Välja öppenhet

Den som studerar ett ämne och gör djupdykningar, om det så är i till exempel medicin, teologi eller filosofi, inser ofta hur lite den vet och förstår. Man inser vidden av möjliga perspektiv och hypoteser. Hur underbart är det inte med dem som lyckas behålla sin nyfikenhet, ställer frågor, söker sanningen och eftersträvar just mångfald?

Dramatikern och polemikern Voltaire myntade begreppet:

Jag delar inte din åsikt men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka den.

Idag finns en fara att Voltaires insikt kan hamna i skymundan. Det är farligt för demokratin måste underhållas, precis som vår fysiska kondition, annars förtvinar den. Och demokratin vilar just på respekten för mångfald, att vi kan och ibland bör vara olika, att vi har olika förmågor och olika perspektiv.

Är inte just olika former av olikhet – som olika perspektiv, olika åsikter, olika nivåer av prestationsförmåga, olika utseende – en del av livet? Jag tänker att så är det. Ibland kan detta vara lite skrämmande.

Men om vi lyckas bevara vår respekt och nyfikenhet för varandras olikheter – i förmågor, åsikter, upplevelser, slutledningar – så lyckas vi i regel att bygga ett samhälle vars mångfald utgör en stabil grund. Ett samhälle där vi uppmuntrar varandra att blomma, springa, lära oss, vara fria, göra olika slutledningar – en anda där vi peppar varandra och uppmuntrar varandras individualitet.

Det är inte genom att undertrycka våra skillnader, förtränga känslan av till exempel avundsjuka som jag växer utan genom att erkänna skillnader och istället erkänna min avundsjuka – men ombesörja att den inte förgiftar mitt liv (vilket kräver att jag är beredd att arbeta en smula med mig själv). Vi är således skapade olika, livet är inte rättvist och vi måste hantera detta faktum.

Hur mycket i bibeln handlar inte om avundsjuka? Kain och Abel, Josef och hans bröder men även Herodes blir livrädd att han ska bli utmanad av någon som sägs ha fötts till kung för att inte tala om alla sadducéer och fariséer som tuggar fradga av avundsjuka inför Jesu förmåga att så enkelt och ledigt beskriva och visa på Guds rike. I mångt är det just deras avundsjuka som korsfäster Jesus. På samma vis korsfäster vi i vår tid gärna sanningssägare och visselblåsare och sådana som sticker av.

En del av oss minns 1985 då Björn Gillberg påpekade att den då uppburne Refaat el Sayed faktiskt inte hade en doktorsgrad i mikrobiologi, som Refaat själv hävdade. Refaat var vid den tiden en extremt hyllad företagsmogul och kändis med sitt företag Fermenta och skulle nu till att göra storaffär med Volvo. Vad hände? Jo istället för att bli besvikna på Refaat som farit med osanning blev Björn Gillberg mordhotad för att han påtalat att Refaat ljugit. Snacka om att skjuta budbäraren då denne kommer med ett obehagligt budskap istället för att bearbeta budskapet i sig.

I en valrörelse förekom en slogan att Alla ska med. En fin tanke. Men den innebär inte att den som är duktig på att springa ska springa långsammare och den som är språkbegåvad och kan många ord ska sänka sin förmåga till en nivå så att alla omedelbart förstår. Om det sistnämnda, ovanliga ord, varför inte istället uppmuntra varandra att lära oss fler ord? Ett bra ordförråd är redskap, inre redskap – är det vi tänker med, formulerar oss med – och livet är då rakt inte enkelt och att förklara och förstå. Att ta sig igenom en sådan sak som en panikångestattack, en rädsla eller för den delen en pandemi kräver inre redskap, alltså ord, begrepp och insikter. Ju fler, bättre och mer skarpslipade, desto enklare att beskriva ett komplicerat skeende för sig själv och andra.

Jesus uppmanar oss att inte sätta vårt ljus under skäppa utan våga vara frimodiga och öppna. Jag tänker att inget kanske är viktigare i denna lite skrämda tid att våga vara just det: Nyfikna, öppna, beredda att problematisera och där vi uppmuntrar varandra till mångfald och att vara genuina – även om det innebär att vi kanske landar i olika slutledningar och hypoteser. Det är i sig en rikedom, inte ett hot. Alla måste inte tycka likadant. Tvärtom.