Varför gick lärjungarna till våningen och bad? Vad gjorde dom så gudfruktiga medan så många av oss 2000 år senare är så avvaktande? Ja ett vet vi – de hade mött Jesus.

Och det mötet fick dem att byta spår och inriktning och lämna allt. Och så nu, några dagar före pingst, tillsammans be om sanningens ande, be om den hjälpare Jesus lovat den.
Men vad visste de annat än ett löfte?

På samma sätt är det för oss idag, vad har vi, annat än ett löfte? Löftet att vara sedd, uppmärksammad, följd och älskad. Det löftet har alla. Storfrågan är vad vi gör med det löftet. Gensvarar vi eller ej. Och gensvara kan man på många sätt – alltifrån som lärjungarna att de samlas och ber till att jag i mig själv håller dörren, trosdörren på glänt – kanske – kanske inte.

Det finns ju alltid så många argument mot säger någon. Hur kan Gud finnas på det viset när världen ser ut som den gör, när tillvaron har så många sprickor och svårigheter och livet smärtar.

Motargumentet mot detta är att när livet smärtar är Gud som aldrig så nära och att beskaffenheten, skörheten, betingelserna på Jorden är förutsättningar som givits i ett syfte högre än det som är för näsan – vi ska välja. Anden eller köttet. Kärleken eller instinkten. Det högre eller det lägre. Men vi lämnas inte vind för våg. I och med Jesus har vi en dimension och kraft som övervinner allt. Svårt att tro på ibland, svårt att närma sig. Jesus, den baktalade och förringade ända in i våra dagar – vad kan han ha att ge?

Så låt oss stanna upp här lite.
Vi reagerar olika inför namnet.
Vissa blir obekväma, andra likgiltiga andra får något längtansfullt i blicken. Jag har till och med varit med om människor som reagerat med hat då de hört namnet Jesus. Som blivit spattiga och mycket mycket motsträviga.

”Jesus”. Vad känner du i ditt hjärta när du hört det namnet?
Ja om vi rensar lite bland ord och bilder och försöker se Jesus framför oss samtidigt som vi säger hans namn, vad händer i dig då? Vill du sträcka dig mot Jesus? Vill du ansluta dig till Maria, Petrus, Johannes, Jakob och de andra eller vill du instinktivt ifrågasätta och ta avstånd?

Det är viktigt att ställa sig den frågan.
Att pröva hjärtat.
Och hjärtats håg.
Och när du ser in i Jesu ansikte – såsom du föreställer dig honom – vad känner du då?
Vill du komma honom närmare eller vill du dissekera? Och vidare – ja oavsett vad eller hur du svarat hitintills – vad upplever du när du ser Jesus i ögonen, när du möter Jesu blick?

Blunda för en stund – nu eller senare idag – i lugn och ro och var öppen för vad du erfar i ditt inre. Vill du komma närmare, väcks det upp en längtan eller vill du stänga till?
Och om du vill stänga till, vad i dig vill stänga till? Förnuftet? Det oförnuftiga i att se en man i ögonen som du har hört så mycket tvetydigt kring? Kan du skala av dig tvetydigheterna för en stund och just närma dig den Jesus lärjungarna haft hos sig – och att du möter honom och ni ser på varandra, in i varandras ögon, vad känner du nu?

Många av oss känner här en väldig längtan efter Jesus och ofta går den längtan direkt till bröstet och den känslan går också liksom förbi huvudet. Och denna längtan gör många av oss ömma och gråtmilda. Den griper tag på ett oförklarligt vis. Och precis som Lina Sandell Berg nyss diktade så vill vi få en stund med Jesus, ”en liten stund med Jesus, den stunden jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt”.

Ofta gör ungdomar inne och ute listor.
Och på dem rankas allt från klädesplagg till popartister till godis och filmer.

2011 är Jesus inte i topp på många innelistor – tvärtom är det många som vill räkna ut Jesus.
Detta är en del i en strategi den onde haft i 2000 års tid.
Den onde som vill ha mänsklighetens håg och uppmärksamhet och hatar Jesus. Och den onde gör allt för att vi inte ska ställa oss ansikte mot ansikte mot vår herre. För om, ja då är det ju uppenbart att det är där kärleken och hoppet finns. Vi reagerar instinktivt, vill möta blicken.

Samtidigt har den här strategin att förringa Jesus varit framgångsrik – det är idag 2011 inte alltid så lätt att berätta om den här unika relationen Jesus erbjuder mänskligheten. Jag som budbärare kan göra allt vad jag förmår i form av pedagogik och lock och pock och titta och se men oftast strandar det på att den jag möter av någon anledning inte anser sig vara i behov av Jesus utan anser sig kunna reda sig själv. Och ofta möter man människor som visserligen har en öppenhet för detta med tro men den där längtan som gör att man prioriterar bort ett och annat för att ta sin längtan på allvar, den är oerhört, OERHÖRT ovanlig idag.

Och så läser jag lite böcker och gör ett nedslag då och då i närhistorien och så kan jag se att öppenheten för Jesus den kommer och går Och det har funnits många perioder då människor likt lärjungarna i dagens episteltext ber tillsammans och där det finns en reell vilja att så stå för sina tillkortakommanden och lita på Guds nåd och förlåtelse och upprättelse. Att gemensamt leva i en öppenhet till Jesus. Och jag vet att sådana tider kommer att komma igen, längtan kommer slå upp, likt en blomma.

Gud är beroende av den här längtan.
Den här öppenheten.
Den här viljan.

Men vad gör vi i en tid då mänskligheten anser sig kunna leva gott utan Gud?
Ja vi som tror får bida vår tid och vara trogna våra uppgifter.
I allt tommare kyrkor möts vi men betyder de tomma bänkraderna att budskapet är fel, att den Jesus som för oss samman hade eller har fel? Inte – men vi lever i en tid som kommit in i en mental återvändsgränd där mycket av den inre genuina längtan efter Gud tenderar att bli farlig eller i vart fall hotfull. Men tänker då någon – vad i hela friden kan vara hotfullt med att längta?
Jo längtan hänger samman med sorg. Och mänskligheten idag är innerst inne kolossalt sorgsen. Vi vet, alla, innerst inne att vi har två kanske tre generationer på oss att rädda Jorden annars är vi dödsdömda. Och vi vet att vi som kollektiv handskas med den här faran, ja dödshotet, genom att stoppa huvudet i sanden och gasa på istället för att bromsa. Och vi vet att den här utvecklingen, den här återvändsgränden, de här tokerierna endast kunnat vara och bli möjlig genom att vi kollektivt avhänt oss Gud. Genom att skratta och avfärda Jesus längtande händer och ögon och lämna orden och löftena bakom oss har vi kunnat bygga ett samhälle som nu är på väg att ta livet av oss och inte bara oss utan fiskarna i havet, djuren, växterna –  vår Jord.

Här finns paralleller till många berättelser i bibeln om när det gått fel för det judiska folket.
Det gjorde det när de ville leva utan Gud, utan bön, utan underordna sig en större makt och kunskap. Kan själv. Varpå tålmodig Gud sände sina profeter och så slutligen sin son.

Vad är då vår möjliga lösning.
Att stanna upp, vända på oss och se vår Jesus i ögonen och ta hans erbjudande om sanningens ande på allvar. Den och inget annat kan ta oss från den här återvändsgränden; den här återvänds-gränsen. Det här stupet med vilddjuren som närmar sig bakom krönet. Men som sagt – öppnar vi oss för den dimensionen, denna gudoms källa brister något i oss.
Det måste få vara så, bli så.
Det är en del i att ta sanningens ande till sig. Att leva i Gud.
Att sörja det som gått fel. Och vi har mycket att sörja över, eller hur?