Tacksägelsedags-tankar

Det finns en orm i paradiset – en som vill ta bort vår tacksamhet, vår förtröstan, vår inre tillit att vara sedda och vägledda. Vi faller så lätt in i oro och oroar oss för morgondagen. Fastnar så lätt i tankar om vår otillräcklighet och vi vill nu kunna skydda oss och våra nära mot livets faror – gardera oss. Ja liksom bygga ett värn mot alla faror vi innerst inne vet inte går.

Och alla andra tycks ju så framgångsrika…. glider fram i livet på en räckmacka liksom. Samtidigt som vi vet att det förstås är en sanning med modifikation.

I ett annat perspektiv är alla i det här landet, ja nästan i alla fall, räkmackesurfare.  Jämförelsevis i ett globalt perspektiv har vi alla dragit en vinstlott som får bo och verka här. Det är så mycket vi har och som vi tar för givet och som så många inte alls har. Mat, vatten, sjukvård, fred. Här får vi tänka och tycka och vara. Men många av oss har glömt av att glädja sig.

Vit är färgen i kyrkan på Tacksägelsedagen och lovsång är påbjuden. Traditionsenligt bärs frukter och bär och säd och bröd och rotfrukter fram till altaret. Varför har vi så svårt att buga inför den rikedom som sträcks mot oss. Ödmjukt tacka för det klara vattnet som kommer ur jorden, den friska höstluften, den blanka sjön, diset som stiger över nejden, kvällssolen, fullmånen utan ständigt detta huvud som surrar och blicken i backen och minen som signalerar upptagenhet. Upptagenhet med bekymmer som stänger ute barnets ömsinta frågor, djurens inbjudan till kontakt och husdjurens uppfordringar till lek och närvaro.

På bokmässan konstaterade en reporter att Jan Guillou varit framgångsrik att bygga upp en förmögenhet men man kunde ana i hans svar att ”nja, kom nu så en olycka eller stroke så var det inte säkert att allt räckte till – det gällde att skydda sig”.

Ja vi bygger våra fort och vill skydda oss – mer eller mindre framgångsrikt.

Varpå vi jämför pensionsförsäkringar och egendomar, ja se skog är häftigt att äga i våra trakter, samtidigt som vi nu ändå har att relatera till en mästare som vandrar egendomslös. Därtill förlitandes på sin omgivnings givmildhet när han är ute och undervisar. Och han undervisar om vikten att vara närvarande, att vi ser vår nästa och fokuserar på de i vår närhet inför de som behöver vår hjälp och vårt stöd – där och ingen annanstans finns livets mening säger han. Att vi ska bygga broar mellan oss: ”Bekymra er inte för vad ni ska ha på er” säger Jesus, ”se på liljan på ängens mark – har inte Gud större omsorg om er än så?”

Och visst är det så men vi har svårt att lita på omsorgen, leva i den, vill gardera och det säljs larm och försäkringar och tillvaron tycks så hotfull och labil.

Men är den det?

Ja ibland men i det stora hela så kan vi vila i säkerhet och omsorg för det mesta. Alltmedan äpplena och morötterna växer och våra kroppar tuffar på – men det är liksom som om allt detta går oss förbi.

En del av oss är trots allt duktiga på förnöjsamhet. Att leva i nuet.

Jag själv är ganska dålig på det. Jag vet i mitt huvud hur jag borde tänka och handla men gör jag så? Tänker jag och därmed känner jag så? Ja ibland, och då är luften lätt att andas men lika ofta, ja kanske oftare oroar jag mig för än det ena och än det andra. Vill liksom äga framtiden, försäkra framtiden men det går ju inte.

Kanske är det så att den största faran i våra liv är att vi blir så blinda inför allt som fungerar och fungerar bra att vi i onödan stannar upp för det som förs stunden råkar vara dysfunktionellt?

I Tacksägelsedagens evangelietext kommer bara en av de spetälska tillbaka och tackar Jesus – alla tio blev friska men bara en tackar. Vill jag vara en av de nio eller vill jag vara den tionde, den tacksamme? Det avgör vi varje dag med valet var vi har vårt fokus och hur vi tänker kring den omsorg Gud har om oss.