När Jesus kom till Jorden fanns de krafter i det sociala nätverket som under lång tid velat binda människan till träldom under som man sa, lagen.  Guds nåd var bara tillgänglig för den som gjorde exakt rätt och som följde exakta lagar och föreskrifter och det var en rädslans och hierarkiernas religion som var för handen.  Var du inte en del av det utkorade folket var du utanför, du och jag var hedningar, mindre vetande och Romarna hade sina regler om gudomligt dyrkande av kejsarmakten och den närhistoria som fanns bakåt i Egypten med sina faraoner och stelbenta maktstrukturer byggde hela sin rikedom, sin statsbyggnad på de mångas slaveri och undergivenhet.

Allt detta hade stukat människan, gjort henne till en träl under orimliga föreställningar och så kommer Jesus in på världsscenen och befriar, löser upp och får var och en att inse sin potential, sitt värde och det är inte undra på att folket jublar, jublar så att om de tystnade så skulle stenarna börja ropa; glädjen och friheten är ostoppbar. Denna kraft, detta budskap, detta ljus kom sen att sprida sig som en präriebrand och urkyrkan expanderar med en enorm vitalitet, den helige ande manifesterar sig och gränsen mellan det möjliga och det omöjliga suddas ut. De under som var kring Jesus blir nu under kring apostlar och troende och man möts i katakomber, ritar den hemliga fiskens symbol i sanden och tyst ber man Fader vår och bryter brödet och dricker vinet. Alltmedan den ene världshärskaren efter den andre tillfångatar och mördar, livrädda för den individualitet och kraft Jesus släppt fram. Det gick inte längre att kuva människan, människan var fri.

Så kommer till slut Kejsar Konstantinus och inser att romarrikets överlevnad var avhängig att kristendomen inkorporerades i den romerska statsmakten och gör så kristendomen till en statsreligion, han utrymmer templen där man nyss dyrkat krigsguden Mars och kejsarna som gudar och gör dessa tempel till katedraler för den nya statsreligionen – påkostade kyrkor blir det och biskopar utses och de får  makt och guld och vackra kungalika kläder. Det är nu som kyrkan successivt kommer att tappa sin kraft; kapad av fåfänga och insvept i orimliga föreställningar av påvars ställföreträdarskap för Kristus på Jorden. Oaktat att samma påvar understundom betedde sig som vilka korrupta makthavare som helst.

Den kyrka Martin Luther och för den delen hans föregångare Johan Hus möter för 500 år sen är en kyrka som förlorat mycket av sin energi och som till en del changerats till liknande träldomsregler Jesus en gång kom till Jorden för att befria oss från. Gud var nu en storhet långt borta och för att blidka denne Gud skulle man följa kyrkans regler och inte minst ge kyrkan delar av sin egendom. Påvemakten regerade. Kyrkan hade, med undantag för bland annat de klosterkommuniteter som lyckats förnya budskapet, i mycket förvandlats till en återspegling av den träldom Jesus faktiskt kom för att befria oss ifrån.

Martin Luther såg och förfärades och översätter bibeln till tyska och myndigförklarar sin samtid, ja dig och mig och tack Gode Gud för det äntligen kunde Jesu budskap få klinga igen, utan förvirrande doktriner.

Ja bevare oss för sådana sa Martin Luther och förde människan tillbaka till ljuset, till hoppet, till glädjen och nådens källa som strömmar ur Jesu öppna, vackra, varma blödande händer, blödande för vår skull, för min och din, för att han befriat oss; ja gjort oss tillgängliga och pånyttfödda, myndiga. Och i den myndigheten avsett att vi ska vara oberoende av sådana auktoriteter som ifrågasätter en personlig och fri relation med Jesus.

Luther gör klart att den sanna kyrkan är de troendes gemenskap, den sanna gemenskapen utgörs av individens hjärtas sigill och inte ett specifikt samfund – för alla kyrkor – oavsett konfession kommer att vara bristfälliga och iklädas av bristfälliga människor.  Men de som äger tron,  tron där ljuset kommer inifrån; från mötet med den levande gudens son så sprängs konstgjorda gränser och postulat, allt förfalskat och förfelat faller platt; se jag gör er myndiga säger Kristus, ger er friheten att bedöma, fria att vilja ty er, lita på, förtrösta på Gud, vår skapare. Och det är här som Paulus ord nu kommer till oss att Kristi ord ska bo hos oss, att vi ska lära av varandra, vägleda varandra och sjunga Guds lov i våra hjärtan.

Vad är det som hindrar vårt jubel idag? Vad är det för doktriner som fångar och tynger oss och gör att vi missar det flöde Jesus gett oss och ger oss och som vi kan gå in i? Jag skulle vilja påstå att det är glömskans doktriner som fångar oss – vi glömmer att vi behöver prata med oss själva och med varandra på ett allvarligt och ärligt sinnat vis, att vi behöver handskas med vår vardag på ett allvarligt och seriöst vis och där fråga oss vad vi verkligen behöver och vad vi kan undvara.

I skogen, när höstlöven singlar ned, där vid trattkantarellerna, älgen som passerat över bäcken, den stora fågeln som nyss lyfte och rörde sig mot fälten – där behöver vi stämma träff med oss själva oftare – och inte bara med oss utan med Gud och ställa oss de där frågorna som leder till svaren och därmed åtgärder i mitt egna liv – så att mitt jubel kan höras igen, i mig, som en klang av tacksamhet och glädje att få vara här. Då måste vi våga se de krafter i vårt samhälle som vill hålla igen, få oss att glömma av vårt ursprung och avsett om de till exempel emanerar ur mobilindustrin som vill locka oss att håglöst se på trams i våra smartphones, läkemedelsindustrin som vill sälja in sådant som dämpar symptomen istället för att vi gör något åt orsaken – ja vad det nu är som håller oss ifrån vårt jubel så måste vi flytta på de hindren . Gud skapade oss till sin avbild, inte till sin träl, träldomsskapet kommer från motkraften i skapelsen, inte från Gud, inte från ljuset. Åh Herre lösgör vår glädje och vår tro!