När jag var ung så var Ryssland liktydigt med Sovjetunionen och var en diktatur. I dåvarande Sovjetunionen räckte det att ha kritiska åsikter om staten för att bli diagnostiserad som psykisk sjuk och inlåst på psykiatrisk klinik. Löpte man linan ut, som vissa författare som dristade sig att kritisera staten, så var fängelse, tortyr och dödsstraff inte ovanligt. Faran i att kritisera, i att ha en åsikt som inte var ”passande” var stor.
Men liknande smala åsiktskorridorer har funnits även i vårt land. Vid tiden före andra världskrigets utbrott i vårt land till exempel. Det var då få som dristade sig att kritisera Hitler och de ambitioner denne gav uttryck för. Massmedia var följsamt. De flesta tidningar i vårt land tonade ned vad som var i görningen och tolkade det mesta positivt. Så fanns det undantag som till exempel författaren Hjalmar Söderberg som skrev flera artiklar i Göteborgs handels- och sjöfartstidning, under överinseende av den stridbare Torgny Segerstedt – även han kritisk skribent och tillika huvudredaktör. De såg och de förfasades och är hjältar idag men då, då var de mest obekväma. En sten i skon.
Går vi längre tillbaka användes termen majestätsbrott för den som for med åsikter som inte i en viss tid och sammanhang ansågs vara comme il faut.
Men det finns nu majestätsbrott även i vår tid – de journalister och intellektuella i till exempel dagens Turkiet som har en annan åsikt än statens straffas idag med utanförskap, fängelse och arbetslöshet.
Vad är det som gör att ”makten” ibland blir så känslig för kritik att den som framför åsikter som ogillas till varje pris måste tystas ned? Varför inte istället söka ha en dialog och bryta åsikter med varandra. Svaret på den frågan är förstås att när det går prestige i en fråga – och det gör det ju alltid då sanningen sätts på undantag en kortare eller längre tid – så bär det emot att erkänna att man kanske… haft fel.
I Sverige idag finns många tvärsäkra åsikter om vad som är rätt och fel och tonläget har ofta blivit såväl oförsonligt som hårt. Människor fördöms och fasas ut och hängs inte sällan ut. Han eller hon är si och så. Inte minst blir detta nya samtalsklimat synligt på sociala medier och i olika kommentarsfält. Varför denna oförsonlighet, varför denna brist på nyanser, varför så sällan ett sakligt samtal där åsikter tillåts att brytas med varandra? Ja varför inte istället ge oss ut på ett upptäckaräventyr och så lära, ta in, lyssna? Ja ta in att sanningen, inte minst då det gäller komplexa sammanhang, är som en diamant – när man vrider på dess prismor framträder olika perspektiv och alla perspektiven har i regel något att bidra med, är i någon mån sanna.
Personligen mår jag inte bra av det samtalsklimat som vuxit sig fram; i media, i politiken, på sociala plattformar. Ett klimat där någon framställer sig själv som rättfärdig och den andre som helt fel ute. Inte kan väl verkligheten vara så svart-vitt beskaffad heller?
Vad är det som gör att vi i vår tid har så svårt att uthärda och härbärgera olika svar på komplexa frågor? Varför dessa försök att förenkla och detta så till den milda grad att det offentliga samtalet ofta blir både fördömande och självgott? Och vad finns det för väg ut ur den här återvändsgränden? Kanske står hoppet att finna i förståelsen att vi på ett inre plan hör ihop vi människor, att det är mer som förenar än som skiljer oss åt, att vi på ett andligt plan är medspelare och inte motspelare? Att det är den sanningen som ska göra oss fria? (Joh. 8:32). Varpå min bön inför framtiden blir att må fler och fler greppas av den förståelsen, den insikten och leva sitt liv därefter.
Kommentera det här inlägget