| I veckan var vi i kyrkan med konfirmanderna och gick igenom de olika liturgiska färgerna. Kyrkoåret. Det är tryggt och välkänt med kyrkoårets rytm. Och idag fastlagssöndagen har vi växlat växlar vi om till blå – vi är på väg in i fastan och på tisdag är det fettisdagen och sen i och med askonsdagsmässan så är vi helt inne i fastan och då är färgen violett. Fasta – tid för eftertanke och reflektion. I syfte? Ja att bottna mer i tron och trons främsta uttryck; barmhärtighet, känslan för nästan. Ofta är det så att för att man ska kunna tjäna sin nästa allra bäst så behöver något i en symboliskt dö. Och i fastan tänker jag att det som åsyftas att klinga av, eller ned det är då perspektivet på oss självs som världens centrum. Och insikten när vi öppnar oss för vår nästa och dennes behov får inte sällan våra liv en ny dimension, en ny kraft, en ny glädje. Där finns ofta den äkta glädjen. Där finns ofta skratten som aldrig vill tystna. Där finns ofta en inre tillfredsställelsen och en inre frid. I ”ombryandet” av vår nästa. Vad tyckte Jesus om sitt öde? Vad tyckte Jesus om att gå sin död till mötes? Jesus – med öppna ögon sökte den situation där han skulle kommer att hängas ut, hånas, förkastas, förminskas, ja mördas och han gör det för att han vet att detta kommer komma andra till gagn. Han gör det för att han vet att det skulle komma oss till gagn. Alltså vi – vi som lever år 2020 i ett till Israel så avlägset land som Sverige med alla dess orter och städer och byar. Det är här vi har det största mysteriet med Jesus. Genom sin död släpper nämligen Gud fram en andlig kraft på jorden – det vi kallar för den helige ande – hjälparen. Och denna kraft, detta fluidum la sig som en kontaktyta mellan Gud och hans mänsklighet. Den som är bevandrade i elektronikens värld tänket att den helige ande är en kontaktgel. Och inte vilken kontaktgel som helst för hjälparen är nu autonom; tänker själv, är självständig och söker hela hela tiden efter nya vägar att öppna människors hjärtan för den gudomliga kärlek som finns runt om oss, ja som en symfoniorkester i din och min trädgård och som spelar dygnet runt. Så nära är Guds kärlek. Och så många av oss tvivlar ändå på att den finns! Eller ännu värre – glömt av, förträngt att så är fallet – med en isande existentiell tomhet som följd. Genom korsfästelsen, uppståndelsen beredde Jesus väg för hjälparens ankomst. Och med detta började en rörelse som var helt ny på jorden. Den vände upp på allt, slavar och herremän vart plötsligt bröder. Och det fanns en nåd och en förlåtelse att få för oss som förbryter sig – för oss som på olika sätt misslyckas och missar målet – och det gör vi ju alla som bekant då och då. Vissa oftare, andra mer sällan. För att nå dit, för att vi människor skulle kunna erfara detta i våra liv – Guds närvaro; att vi alla är bröder och systrar; glädjen i att tjäna, glädjen i nåden, att be och få förlåtelse, kort sagt friheten i Kristus – så behövde Jesus gå vidare, genomlida korsdöden och allt som hörde till denna. I den evangelietext vi har idag då Jesus pratar med sina lärjungar om detta, han förutspår sin död. Men ingen av lärjungarna förstår vad han menar. Idag sitter vi inne med facit. Vi vet hur det hela utvecklade sig. Jesus säger: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Vi ska med andra ord vi måste bry oss om vår nästa och den skapelse vi är en del utav. Vad är alternativet? Vilken värld och skapelse är annars alternativet? ”Men Emil” sa skolfröken då Emil i Lönneberga plötsligt kysst henne på munnen, ”vad gör du?” ”Det gjorde jag av mitt hjärtas godhet” svarade Emil. Vi har alla denna hjärtats godhet i oss, som en gåva. Detta har getts oss som den dyrbaraste skatt och den skatten kräver en särskild form av skötsel. Ju mer av den man ger bort desto mer växer den till. Ingen idé att tjuvhålla på den, inte det minsta, nej det är livsfarligt. Ju mer du ger desto mer får du tillbaka. Jesus för världen givit sitt liv… Ja Jesus är medveten, vet om det offer han snart ska genomgå, det öde han går mot. Och Jesus gjorde detta för oss. Oss här idag. Vågar vi tro på det? I Johannesevangeliets avskedstal säger han att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det. Älska betyder i sammanhanget egennytta och hatar oegennytta. Dvs. en som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – han vinner det – livet – medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse. Väldigt vilse. Och det tror jag de flesta kan hålla med om. Vi ser detta gestaltas dagligen. Men vad väljer vi då? Vågar vi leva i det flödet, i den kärleken, i den glädjen? Och vad får det för konsekvenser om vi gjorde det mer nu och här? Vad får det för konsekvenser om vi vågade leva mer i Jesu anda och inte bara i ordet utan i allt vi gör? Det är så mycket som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och Jesus upprättande kärlek, Jesus flöde behövs som aldrig på Jorden och vi är kallade att vara hans instrument, han utposter på Jorden och vi har ett val; vi har en möjlighet att vara detta – och då måste vi komma ihåg orden i dagens evangelietext att: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. |
| Ja Jesus är medveten, vet om det offer han snart ska genomgå, det öde han går mot. Och Jesus gjorde detta för oss. Oss här idag. Vågar vi tro på det? I Johannesevangeliets avskedstal säger han att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det. Älska betyder i sammanhanget egennytta och hatar oegennytta. Dvs. en som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – han vinner det – livet – medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse. Väldigt vilse. Och det tror jag de flesta kan hålla med om. Vi ser detta gestaltas dagligen. Men vad väljer vi då? Vågar vi leva i det flödet, i den kärleken, i den glädjen? Och vad får det för konsekvenser om vi gjorde det mer nu och här? Vad får det för konsekvenser om vi vågade leva mer i Jesu anda och inte bara i ordet utan i allt vi gör? Det är så mycket som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och Jesus upprättande kärlek, Jesus flöde behövs som aldrig på Jorden och vi är kallade att vara hans instrument, han utposter på Jorden och vi har ett val; vi har en möjlighet att vara detta – och då måste vi komma ihåg orden i dagens evangelietext att: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” |
Kommentera det här inlägget