Ur dagen text: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”

Att tillhöra Världen. Vad kan Jesus ha menat med det?
Jag tror han menar att gå på instinkt, vara styrd av instinkt.

Och för att börja grunna på detta, ge en möjlig bild så låt oss ta oss till en djurpark, ja vi har de flesta varit på en djurpark och så står vi och ser på ett apberg. Studera nu hur de positionerar sig aporna, knuffas, grymtar, snor en banan, flirtar och så jagar någon den andre, kanske den som flirtade för den honan var ju min. Skärp dig, jag står över dig på hackordningsstegen.
Och så fortsätter vardagen på apberget.
Det är mycket skrik och skrän och åtbörder och hackordningen är given – i alla fall för stunden. Och det är ytterst lite av medveten reflektion, ytterst lite av medvetna umbäranden och lite av det vi kallar för osjälviskt – eller för att använda ett fint ord; altruistisk handlande på apberget. Flockbeteende. Grupptryck. Följa John.
Att tillhöra gänget, Världen, är vad som gäller.

Eller ta hönsgården. Det är så intressant med hönor. Vi har höns på prästgården och de är 10 stycken och några tuppar.  Nåväl. Hönsgården… Vad jag menar… instinkter.
Precis som på apberget.
Stortuppen håller allt på plats, så fort han vänder ryggen till slår de andra till. Ungtupparna. Och blir en höna rädd så blir de andra det också.

Instinkter går så snabbt. Och de sitter i ryggmärgen. Blixtsnabbt skannade vi av skolgården och såg faror och möjligheter. Intressant 10, 20, 30 år senare är att det långt ifrån alltid att de som var kungar på skolgårdens apberg som sen är det i det verkliga livet. Det hinner hända så mycket.

Alla krig förutsätter för övrigt att vi i mångt existerar på en instinktsnivå – vi och dom, vitt och svart. Dom är dumma, vi är snälla. Och så vidare.

Jämte instinkten finns något mer i oss människor, något som utmärker att vi är just människor; det vi benämner som själ, vårt inre liv.
Vi människor är både ock. Och ofta är vi sårbara i fladdrandet mellan de olika nivåerna. Rädsla får lätt igång reptilhjärnan och känner vi oss hotade vill vi lätt svartmåla andra, är beredda att göra inskränkningar i sådant vi annars skulle låta bli.

När är vi mindre instinktsstyrda och mer själsstyrda, mer fullödiga vi människor?

Ja ofta när vi är trygga och då släpper på garden.
Det händer då och då, inte sant.
Inte minst i nära relationer.
Ja i alla viktiga relationer innebär att jag är i någon form av beroendeställning – jag kan bli så sårad av dig – och du av mig – och ska vi behålla allt det fina vi är i varandras ögon måste vi behandla varandra med respekt – och när den så brister av någon anledning så måste vi så snabbt som möjligt få fatt på den igen, respekten, och reparera. Annars är det kört.

Dagens evangelietext kommer från Jesu avskedstal.
Det är bland de mest laddade passagerna som finns i bibeln, kanske det mest laddade vad gäller Jesu undervisning och utgörs av de avslutande kapitlen i Johannesevangeliet. I avskedstalet säger Jesus att det finns inte någon annan väg till frihet än genom sanning, sanningen ska göra er fria och så ger han oss ett bud; ett bud ger jag till er säger Jesus – att ni ska älska varandra.

Att älska varandra.
Att söka sanningen, den sanning som är äkta och som ibland leder till insikter och kunskap som i förstone är obehaglig
Att vara medveten om att alla nära relationer tarvar respekt, vikten av att jag vågar vara vapenlös, att jag vågar vara naken, att jag vågar släppa på garden att vi vågar se varandra in i ögonen och säga – här är jag – och jag står för det – mitt i min sårbarhet och min ömtålighet –
det är bland annat det Jesus pratar och undervisar om..

Äkta styrka kommer aldrig om man ljuger för sig själv och andra.
Äkthet handlar om att våga vara här och nu och den jag är inför dig, mig och hela världen.

Men hur ska man fixa det om man trasslat in sig i lögner och poser och positioner och år efter år liksom stått där på apberget och gestikulerat och låtit?
Ja det blir till att påbörja ett återtåg, ett själens och andens återtagande av individen, på bekostnad av just instinkten; rapandet och stönet, bristen på hyfs och ödmjukhet.

Nu är frågan? Kommer de andra aporna att applådera det vägvalet? Kommer hönsen i hönsgården att tycka att ”schysst vägval hon gör där borta ska vi haka på?”

Nja…. Det är så att säga inte säkert. Kanske till och med osannolikt.

Vi vet ordspråket att Säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är. Våra liv är ofta en spegel av hur vi förhåller oss till viktiga värden; vi omger oss gärna med människor och annat som på olika vis bekräftar oss just där vi är.
Och börjar vi att göra en förändring så opponerar sig inte bara något i oss utan som ett eko kommer det en massa åsikter och tyckande utifrån också, från de där människorna som fungerar som en spegel av oss själva – och viceversa.
Ändrar du på dig ändras spegelbilden.
Det här är tydligt när det finns olika former av dåliga vanor inblandade; brukar vi äta mat som inte så nyttig tillsammans, har som vana att mumsa kakor och chips och så säger en i gänget att nej, nu får det vara bra, så upplevs detta inte sällan som ett hot för de som fortfarande vill äta sina chips och kakor.
Det aktiva valet vännen gjorde väcker upp ett dåligt samvete, kan hon så borde jag ju också kunna men jag vill inte, i alla fall inte just nu, det är ju så gott, så enklast vore om inte hon heller ville – och så ligger tråkningen nära, äh skärp dig klart du ska ta dig en kaka och en påse chips.
Ännu tydligare kan detta beteende, dessa motkrafter bli om det handlar om t.ex. ett alkoholmissbruk, det är det många nyktra alkoholister som kan vittna om.
Vi människor kan med andra ord så lätt hålla tillbaka varandra.
Inte ska väl du som…

Många har i dagens Sverige svårt att öppet erkänna att de har en tro eller en längtan efter en tro. Det är ett ämne som är tabubelagt. Mycket mer tabubelagt än frågan vad man röstar på, hur mycket pengar man har och vad för sjukdomar och åkommor man dras med, märkligt men så är det. Och det är nog ganska nytt och tidstypiskt. I vart fall; börjar nu den som gjort sig känd som okänslig och stursk byta stil och så ta hänsyn och prata om vikten av att tro – eller för den delen en längtan efter andliga värden – ja då kan vi nog räkna med att en och annan där på berget säger ett hö hö har du gått och blivit religiös Kalle och chansen är stor att även de andra skrattar med och rullar runt i leran och vips så var det kanske som så att man kände sig en smula utanför. Kanske bäst att passa sig. Tron ska nog få vänta. Man vet vad man har men inte vad man får. Bättre ett välkänt helvete än ett okänt paradis.

Jesus vet om allt detta.
Det är därför som ha i avskedstalet ber om beskydd för lärjungarna och alla andra som kommit till tro – för oss här – och han ber: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”.

I avskedstalet lovar Jesus någonting viktigt; att hjälparen ska komma.
Hjälparen och den helige ande är samma sak.

Och den här treenigheten; Gud i de olika aspekterna av Skaparen, Kristus dvs. medvandraren och vår följeslagare och så den Helige ande som finns hos oss ofta på ett oförutsägbart vis, alltid på hugget att finna nya ingångar för ljuset, anden; ja denna vår Gud vill bara en enda sak – att väcka mänskligheten och människan ur en tillvaro som baseras på instinkter, rädslor, tyckande och instinktiva rop och skrik – en tillvaro där själen är med så mycket mindre än den borde.
Vi kan bättre.
”Ni kan bättre!” hojtar Gud genom alla sina profeter.

Men samtidigt är det lagt i våra händer, att välja livet.

Det är det ultimata kärleksbudskapet från Gud; ”Jag tvingar ingen till kärlek men jag hoppas att ni väljer den vägen, för den möjligheten har ni i er och jag har visat genom Jesus att det är den enda vägen jag tror på”.

För nu gäller det, om mänskligheten – om vi – på något vi ska klara oss ur den situation vi försatt sig i – med miljöförstöringen, med krigen, med bristen på jämlikhet och rättvisa i ett globalt perspektiv – ja nu gäller det att vi höjer oss över vår instinktsnivå och kopplar in själen och anden och greppar tag i den hand, den sanningens hand som sträcks mot oss från trons och den större verklighetens värld.
Och den handen, den kraften, den vill inte bara trösta och stärka oss utan också få oss att leva våra liv på ett annorlunda vis.
Ja den vill få oss myndiga.
Och den viskar: ”Det finns en djupare lycka, en än större sanning och en möjlighet till ett än djupare djup och mått av ärlighet i de nära såväl som de mer alldagliga relationerna i vår vardag. Ta ansvar för det – ta den chansen, den möjligheten. Inte bara för din egen skull utan för dina barn och barnbarns skull.”

”Ett nytt bud ger jag er, ni ska älska varandra”.

Igår kunde vi ta del av konfirmandernas redovisning. Tre liknelser som Jesus använde i sin undervisning och som översattes till ett här och nu. Kontextuell bibeltolkning med ett fint ord, ordet i en kontext, ett välkänt sammanhang.

Vad var tankekornet i liknelsen om den förlorade sonen. Jo – står jag för mina misstag och ber uppriktigt om ursäkt, vill ändra på mig, då finns en förlåtelse och en fortsättning. Det lovar Gud.
Men det stora ligger inte här – även om förlåtelsen är stor den också men det än större ligger i att bestämma sig för att nu är det nog, nu är det dags, nu vill jag ändra på mig. Det kan handla om att jag dricker för mycket alkohol, trots att det har konsekvenser som är dåliga för mig, min familj, mina vänner. Det kan handla om ett liv i brist på ärlighet i största allmänhet; en svaghet för att ljuga, kanske sko sig på andra, vara lat, lägga över på andra. Sådant som visserligen är mänskligt men bidrar till att jag tappar i självförtroende och styrkraft i mitt liv och urholkar andra.
Kanske tar jag inte hand om mina talanger, lyssnar inte på min inre röst som säger att jag kan, vågar inte förverkliga mina drömmar utan håller mig kvar med bitterhet som följd. Och med den risken att jag håller kvar andra, vågade inte jag ska ingen annan hellre våga. Nu ska vi kackla på i hönsgården. Yes hörs ett rop från apberget. Inte ska väl du som…

Det erbjudande Jesus kommer med till oss handlar om att finnas med oss i vår strävan – vår kamp mellan instinkt och själ, apa och människa, oärligt och ärligt, falskt och sant – och Jesu erbjudandet är utan motstycke.
Ty vi är alla lovade att i den stund vi ber till Gud i Jesu namn så blir vi bönhörda. Punkt.
Åh då vill jag ha en Ferrari tänker nu kanske någon – nu jag ska be om det – men det är inte en Ferrari Jesus lovar; han lovar oss att i skarven mellan det som är sant och falskt, mellan mod och modlöhet, mellan oräddhet och rädsla stå där som en osynlig men högst påtaglig vän.
En liten stund med Jesus som vi nyss sjöng.

Och det här är stort.
Det är det största som finns.
Och han finns här för alla av oss som vill ta hans tjänster i anspråk.
Så pass på.
Ingen av oss har evigheten på oss.
Imorgon kan det vara för sent.
Skjut inte det hela framför dig.
Pröva nu och vederfar löftet att för den som bultar på dörren så öppnas dörren.
För så är det. Vill du, är du räddad, bryr du dig inte är det risk att du går vilse. I längden.

Det finns olika sätt att ta Jesus i handen, enklast är förstås att be.
Här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra.
Men i nattvarden vi snart ska fira finns också ett löfte om närhet. Samma kväll Jesus höll det avskedstal den här predikan kretsat och utgått ifrån så instiftade Jesus nattvardens sakrament. Och han sa; gör detta till min åminnelse, där två eller fler samlas i mitt namn är jag mitt ibland er.
Häftigt, inte sant?

Och vad är det som håller oss tillbaka att ta detta erbjudande på allvar?
Egentligen ingenting, eller hur?

Vi sjunger så det avslutande 3 verserna i psalm 207, vers 4-6 därefter står vi upp och läser trosbekännelsen.