Så länge jag kan minnas har jag tänkt på döden. Inte hela tiden, men tanken på livets ändlighet har varit en trogen följeslagare. I mina lyckliga stunder tänkt: Nu kan jag dö, det är OK. Som småbarnsmamma tänkt: Jag får INTE dö, inte nu. I medelålderskrisen: Jag vill LEVA nu, för snart tar det slut.
Rädslan för döden har nog alltid funnits. Rädslan för den egna döden, att jag, eller mina barn, inte ska finnas mer. Alla de där tankarna om döden har varit lätt att dela med vänner som är präster. Döden har varit verklig i deras liv också. Ofta talar vi också symboliskt om död. Att det finns sådant som tar slut i livet; en relation, ett jobb, en tid. De små död:arna kan vara smärtsamma och mörka men är förutsättningar för nytt liv. Det har varit svårare att tala om döden, och för den delen allts ändlighet, med många andra i min närhet. Som om jag släpar in något stinkande från soporna som förpestar rummet. Något som man gör bäst i att snabbt kasta ut igen för den goda stämningens skull.
Nu har jag precis läst en bok om döden: Sister Death: Political Theologies of Living and Dying, av Beatrice Marovich, https://www.beatricemarovich.com/ Det är längesen jag så koncentrerat har läst teologisk litteratur. Nu går jag en kurs i politisk teologi på Göteborgs universitet och tvingas då läsa bok efter bok, från pärm till pärm. Djupdykning i teologi. Det ger nya perspektiv. Nya ord. “Lifedeath” är ett sådant nytt ord som jag har fått från Marovich. Sister Death är skriven under COVID 19 pandemin. Den för håller sig inte bara till den enskildes död utan också till utrotning i stort. Hela arters utrotande. Allts ändlighet. Ett ämne att gå till botten med inte bara i skuggan av en pandemi utan också i ljuset av klimatkrisen. Det är bitterljuvt att få läsa någon som verkligen tar dödsfrågan hela vägen mot kollektiv utrotning. Det är mörkt. I Sister Death möts den enskilda och kollektiva bortgången i begreppet död.
Marovich försöker förhålla sig teologiskt till ämnet och menar att vi behöver bort från den teologiska dualismen mellan liv och död. I själva verket finns det ett slags syskonskap mellan liv och död. De är förenade med varandra. Kanske inte i den mest harmoniska syskonrelationen, men det finns en förbundenhet. Om man prövar att ta bort ordet “och” mellan dem så blir det inte liv i kontrast till död utan livdöd, “lifedeath”. Döden är en del av tillvaron. Människan har alltid försökt bjuda den motstånd. Inte velat helt ge upp. Den kristna påsken berättar att Jesus besegrar döden. Går det? Och finns det ett hopp i det?
Fransiskus av Assisi, som levde på 1200-talet, kallar döden för vår syster. I psalm 23:6 i den Svenska psalmboken: “Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar.”
Hans teologi väjer inte för att omfamna allt i skapelsen som heligt. Också döden. Det är detta systerskap som Marovich tar avstamp i. Om jorden; “Av jord är du kommen, och jord ska du åter bli.”, är en bild och ett element för döden så kanske vi “jordlingar” ska göra oss mer bekanta med jorden, med döden. För att kunna lära oss om jordens mörker och livgivande kraft. Döden blir till näring för nytt liv i jorden. Döden är en del av allt, så som livet är det. Det är inget krig mellan dessa två systrar, inte nödvändigtvis två diametrala motsatser. Det betyder inte att vi måste älska döden. Döden behöver få motstånd, men är en del av livets förutsättningar. Också den tanken finns i den kristna traditionen i det som kallar vetekornets lag:
”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” Joh 12:24
Det är dumt att bryta kontakten med syster död, tror jag. Den komplexa relationen gör oss inte alltid så glada. Men vem kan på allvar mena att livets mening är att vara glad genom att förneka dödens existens. Vi ser den omkring oss ständigt. Den orättfärdiga döden vi orsakar. Barnen som dödas av bomber eller svält i Gaza. Den asiatiska floddelfinen som har utrotats på grund av mänsklig påverkan på ekosystemet. Det ofrånkomliga slutet. Den egna döden som kommer, en dag. Vi behöver handskas med allt det där. Våga förbli i den svåra relationen med syster död, hur slitsamt det än må vara. Kanske för jordens och livets skull. Kanske gör det oss inte lättsamt glada men möjligen modiga.
Lyssna gärna på avsnittet ”Den dolda döden” https://www.radio.se/podcast/politik-for-sjalen
Kommentera det här inlägget