gudsriket förefaller vara långt bort, mycket långt bort. Ändå kom Jesus att predika för oss att Himmelriket, det har vi mitt ibland oss bara vi öppnar våra hjärtan och ögon. Och Paulus replikerade till Athenarna, ja replikerade ända till oss här i Östmark idag 27 / 3 2011 att Gud, Gud är den i vilken vi lever, rör oss och är till.

Hur ska man våga leva i detta bejakande?
Hur är det möjligt att tro på detta erbjudande när Japan drabbats som Japan nyligen gjort, bomberna faller i Libyen, Afghanistan, Irak och ropen av svält och naturkatastrofer stiger allt högre från vår sargade Jord.
Hur ska vi våga tro på Gud?

Och hur vågade Maria tro på Gud – att Gud verkligen menade allvar med henne i den utsatta situation hon levde, hennes folk levde i, ockuperade av romarna, beskurna frihet och trygghet? Enkelt. Fattigt. Vad vill du mig fattiga tjänarinna?
Jo förstod Maria i samma andetag, den mäktige låter stora ting ske med mig.
Och hon svarar ja.
Ja jag vill Herre.

Kungsvägen till svaret på frågan Hur vi ska våga tro på Gud, att Gud vill ha med oss, med mig, dig, ja alla här att göra finner vi i Jesus.
Aldrig någonsin tidigare och aldrig någonsin senare har Gud kommit så nära sin skapelse, oss, som han gör med Jesus.
Och här bråkar vår hjärna. Och vi överröses med argument om att Jesus kanske inte ens funnits, och i alla fall, att han var mest en profet, en vägröjare, en klok lärare.

Vem säger ni att jag är frågar Jesus lärjungarna. Petrus svarar, Du är Messias.
Jesus svarar: Det är Gud som uppenbarat det för dig Petrus.

Detta återkommer i Jesu undervisning, inte minst i Jesus avskedstal i Johannesevangeliet att Gud uppenbarar för den enskilda människan vem Jesus är.

Så har du svårt för Jesus – och det har många, ekvationen går inte ihop – be till Gud om hjälp att få ihop ekvationen. För den löses inte i bara den vänstra hjärnhalvan, den löses då den högra delen är med, men också hjärtat, själen och anden. Och där. När ekvationen faller ut så vill själen inget hellre än att brista ut i ja. Och detta ja har kraft att förändra inte bara dig själv utan även din omgivning.

Gud har funnit ytterligare ett par händer att verka igenom i sin skapelse.

Så Herre, hjälp oss att vara lyhörda för din närhet och kärlek.
Hjälp oss att se Marias ja, henne bejakande som en förebild för oss, och vårt jakande svar.

Hjälp oss att leva i öppenhet, nyfikenhet och förtrolighet.
Skala av oss avundsjuka, hjälp oss att bjuda motstånd mot resignation, bitterhet och fördömanden. Ge oss insikten att vi är alla celler i din kropp, beroende av varandra och hjälp oss herre att leva som vi lär – i det stora som i det lilla – i kärlek. Amen.