Hosianna David son, de sjöng där vid vägkanten, la palmblad och de… hoppades.

Jesus red in och alla var så… förväntansfulla.

Då händelsen äger rum vi nyss tog del av var det påsktid och vi befinner oss i slutet av Jesus aktiva tid på jorden – han vet vad som väntar, om än inte folket. De tror på en kung, han vet att det kungarike han ska manifestera går genom döden på korset. Ett mysterium, ett offer, som då rakt ingen begriper här denna dag. Inte ens lärjungarna.

Tänk vilken ensamhet för Jesus, att se och inte kunna dela verkligheten med någon. Inte undra på att han hade behov att ofta gå undan i ensamhet, be och vila. Kontemplera. Alltmedan hans samtidsmänniskor ville att han ikläder sig hjälteglorian, kungaglorian, befriarglorian.

En sådan där befrielse på gängse vis – med makt och våld.

Men… han har kommer med ett annat budskap, Jesus på åsneryggen, sanningen, att inget annat än sanningen kan befria oss och att himmelriket inom var och en av oss – endast det ”tillståndet” kan ge verklig befrielse.

Paulus skriver i Romarbrevet 13:

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

Paulus, som vid tiden för dessa ord, är verksam i den då förföljda urkyrkan inte så långt efter Jesu död på korset, han pläderar nu för en hoppfull inställning. Mitt under förföljelsen.

Att de i hans samtid ska våga hoppas, ska våga tro på en genuin förändring.

Det ligger nu i vår natur, att vilja hoppas. Vi vill tro gott. Filmer ska ha ett lyckligt slut och vi älskar berättelser där den gode vinner över den onde.

Hopp och förändring…

I vår närtid finns händelser fyllda av stort hopp och förtröstan: som när Berlinmuren föll den 9 november 1989 och Öst och Väst förenades eller apartheidregimens; rasåtskillnadspolitikens fall i Sydafrika. Många minns även hoppet och framtidstron, att något nytt och enastående var på gång att hända, åren innan John F Kennedy mördades 1963.

En annan period i vår närtid då många erfor hopp var under reformen Glasnost under mitten av åttiotalet. Glasnost betyder öppenhet och reformen genomfördes av dåvarande Sovjetunionens sista statschef Michaels Gorbatjov. Sovjetunionen föll ihop. Det kalla kriget föreföll vara slut. USA och Ryssland pratade äntligen med varann igen. De pratade med varandra – och skrattade.

Jag själv minns hur jag som 17 åring, då jag nyss flyttat till Stockholm från Västergötland 1982 tillsammans med 30 000 personer befann mig i en stor fredsdemonstration där vi tog varandras händerna och byggde ”en bro för fred” mellan USA:s och Sovjetunionens Sverige-ambassadörer, på respektive ambassad.

Alltmedan vi sjöng: I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.

Och vi kände ett litet spirande hopp. Hade det inte börjat mjukna något? Sen när Glasnost var ett faktum tre år senare, ja tänk det hade det. Äntligen.

Vi som varit med om sådana här perioder av liknande hopp och framtidstro kan kanske ana lite av den glädje som människorna kände då Jesus red in i Jerusalem.

Nu äntligen skulle det bli en förändring, ja som vi hoppats. Som vi längtat.

På så vis påminner den tiden lite om vår tid i Världen, just nu.

Covid-oron göra att många blir modfällda och har svårt att våga tro på en reell förändring. När ska allt bli som vanligt igen? Och vårt hopp idag, att allt ska bli som vanligt igen, det hoppet sätter fingret på att många av oss nog inte saknat kon förrän båset visade sig vara tomt – det var så mycket vi tog för givet. Först nu kan vi till fullo inse vad mycket alla möten betyder i livets villervalla.

Nu kan ingen leverera något enkelt hopp i covid-frågan annat än att, ja det vill jag mena, uppskatta den nyktra saklighet vår Folkhälsomyndighet präglas av. De säger inte enbart att vi får leva med covid-frågan länge – de säger också att vi kommer klara av att göra det. De representerar ett lugn och en saklighet och ett mod. Och väger in en helhet. Och se vårt samhälle fungerar.

Vi har all anledning att känna hopp – men ett nyktert och ett stadigt hopp.

Den upprymda glädje människorna erfor då Jesus red in var en annan och mer konkret glädje – den närde ett omedelbart hopp att här, här kommer befriaren och nu ja nu ändras allt.

Men Jesus gick inte in i den projektionen utan sa nyktert, ja faktiskt lite i samma stil som Johan Carlson på Folkhälsomyndigheten, att nej, det finns ingen quick fix, ingen enkel lösning men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er.

Men naturligtvis längtar vi efter att allt ska bli normalt igen.

Och vi längtar efter att få erfara den förändringen lika påtagligt som när ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder.

Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit låg, förtrycket från romarna var en tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kom Jesus in på scenen med sin kraft och sin myndighet och visade på ett alternativ. Och han gjorde det så kraftfullt och i de utsattas, de fattigas och sjukas närhet så att ryktet om befrielse, om nåd spred sig likt när högsommarvärmen kommer in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa.

Vi har en bild i oss av en annan möjlig verklighet, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det hoppet en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det rentav vara vår Skapare? Han som sänt alla profeter, däribland profeten Sakarja, att komma med löftes- och förmaningsord till oss. Sakarja som med sin bild, fömedlad i Sakarja kapitel 9, skriver:

Han ska skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände

Ett löfte som nu till slut landat i Jesus trösterika blick där på åsneryggen:

Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Det Jesus gör, då han ser oss i ögonen, är att visa oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.

Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Just nu.

Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss?

För så är det – advent är såväl ankomst som väntans tid som ett löfte om ett nådens år. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Och kanske handlar detta sinnelag idag om uthållighet, att vi ska bevara det mänskliga och sanna, tänka självständigt och våga tro på att vi är beskyddade, vad som än händer, så vilar vi i Guds händer…

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd, gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Ja bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp…