Våga tillit, våga välja salt

I evangelietexten från annandag påsk har lärjungarna dragit sig tillbaka till en våning i Jerusalem. Ja det har varit intensiva dygn, de kom till Jerusalem med Jesus och folket jublade när de såg honom, sen blev han fängslad, sen korsfäst och nu är det fler stycken som säger att Jesus återuppstått. En orimlighet tycker flera av dem!
Och så kom han nyss, till våningen här… Jesus. Och var bland dem…
I dagens text berättas hur han blåste på dem, ta emot helige ande – och så kraften i den helige anden att förlåta synder – i Jesu namn.

Men mycket tyder på att lärjungarna satt kvar och funderade på det där med den helige ande, den där kraften.
I våningen i Jerusalem.
Men vad var det för kraft han menade Jesus, vad ska ske? Och först i pingstundret ska det stå klart för dem då den helige ande anländer med en enorm kraft. Och från den stunden går de ut och bygger den rörelse vi idag är en del utav.

I dagens evangelietext är vi i en tid då Lärjungarna inte vet vad som väntar, och hur skulle det kunna det? De är sannolikt mest rädda att bli upptäckta. De hade ju varit med honom, han som blev dödad som upprorsmakare, tänk om de också nu skulle bli tagna.

Samtidigt så är det som sker förutbestämt. I början på Lukasevangeliet profeterar Sakarias om det uppdrag lärjungarna snart ska träda in i.
Att de ska snart gå ut och missionera och börja bygga en kristen urkyrka.

Lärjungarna är som det står skrivet; redskap för frälsningens horn, Jesu budskap till världen.
och snart ska de spridas från öst till väst.

Många av dem ska bli mördade, andra missförstådda och skymfade alltmedan de verkligen lyckas att sprida budskapet. Men just i den här stunden som vi just nu tar del av så vet inte lärjungarna om vad som väntar. De ligger och trycker i våningen där i Jerusalem och Jesus har just besökt dem – hur vad det nu möjligt egentligen, Thomas tvivlaren har svårt att förstå. Han var här nyss och nu är han borta, hur gick det till? Thomas grubblar – och ändå fick han både se och känna på Jesus sår.

Återuppståndelsen är svår att förstå.

Men vad är det vi får ta del av.
Ja vi får ta del av ett skeende, en början på ett skeende som Sakarias som sagt profeterat om, att det från Jesus ska utgå en frälsning; en befrielse och att den getts hela mänskligheten i namn av Guds mildhet och barmhärtighet.

Men innan denna process kan starta så måste lärjungarna vara kvar och vänta på den där kraften som ska rusta dem för sitt uppdrag.
I Jesu uppmaning till ro finns samtidigt ett ”var redo” snart är det dags.

Vilan i sig är inget självändamål; den ger förutsättningarna för att gå ut i världen.

Den kraft som lärjungarna får se prov kallar Jesus för Den helige ande. Och den har ett syfte; den kommer berika allas liv. Ja inte bara det, förnya våra liv. Underlätta vars och ens bön till Gud. Ge oss möjlighet att bli levandegjorda i Gud.

I Apostlagärningarna, som tar vid där evangelierna slutar, kommer den helige ande till lärjungarna och den ger dem en sådan styrka att lärjungarna rusar ut på Jerusalems gator och börjar att berätta om Jesus; hans ord och gärningar.

Och detta med en sådan frenesi och övertygelse att människor låter sig omvändas i massor. Och den här rörelsen, ja den sprider sig över hela det romerska riket och in i Asien.
Och för att allt det här skulle kunna inträffa så skulle de först vänta in kraften.
Men själva väntan är i sig inget mål. Det intressanta är vad lärjungarna gör när de väntat klart. När de är fulla av kraft.

Den här kraften Jesus utlovade lärjungarna, finns den kvar i världen idag?
Kan den vara relevant för mig, för oss, är idag, drygt 2000 år senare?

Som präst och medmänniska vill jag ju hävda det.
Att det som gavs då är lika aktuellt idag.

Ja jag vill med bestämdhet hävda att erbjudandet från Gud är helt detsamma till oss idag och det lyder:
Jag finns nära dig.
Jag följer dig.
Jag känner dina steg.
Jag vet din oro, jag vet dina farhågor så väl, ja jag vet vad du är rädd för och vad du längtar efter. Människa jag känner dina tvivel, äger Gud, jag känner din trötthet och jag vill inget hellre än att du ska hämta kraft hos mig.

Att hämta kraft hos Gud är gratis.
Det behövs inget nyrenoverat rum eller någon strand långt där borta.
Gud finns här och nu och överallt.
Gud är den i vilken vi andas i, lever i och är till i. Det enda vi behöver göra vi människor det är att gå undan lite i stillhet och säga; här är jag och ja, det var kanske ett tag sen jag stod här och du vet att jag ofta tvivlar men är det så att du finns – och det här erbjudandet om kraft och närhet och omsorg är på riktigt och bara vi lämnar
en dörr på glänt i vårt inre så händer någonting. Vi får främmande. Och det kan se olika ut.

Men, kanske någon tänker, här hemma är så mycket bråte, hur ska jag hinna städa undan det?
Men lugn, Gud struntar i bråten, han söker dig, inte din bråte.
Gud har sett all bråte som finns att se och bryr sig inte ett dyft.

Det här att var och en har detta tillträde till Gud möjliggjordes genom Jesus död och återuppståndelse.
Innan Jesus så sökte man Gud genom laguppfyllelse och offer och det fanns överstepräster och fariséer som stod mellan människan och Gud.
I och med Jesus försvann dessa barriärer.

Jesus myndigförklarade mänskligheten och gav oss denna möjlighet till fri och ständig uppkoppling till vår Skapare.

Vi behöver bara knäppa våra händer i stillhet så är Gud där, hos oss.

Idag lever vi i en tid då mycket av det som vi tagit för givet är hotat och förändrat. Vi har såväl en pandemi som skapar oro och lidande och en världsekonomi som gått ned för fäfot. Ingen av oss är opåverkade av detta faktum även om vi har olika sätt att hantera denna nya verklighet. Vissa blir rädda, andra nästan trotsiga medan många försöker att vänta ut, stå bi, snart vänder det väl ändå detta här. Ja sannolikt är det så att det snart vänder men oaktat är vi i just nu i en väntans och osäkerhetens tid. Och det är lätt att vi får frågor och tvivel – vad vill nu Gud med det här? Kanske är svaret att Gud vill inte så mycket alls med det här – viruset är som allt tyder på en produkt av en slarvig hantering av djur i Kina – men vi är också slarviga med all vår antibiotikabehandling och stordrift i djurhanteringen i västerlandet – och den ekonomiska kraschen den har nu varit förutspådd länge då tillväxten den hyllade tillväxten indirekt förutsatt att att vi hanterat vår Jord ansvarslöst och därtill lånat av framtiden, av våra pensioner, av det allmänna för att uppnå denna ”tillväxt”, detta vårt skenbara konsumtionsvälstånd.

Så Gud har inte orsakat detta kaos – det har vi själva – men han finns nära oss i den situation som är. Och vill leda oss framåt bara vi ber om hans ledarskap och beskydd.

Jag tänker det kan vara bra att ha det i åtanke då vi nu har en tradition i det kristna att vi gärna tror att Gud åsamkar perioder vi är nu mitt i. I kyrkohandboken från 1894 läser jag i den bön som skrivits för tider som dessa:

Bön (22) under smittosamma sjukdomar: ”Evige rättfärdige Gud. Inför dig nedfalla vi och bekänna med förkrossade hjärtan vår synd. Vi bekänna att vi väl förtjänt den hemsökelse vilken du nu genom svår och smittosam farsot låter övergå oss. Men vi anropa din misskund o herre var oss nådig…”

I vår tid har vi mer kunskap. Inser komplexiteten i hur ett virus, en pandemi uppstår. Men /och Gud står nu med oss, finns med oss, som den gode förälder han är och vill stötta oss och vägleda oss. Om vi ber om hans kraft och vägledning. Samtidigt är Gud, som den kloke förälder han är, bunden av sitt löfte att vi ska få agera efter vår fria vilja…

Här har den kristna kyrkan sitt uppdrag, att söka vara det salt, det medvetande, den kraft som leder oss som mänsklighet till en större balans.

Åh Herre hjälp oss att vara detta salt – i din medmänsklighets namn

Amen