Det är rörigt nu. I huvudet, hjärtat och världen. Men tänk om detta är vändpunkten? Stunden då vi samlar oss. Gör slut på en era, startar en ny.
Jag firar påsk i Grekland. Det var väldigt längesedan som jag inte var i tjänst och predikade. Jag vaknade klockan sju i morse av ett intensivt ringade i kyrkklockorna i kyrkan intill. Skärtorsdagens första mässa. Skärtorsdagen och Långfredagen är mina absoluta favorit kyrkdagar. I Masthuggskyrkans altartryptik faller Jesus på knä och ber i Getsemane, kvällen innan hans avrättning. Han ber om att få slippa det som är framför honom. Han är rädd. Vi är också rädda. Men slipper inte att ta oss igenom det som är vårt här och nu. Det är den länken av smärta, mellan oss och Gud ,som ger mig en så stark känsla av hopp trots allt. Som gör att påsken är så viktig för mig.
Paulus skriver i 1 Kor 7:31 f
"Ty den värld som nu är går mot sitt slut, och jag ser helst att ni slipper bekymra er."
När Paulus talar om det som går mot sitt slut så talar han om en tid som är svårt för oss att översätta till svenska. Han talar inte om den kronologiska tiden, timmar, dagar och år staplade efter varandra. Han talar om den koncentrerade tiden. Ögonblicket. Den avgörande stunden då allt kan hända. Kanske är vi där nu? Och då ska vi inte känna ångest. För det var nog snarare så han uttryckte sig Paulus. Bekymmer har kommit att bli alltför vardagligt. Hur kan vi gå in i detta avgörande ögonblick som är på planeten utan att känna ångest?
På lilla Hydra där jag är är tillvaron både enkel och oroande. Här finns fortfarande inga bilar utom sopbilen och brandbilen. Men de kommer bara fram begränsat eftersom vägarna mest är trappor och stenlagda stigar. Samtidigt strömmar människor hit under dagen. Till sina sommarhus på sluttningarna. Stelios, på baren där jag tar mitt glas vin på kvällen, sa att nu kommer hela ön att sjunka två centimeter i några dagar. Jag är också här och bidrar till det. Ikväll får jag betala 2 euro mer för mitt glas eftersom det från i kväll är möjligt att ta ut mer. Utanför det lilla mäklarkontoret ser jag att ett litet hus här kostar 10 miljoner kronor. Ett gammalt åsnestall kan man få för 4 miljoner. Enorma yachter ligger ankrade i hamnen. Förändringen här har gått så snabbt och syns därför så tydligt. Människan söker enkelhet och lugn men när marknadskrafterna styr fritt så exploateras också enkelheten som en vara. Vi är alla fångna i den strukturen. Handlingsutrymmet är litet. Jag förstår att man säljer ut enkelheten i sitt liv här för att kunna ha råd att ge sina barn en möjlighet att bo kvar och köpa ett hus. (Läs tips: Neoliberalism’s Demons av Adam Kotsko)
Det komplexa går inte att dölja. Ska inte heller döljas. I kväll får jag vara i ångesten över det som är mitt nu. Tillsammans med Kristus. Imorgon ska korset sättas ut i havet från den lilla hamnen för att Jesus ska förenas med alla här som dött i arbetet på havet. Påsken här är för mig en insikt om allts samhörighet. Jag vill sörja, älska leva och bjuda motstånd. Ett motstånd som inte handlar om att driva de riktigt rika i egeiska havet. Utan ett liv i samarbete och samklang för att hitta nya vägar för vår gemensamma överlevnad. Ytterst för planetens överlevnad. Tiden är nu. Utan ångest.
ur Political Theology of the Earth, Cathrine Keller
"...now-time is a time pregnant with infinite possibilities for new life."
Kommentera det här inlägget