Idag är den första dagen på ett år som varit uppmärksammat ganska länge nu. Konfirmanderna frågar mig: Är det så att Jorden går under nu år 2012?
Och är man blott 14 så har man ju inte varit med om så många domedagsprofetior och den här envisa profetian om 2012 har ju varit oerhört upphaussad av inte minst filmindustrin vars målgrupp för dessa filmer varit alla världens fjortonåringar.
Upprinnelsen till katastrofscenariet är att Mayafolket gjort en kalender som slutar med december 2012. Och tolkningen är att då upphör Jorden eller i vart fall de betingelser som gör det möjligt för människan att leva på Jorden.

Vi kan nog förvänta oss att fler kommer göra mer av det här kaosreceptet: Rädsla, förvirring och oro.
Ja det finns ju som bekant sådana som vill sprida detta hellre än tillit, glädje och förnöjsamhet.
Desto större ansvar då, tänker jag, för de av oss som kan vår bibel att nu hålla sinnet stadigt och stå här lugna.
För visserligen kan vi i bibeln se en tid av stor oro och kaos innan Jesu återkomst men detta hinner inte ske på ett ynka litet år – helt oavsett var vi nu befinner oss på den tidslinje som ska leda fram till det hela.
Så gott folk.
2012 kom och det kommer 2013 göra också och vi har att tillsammans arbeta med de stora livsfrågorna tillsammans. Vare sig vi vill det eller inte. Ingen kommer undan. Så är det upplagt, livet är här.

Och idag tar vi del av en episteltext från Romarbrevet och en Evangelietext från Lukasevangeliet och båda handlar om att säga ja till Jesus.

Jag minns ett samtal jag hade nu i jul med en ung människa där denne var så innerligt trött på att människor i hennes närhet som på sin höjd kunde närma sig detta med tro och Gud på ett filosofiskt plan, men aldrig på ett personligt plan, aldrig i första person singularis – i presens –här och nu.
Vad är det som skrämmer, vad är det man vill skyla? undrade hon.
Samtidigt som inte alltför få idag kan fläka ut sig i olika former av teveprogram och såpor… men att i stillhet öppna på det inre och prata om tro tycks ofta vara helt omöjligt – vad är det som gått fel?
Och om man till äventyrs ändå vågar lämna det filosofiska och distanserade och ändå så närmar sig Gud, ja tro och Gud så är det ofta en Gud som i regel är tämligen lös i konturen, ja alla religioners Gud, Gud som andligen erfars mystiskt; Gud såsom alltings källa, mål och mening.
Men att konkretisera detta och buga för att Jesus manifesterar en del av Gud tycks vara att komma för nära, blir för tydlig.
– Jesus tror du på han?
Och då måste man ju svara:
– Ja jag gör det och det kan ingen ta ifrån mig.

Men vad riskerar hända då? Ja kanske att man bildligt får en förnuftets dörr slängd i ansiktet.

Hur kunde det bli såhär?

Jo det vi skördar frukterna av nu – det vi får ta konsekvenserna av idag är över 100 års misskrediteringar av Jesus.
Från så många olika vinklingar och perspektiv.
Den röda tråden?
Ja säkert flera men i botten att inte vilja underordna sig, inte vilja buga, inte vilja säga ja utan hellre ställa sig i hopen på vägen längs Golgata och skrattande skrika: Du som är Guds son, rädda dig nu om du kan.

Men Gud slår inte sin existens i huvudet på folk.
Profeten Elia förnam Gud på inget annat sätt – och vi vet att han verkligen försökte – än genom en stilla susning.
Och det är liksom detta som är meningen.
Det ska inte vara självklart.
Och det ska vara ett motstånd i oss att ta den där handen som sträcks mot oss.
Hela vår köttsliga gestalt ska liksom i förstone skrika nej och det som sen gör att många ändå greppar handen – det är någonting mellan Gud och Dig, någonting som sker i tysthet och som ingen har inblick i men det är din avgörelse och den gör att du här och nu vill vara hans.

Du inbillar dig säger den rättrogne och rättfärdige och pekar på en bibel, säger:
– Här är bara ord, inget liv.
Du svarar:
– Ser du inte ljuset, hur orden dansar på sidorna och hur du sugs in i det som är och du förstår – i dig – att detta är sant?
– Så dumt svarar den rättrogne – här är bara papper och trycksvärta.

Och han har ju så rätt men Den Helige Ande kan förvandla allt detta – all denna text – till ett levande evangelium och då kan du inte värja dig och inte hon där och han där och hon där och han där – heller.
Men så är det. Öst är liksom öst och väst liksom väst och den som drog det längsta strået får vi bevis på sen. När ljuset släckts ned och teaterpjäsen ”Vår stund på Jorden” är över.

Och som predikant kan jag förstås stapla ord på ord på ord i all evighet, intonera, inkorporera i ett spännande nu, införliva, konstitionera, bygga bro. Men är vägen in stängd så är den stängd. Och är den öppen så är den öppen. Och är den öppen så ska Jesus bekännas öppet.
– Den som känner mig kommer jag känna– skäms inte för evangeliet, skäms inte för mig.

Hur har vi det idag i vår Svenska kyrka?
Tänk om det är så att det är just Jesu händer och ögon människor i största allmänhet vill vidröra och se in i och att det är vår uppgift att i det lilla som i det stora levandehålla detta erbjudande.
”Hur då?” undrar då någon och här är svaren många och förslagen likaså. Personligen tror jag mycket på ordet – och att de av oss som predikar är trovärdiga.
Att vi lever som vi lär.

Dubbel bokföring, att visa upp en sida utåt men vid närmare granskning vara någonting annat är farligt
Vad är så farligt med det skenheliga?
Jo trosdogmerna blir fariseiska; den inre bristen på kongruens projiceras ut på omvärlden och den som mottar ”ordet” får ta emot ett ambivalent och tvetydigt evangelium som kan bli till en börda istället för till befrielse.

Så Herre – gör vår kyrka och vi som verkar i den – och inte minst vi som predikar i den – trovärdiga.

Amen.