Andlig beredskap

Sedan Rysslands invasionskrig mot Ukraina rustar Europas stater för krig. Osäkerheten kring den tidigare alliansen mellan USA och Europa, efter Trump-administrationens andra tillträde till Vita huset, har ytterligare spätt på beredskapsivern i Europa. Påverkar det kyrkans teologiska integritet? Jag önskar mig en kyrka som låter sig sändas ut i världen, tillsammans med andra, i kamp för fredens skull. En kyrka som inte går beredskapens ärende.

I Ryssland motiveras invasionskriget mot Ukraina teologiskt utifrån en specifik tolkning av kyrkofadern Augustinus lära om det rättfärdiga kriget samt begreppet Russkij mir som rättfärdigar anfallskrig med hänvisning till det egna landet som heligt. Det känns avlägset att Svenska kyrkan teologiskt skulle legitimera krig men man kan ändå ställa sig frågan om vad som skulle hända med kyrkans budskap om trycket utifrån ökar och samhället sluter sig mot en fiende.
Beredskap inför ett annalkande krig är ett återkommande tema i den politiska debatten och hela svenska folket uppmanas av statsminister och försvarsminister att förbereda sig för krig. I Sverige är nu målet att 5% av landets BNP ska läggas på militär upprustning. Den allmänna beredskapen berör också samfunden i Sverige, som en del av totalförsvaret. I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i januari 2025 lanserar ärkebiskop Martin Modéus fyra andliga försvarslinjer.
Han argumenterar för att beredskapen rör alla, individer och samhällsfunktioner, och att en andlig dimension avser en djupdimension av det gemensamma allmänna livet. Andlighet rör relationer; till Gud, medmänniskan och sig själv.

Andliga försvarslinjer enligt Modéus är, i förkortad version:  
1, Respekten för människan – att bevara vår mänsklighet intakt.
2, Vägra bli en spegelbild av sin angripare – inte svara med samma mynt.
3, Bevara medvetenheten om vårt ansvar i allt vi gör.
4, Bevara fredens perspektiv också i ofredens närhet, också när försvaret behöver ske med vapen i hand.

Ärkebiskopen hänvisar till att andlig beredskap var ett välkänt begrepp under andra världskriget. Ett begrepp som han vill aktualisera. Under våren disputerade Ida Olenisus med avhandling om andlig beredskap under andra världskriget. Hon undersöker Svenska kyrkans bidrag till den svenska beredskapen och menar att begreppet står för en mängd olika saker men med fokus den svenska befolkningens resiliens i krig. Ofta med en betoning på att stärka moralen hos befolkningen. Beredskap skulle byggas genom att betona enhet och sammanhållning, där skillnader i politisk uppfattning, ekonomi, etnicitet eller religion inte erkändes. Och på en starkt teistisk teologi. I ett brev till alla församlingar 1940 uppmanas församlingarna att ge folket, ”ett levande, genomträngande, övertygande budskap om att Gud håller historiens skeende i sin hand”. Som om Gud allsmäktig välsignar det pågåendet kriget och skapar fred när det så är dags!! Människans kamp för fred för mycket litet utrymme i den andliga beredskapen. Kyrkans fredsarbete kommer inte igång förrän vid krigets slut 1945. Svenska kyrkan har en del att lära av arbetet med andlig beredskap under andra världskriget. Det finns mycket som skulle kunna göras annorlunda nu.

Under våren har jag skrivit en uppsats om detta inom ämnet Politisk teologi vid Göteborgs universitet. Jag menar att kyrkan är politisk eftersom teologi förhåller sig det gemensamma livet, relationerna, samhällen och världen. Så kyrkan ska likt Modéus ge sig in i den politiska diskursen om beredskap- försvar- krig- fred. Det är frågor som också hör hemma i teologin. Min uppsats handlar om att hitta en teologi, i beredskapstid, men bortom ett antagonistiskt ”vän-fiende”-förhållande. Jag undersöker begrepp som undantagstillstånd, suveränitet, antagonism och agonism. Och landar i agonismen som ett praktiskt och teologiskt förhållningssätt för fred. För det är kampen för fred som borde vara den teologiska rösten i beredskapstider.

Det är i läsningen av Cathrine Kellers Political Theology of the Earth som jag stöter på begreppet agonism. Keller lånar begreppet från Chantal Mouffes ”democratic agonism”. Agonism kännetecknas inte av fiendskap utan av kamp. Agonism är hämtat ur grekiskans agon som betyder kämpe, den som anstränger sig. Dess agens ligger i själva motståndet och inte i antagonismens behov att reagera mot fienden. Den agonistiska kampen är därför proaktiv snarare än reaktiv. Keller sammanfattar: ”Agonism means struggle. So democratizing ethic of respectful agonism does not anticipate the cessation of struggle. Nor does it depend upon consensus for aktion”.

Agonismen präglas inte av eftergivenhet, utan vidgar istället förståelsen av konflikt och frigör oss från en förenklad, dualistisk världsbild. Just därför blir ett agonistiskt förhållningssätt särskilt betydelsefullt i tider av beredskap och oro för krig då den inte fokuserar på fienden utan kampen. Den dualistiska världsbilden med ett ”vän-fiende”-förhållande befäster istället positioner och skapar låsningar i konflikter. Politiken hamnar lätt där. Vännen blir alltid ”vi”. Fienden blir alltid ”de andra”. I den processen börjar vi agera alltmer som dem vi definierat som motståndare – och polariseringen fördjupas. Dialogen, diplomatin och freden blir alltmer avlägsen.

Det geopolitiska spelet i världen har stora svårigheter att skapa fred. Lojaliteter mot ”vänner” gör det svårt att problematisera och kritisera deras krigsföring. Nato-alliansens och den tidigare Warszawapaktens antagonism lever kvar. Tidigare överenskommelser förlamar möjlig förändring och dödläge uppstår. Detta går också att applicera på hur vi fungerar i konflikter. De som motsätter sig Israels krig i Gaza och stöder palestiniernas rätt att leva, och leva i fred i sitt land, anklagas för antisemitism och för att motsätta sig Israels rätt att existera. Vänner förblir vänner och fiender förblir fiender. Mouffes agonism kan utgöra en möjlig alternativ väg. En kamp som erkänner olika perspektiv. Och genom erkännandet av konflikten, men se den vidare än dualistisk, hitta möjliga lösningar. Ett ytterligare perspektiv på agonism är att den erkänner rädsla, agony. Agonismen kan inbjuda till ett gemensamt erkännande av rädsla, vånda och smärta. Det ska inte förväxlas med förtvivlan eller hopplöshet som skapar maktlöshet utan snarare med aktiv klagan. Något som är väl förankrat i de religiösa traditionerna och teologin. Delandet av smärta döljer inte trauman, gemensam klagan blir vägen igenom den. Vi ser ständigt hur människor kommer samman i sorg, vid katastrofer och olyckor. Där kan vi finna varandra trots att så mycket annat kan skilja oss åt. Klagan är ett språk som inte går ut på att vinna mot sin fiende. Jag menar att kampen för freden mitt i det konfliktfyllda borde vara kyrkans uppgift. Orka att vara i rädslan. Inte att mana till enad front mot en fiende. Tillräckligt många antar den hållningen och den skapar bara polarisering och fördjupad konflikt.
För en gemensam kam för freden kan kyrkan inte anamma den teistiska grundhållning som präglade kyrkans teologi under andra världskriget. Agonismen erkänner de många perspektiven. Himmel och jord behöver hjälpas åt. Den ensamme suveränens maktutövande är inte vägen till demokratisk fred. Därför måste teologin låta Gud allsmäktig falla. Det är bara en blekt optimistisk hållning att Gud, i detta kairos som vi lever i, ensam ska vara den som fixar krisen. Hoppet finns i den gemensamma kampen. I rörelsen där Gud verkar. Keller menar att en suveränistisk politisk teologi blev en central kristen dogm i samband med att kristendomen accepterades av det romerska imperiet. När den kristna rörelsens trotsiga hopp sattes i händerna på imperiets jurister var det triumfialismen och hierarkin som segrade. Gud fick kejsarens attribut. ”In its political success, Christendom faild its inner Galilee.”  och  ”…could not erase the imaginary of messianic humility…”

Hur agonism gestaltar sig som praktisk politik har Keller svårare att definiera. Hon föreslår inget specifikt statsskick utan snarare ett politiskt handlingsutrymme av ett samarbete som inte kräver ideologisk enhet. Ett kritiskt men också kreativt och proaktivt motstånd mitt i det som är en avgörande tid. Hon ger en vacker bild av hur en liten rörelse hos en flock fåglar, skapar en stor gemensam rörelse. Den gör att fåglarna lyfter i flock simultant, flyger synkroniserat över himlen i samma hastighet, i vågrörelser där ingen leder och alla leder.

Ärkebiskop Modéus bör till en början vara observant på strävan efter en förenklad och därmed kraftlös enhet, ett inkluderande ”vi” som han också själv hänvisar till. Ett agonistiskt förhållningssätt, som räknar med mångfald och konflikt som en kraft, skulle i stället kunna skapa en bredare kamp för fred. Mångfalden hos befolkningen kan vara öppningen för fredsarbete med fler perspektiv och en väg ur ”vän-fiende”- förhållandet. När vi erkänner rädslan vi känner men inte genast vänder den mot en fiende.

Att adoptera politikens rustnings retorik är ett val. Ärkebiskopens ordval; andliga försvarslinjer, signalerar krig. Det är synd för jag tror att det är freden ärkebiskopen ytterst vill. Innehållet i hans fyra andliga försvarslinjer innehåller nämligen till stora delar fredsperspektiv. Han avslutar sin uppmaning om andlig beredskap med orden: ”Må vi aldrig hamna i krig. Genom eftertanke, militär, näringsliv, predikningar och bön, civilsamhälle, politik och mycket annat gör vi allt för att det inte ska hända.” I tider av stor världspolitisk osäkerhet och yttre hot mot Sverige, skulle kyrkan, i stället för att stödja den nationella beredskapen, kunna sälla sig helt och fullt till en kamp för fred. Som en bred, internationell, interreligiös (också icke-religiös) rörelse som agerar lokalt och globalt. En fredens flock. Tillsammans med fredsrörelser, synagogor, tempel, moskéer, politiker, förbund och föreningar sörja och högljutt klaga över krigens fasor. Och agera utifrån den gemensamma smärtan.

Politisk teologi rör relationer, konflikter, agens och makt i specifika kontexter, i särskilda tider. Kopplingarna mellan teologi och politik är inte svåra att se. Kyrkan behöver vara observant på den teologiska integriteten i exceptionella tider. Om kyrkan vill förändra den politiska agendan så måste teologin vara en del av förändringen.

En berättelse inom den kristna traditionen som sällan får någon större uppmärksamhet är den om den transformation som den galileiska lärjungagruppen genomgår efter Jesu död. Kyrkans liturgiska och teologiska fokus riktas vanligtvis mot händelser där Jesus själv står i centrum och där Guds handlande är avgörande. Men om man teologiskt vill reflektera kring och ge språk åt de mångas gemensamma kamp, blir tiden mellan påsk och pingst särskilt betydelsefull. Under denna mitt-emellan tid sker en förskjutning i berättelsens agens: från Guds suveräna ingripande till människors försök att, trots rädsla och osäkerhet, träda fram och organisera sig i världen. Det är en tid då gränser öppnas mot andra gemenskaper. I tiden mellan påsk och pingst vilar Guds närvaro under ytan, Jesus kommer och går, den helige ande hjälper dem i deras uppdrag. Det är varken strikt teism eller deism. Det är ett erkännande av hur Gud agerar tillsammans med dessa människor. Det är en vacker skildring av en rörelse som kommer ur trons erfarenheter och som nu tvingas ta eget ansvar och rikta sin blick ut mot världen. Det är en berättelse som jag hoppas kan stärka kyrkan att gå från bön för fred till handling för fred. Ta in smärtan över krigets fasor, rädslan och oron, och ändå våga låta sig sändas ut i världen tillsammans med andra i kamp för fredens skull.