Jag smälter intrycken från en resa till Roskilde och Hamburg med pastoratets medarbetare. Det händer något när man reser. Alla tvingas ut ur det invanda och trygga. Där utanför kyrkans, församlingshemmets, kontorets och fikarummets väggar händer något. Lite jobbigt är det, men också kul. För vem vet vad som händer?
I ottan hoppade vi på bussen utanför Sjöfartsmuséet. Konstant sorl på bussen. Godis och drickor till alla. Smörrebröd till lunch i Danmark. Sen möte med Kirke på vej där vi fick läsa om hur Jesus sänder sina lärjungar ut i byarna. Två och två i tillit till dem som tar emot dem dit de kommer. Lite ovant att tänka på kyrkan så. Att två och två rör sig ute på vägar och torg, med en sändning att komma med fred. För dem innebar det nya möten och samarbeten. Vi blev medbjudna att träffa kören på mental sjukhuset (det heter så i Danmark). Deras livsberättelser hade tonsatts och de sjöng för oss om sina liv. Ofta vänds riktningen och den etablerade kyrkan tänker istället att människor ska komma till kyrkan. Det fick mig att fundera på vad kyrkans identitet är om det inte finns egna lokaler att hålla till i och bjuda in i. Hur gör man i en sådan sändning för att känna en identitet som kyrka i världen?
Hos oss i Carl Johans pastorat lever pilgrimscentrum ungefär på det sättet. Rör sig utanför. Utan att alltid veta vad som kommer att hända. Min erfarenhet är att det öppnar upp och skapar närhet. Alla är i samma situation. I det så händer något som är starkt och viktigt.
Utan nånstans att gå när restaurangen hade stängt hamnade vi i en park i Roskilde. Vi ville fortsätta, tillsammans. En trumma kom fram. Sång och skratt i sensommar kvällen.
Så gick resan vidare till Hamburg. Fler besök. Nya intryck. I Hamburg har församlingarna gått samman för att finansiera ett arbete för att möta människors längtan efter riter, böner och välsignelser i livets olika skeenden. St. Moment lyssnar in vad som människor längtar efter och följer med människor dit de helst vill vara i bön för ett barn i magen, eller begrava sin älskade. Kyrka på väg, på ett annat sätt. Så himla inspirerande!
På väg hem (mot kyrkorna, församlingshemmen och kontoret) gick bussen sönder. Vi blev strandsatta i Puttgarden. Nu var vi själva kyrka på väg med ryggsäckar, rullväskor och påsar. Utan att riktigt veta hur och när vi skulle komma hem. Det blev några timmars resa på lokalbuss och pendeltåg på Lolland. Bar stopp och järnvägsstationer. Jag tror aldrig jag hade kommit till lilla Saksköping om vi inte hade gjort denna resa. Tacksam för den erfarenheten som jag aldrig skulle vilja vara utan.
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” Tranströmer
Kommentera det här inlägget