I november i 2016 somnade poeten och låtskrivaren Leonard Cohen in, 82 år gammal. I en intervju fick han frågan om vad som inspirerade honom mest varpå han svarade, kanske en smula oväntat, Jesu Bergspredikan. Cohen sa att han kunde sitta i dagar och timmar och försöka gå in i budskapet, men bara kunna omfatta blott en bråkdel av budskapets vidd.

Många sånger Cohen gjort relaterar till den värdegrund, det ljus, det hopp Jesus representerar även om mig veterligt Cohen nu aldrig tog steget fullt ut och konverterade från sin judiska tro till en kristen.

I bergspredikan samlas etiska föreskrifter och löften och Jesus ömsom bannar ömsom smeker och i stora partier skärper han lagens bud, ja den tidens judiska bud och levnadsregler. Varför?

Jo dåtidens judar kunde genom dess fariséer hänfalla i en självgodhet; att man hade sitt på det torra då de minsann levde i enlighet med lagen, gjorde vad som krävdes. Ur den hållningen kom som ett brev på posten en stor portion självgodhet och ur den i sin tur tendensen att förhärliga sig själv och nedvärdera andra.

Och den hållningen vet vi ju alla vad den leder till för så fungerar ju människor som inte kan härbärgera sin egen sårbarhet, de gör sig felfria och tar sig friheten att klanka på dig och mig och de kan ta död på all energi i de sammanhang och grupper de kommer in i. Döden i grytan är det utan tvekan då en sådan människa har en position med makt, då har man en rädd ja-sägargrupp under sig med en och annan syndabock i. Och så var det på Jesu tid. Syndabockarna var de med låg status och samtidens fariséer tävlade om att vara mest felfri och och naturligtvis kunde här knappt frodas någon äkta andlighet.

Denna felfria yttre hållning är rena döden för det andliga, en effektiv barriär mot Gud även om vi understundom just hittar den attityden då och då även inom det kristna – just detta fariseiska förhållningssättet letar sig lätt in som en listig orm även om jag tänker mig att Luther är den inom just kristenheten som byggt det starkaste skyddet mot detta förhållningssätt i sin betoning på att vi har alla ett individuellt ansvar att hålla vår relation levande med Gud. Vi har alla att gå den smala vägen, igenom den smala porten oavsett vad andra med andlig eller världslig makt påstår– inget finns mellan var och en av oss och vår levande Gud.

Tillbaka till bergspredikan – Jesus har här en strategi, han skärper lagens krav så högt så att ingen kan efterleva dem. Ett exempel är Jesus råd att vi ska riva ut vårt högra öga om vi om ens tittar åt en annan kvinna, bättre att vara ögonlös är brinna i helvetet.

Men tänker då någon, vad finns det då för räddning när Gud har så höga krav på oss? Då är vi ju förtappade allihop.

Med denna fråga arbetade just vår reformator Martin Luther för 500 år sen och han sprang och biktade sig så många gånger varje dag under tiden då han var ung, ja då han var munk, att abbotarna, klostrens ledare, höll på att bli galna på honom. Luther fann att han syndade hela tiden, inte minst i sitt tanke och känsloliv – han tänkte tänker jag mig negativa tankar om andra och han åtrådde alldeles säkert kvinnor.  Så Luther arbetade nu med detta, hur ska jag kunna leva som du vill Gud – då jag hela tiden kommer till korta.

Svaret han kom fram till är att det är inte av förtjänst vi förtjänar Guds nåd utan av Guds villkorslösa nåd och kärlek. Och det var just det budskapet som Jesus gav sin samtid.

In på världsscenen mitt ibland fariséer med sin snedvridna religiositet som mer fängslade sin samtids människor än befriade dem och mitt in i den romerska ockupationsmaktens gudomliga påbjudna dyrkande av den som var kejsare kommer en man in med sandaler och vänder alla begrepp upp och ned. Och budskapet sprider sig likt en präriebrand och människorna erfar för första gången i sina liv att de är älskade av Gud, att de betyder någonting för Gud, att mina och dina hårstrån är räknade och att Gud vill ha med oss att göra och Jesus upprättar, förlåter, helar och ger sin samtid ett helt nytt hopp.

Men det krävs någonting i gengäld, en avgörelse; följ mig säger Jesus. Och i Jesus missionsbefallningen finns uppdraget att förvalta och sprida detta glädjens budskap. Ett budskap som inkluderar att en levande tro aldrig kan tas för given, att den måste underhållas, vi kan aldrig sitta och rulla tummarna och hänvisa till nåden utan Jesus menar förstås att också måste anstränga oss – men inte på ett sådant vis som fariséerna menade att uppfylla olika lagar och inte som katolska kyrkan menade på Luthers tid genom att köpa avlatsbrev och hylla påven utan genom att gå genom den trånga porten, den smala stigen.

Vad är då det? Ja Jesus ger fler liknelser;  han säger att vi ska bygga vårt hus på en stadig grund, en klippa, inte på lös sand för vad händer då när ovädret kommer, regn och rusk, då riskerar ditt och mitt hus att spolas bort.

Ett symbolspråk förstås men vi uppmanas att tänka oss för. Vara vaksamma. Välja våra sammanhang, våra ord, våra livsval med omsorg. Och som i det lilla så i det stora. Vi kan aldrig ha dubbel bokföring vi människor. Vi måste kunna skärskådas. Vi måste leva som vi lär. Och så lever vi nu i en tid där girigheten sprider sig och allt för många människor i en styrande ställning har en dubbelmoral utan like, där det ena avgångsvederlaget efter det andra som toppolitiker kombineras helt öppet med miljoninkomster från näringslivet. Och här är man lika goda kålsupare oavsett partibeteckning. Varpå jag kommer att tänka på ett uttryck att ett felaktiga beteendet är felaktigt även om alla gör det och de rätta beteendet är rätt oavsett om ingen gör det.

Ja vi lever i en tid då den trånga porten och den smala vägen inte längre ses som ett ideal. Och vi kan notera att det hederliga tjänstemannaansvaret inte längre är ett ideal i svensk förvaltning utan nu gäller istället kontakter, ryggdunk och följsamhet. En katastrof för vårt samhälle men ingen verkar vara särskilt bekymrad över att att det nu tycks vara svågerpolitik som är rådande före kompetens och integritet.  Men genom denna nonchalans för sanning och heder öppnar vi nu dörr efter dörr till okända avgrunder. Det är vad avsteg från den smala vägen riskerar leda till. Att vi så lätt går vilse. Att vi så lätt tappar orienteringen. Att vi så lätt blir på en väg som leder bort från Gud istället för mot.

Ja det finns en motsättning i Världen – Jesus är mycket tydlig här – var vi har vårt fokus i tillvaron där har vi vårt hjärta. Vi kan inte ha fokus på fler ställen än ett. Gå den smala vägen säger Jesus, gå in i den trånga porten.

Här har vi ett uppdrag, att eftersträva transparens och hålla flödet levande från den levande Gudens kärleksfulla hand och hans och vår emissarie här på Jorden, Jesus Kristus. Det är inte alltid lätt, det är så lätt att bli uppslukad av allehanda problem och fruktan men lyckas vi fokusera på Jesu kärleksfulla ansikte, som vill ha med oss att göra, dig och mig, så går det – och det ansiktet finns i och inte minst bakom den trånga porten, den han vill att vi ska vandra genom, dagligen.