Vem bryr sig om Iran?

Jag undrar vem som egentligen bryr sig om människorna i Iran? Samtidigt som bomberna faller tävlas det i TV-rutan om vem som rätt har uppfattat intentionerna med kriget. Vem strider man för? Resultatet av ett krig blir sällan det som intentionerna var. Det blir inte som man har tänkt sig och kanske får vi aldrig riktigt veta varför. Den politiska retoriken med tvärsäkra svar känns inte trovärdig och gör att många av oss ytterligare tappar förtroende för de som styr i världen. Det är allvarligt i sig.

För många år sedan var jag på konferens i Teheran. Vi var ett 10 tal kvinnor utsända från kristna samfund och muslimska organisationer från olika delar av världen som möte lika många iranska kvinnor. Mycket skulle kunna sägas om de goda intentionerna med arbetet vi försökte göra för kvinnors inflytande inom religionen, hälsovården, journalistiken. Mycket kan sägas om organisationen som var värd för oss. Eller om att vi var iakttagna och övervakade av tysta personer som uppehöll sig runt oss hela tiden.
Det mest bestående var ändå gästfriheten och samtalen med kvinnorna. De unga iranska tjejerna som berättade om sin uppstudsighet mot mullorna. De iranska kvinnorna som berättade om dejtinglivet i Teheran. Vi delade berättelser om våra liv, barn och barnlöshet, ansvar, arbete och tro. Jag vet inte vad de upplever nu. Jag har tappat kontakten med dem. Några av dem hatade regimen intensivt då. Några av dem hade inflytelserika positioner och passade sina ord noga. Jag undrar vad de upplever nu? Gläds de åt bomberna som faller? Tror de att det kommer att ge dem frihet? Vad och vem hoppas de på? Överlever de?

På nyhetssajten Dagens.se rapporterades det idag att den USA-baserade människorättsorganisationen Hrana uppger att minst 1 097 civila hade dödats fram till tisdagskvällen, däribland 181 barn. Det lär inte stanna där för nu skördas offer i Libanon, Irak, Israel i den allt mer uppblossade konflikten. Hur återställer en befriande makt förtroendet hos ett folk som lider förluster?
Frågan om varför kriget inleddes då.
Är syftet med bombningarna att säkerställa att Irans kärntekniska program endast har fredliga syften? Strategin för att nå det målet kan i så fall ifrågasättas.
Handlar kriget om frihet från den teokratiska regimens förtryck och införandet av nytt ledarskap? Frågan är om det går att bomba sig till demokrati? USA och Nato har inte lyckats med den bedriften i t ex Afghanistan. Talibanerna är återigen vid makten. Krig skapar instabilitet. Det går inte att överblicka och styra dess konsekvenser. Vem tar ansvar för konsekvenserna?
Om syftet istället är att öka USA:s inflytande och Israels säkerhet så är det inte på något sätt en självklar utgång på kriget. Det är inte heller argument som tydligt uttrycks från de som startat kriget eftersom de strider mot all internationell rätt. Några menar att detta helt enkelt är ett utslag av Donald Trumps lynne vilket i så fall också äventyrar hela det amerikanske statsskicket.
För de som följer debatten i den amerikanska kristna högerns sumpmarker så tecknas ytterligare ett motiv. Det handlar varken om att kriga sig till ökad säkerhet för iranier eller israeler. Istället ses det som steg på vägen mot det storkrig i Mellanöstern som anses höra till den sista tiden (Hesekiel 38). Det handlar varken om omsorg om muslimer eller judar utan att uppfylla profetian om den sista tiden. Sionismen är ett instrument för att samla alla judar i Jerusalem så att de slutligen kan omvända sig till den kristna tron. Då kan Messias komma tillbaka. Trump anses vara utvald för att påskynda dess förverkligande. Det är en oerhört synisk hållning som i sitt fokus på den egna frälsningen är blind för andras lidande. Läs mer i Vitrök. Jag tänker på kvinnorna igen som jag lärde känna. Fatimeh, Bibi och de andra. Det är deras liv och framtid det handlar om.

I Sverige finns idag ingen vilja att ta konsekvenserna av ett krig genom att bevilja uppehållstillstånd för de som flyr bomber från en Nato-allierad makt. Flyktingarna ska stanna i närområdet menar migrationsminister Forssell. I Sverige anses inte Iran vara ett farligt land att vistas i. De som sökt asyl i vårt land har under de senaste åren inte fått uppehållstillstånd här trots regimens förtryck. Under hösten har vi utvisat 18 åringar till Iran, unga som gått hela sin skolgång i Sverige. Det är motsägelsefullt att fatta den typen av beslut ena dagen och andra dagen stötta bombningarna med motiveringen att Irans regim måste bombas för att den är farlig för den unga civilbefolkningen. I Sverige pågår också en kamp om mediautrymme och tolkningsföreträde bland exiliranier. Många av dem som flydde vid revolutionen tillhör familjer som var trogna Shahen. De önskar att familjen Pahlavi tillbaka till makten. Andra familjer levde i förtryck under den monarkin. Iran är inte ett homogent land. Exiliranier i Sverige är inte heller en homogen grupp.
Rasoul Nejadmehr är en av dem som har upplevt år av den teokratiska regimens tortyr och förnedring i fängelse i Iran. Han delar sin analys av det som utspelar sig i Iran i artikeln: Irans kamp har bara börjat i Göteborgs posten.

”Under 1980-talet satt jag i fängelse medan kriget mellan Iran och Irak rasade. Jag var dömd för mina politiska åsikter. Utanför murarna pågick ett av seklets blodigaste krig; inne i cellerna väntade vi på förhör, på besked, på nästa namn som skulle ropas upp. … Den erfarenheten har aldrig lämnat mig. Den sitter i kroppen, i språket, i sättet jag betraktar varje ny politisk mobilisering.
I dag ser vi ännu ett krig, denna gång mellan den islamiska republiken och USA, med Israel som central aktör. Regimens ledare har dödats under krigets första dag. Händelsen väckte jubel bland iranier, både i landet och i exil. Jag förstår den spontana lättnaden. Men historien har lärt mig att tidig triumf ofta följs av svåra konsekvenser. Precis som på 1980-talet ser vi hur politiska aktörer söker stöd hos yttre makter. Reza Pahlavi, shahens son som lever i exil, har närmat sig Benjamin Netanyahu och Donald Trump och beskriver kriget som en väg till det iranska folkets befrielse. Det kan vara en uppriktig övertygelse. Men politik avgörs inte enbart av goda intentioner, utan av de konsekvenser handlingarna faktiskt får. ”

Mitt i det förenklade landskapet av politisk retorik bör vi försöka minnas att Iran är ett mycket heterogent land. Det är lätt att glömma när vi ser på det på så långt håll. Demokratins trovärdighet återfinns i slutändan i hur minoriteter och oliktänkande bemöts. Jag önskar innerligt på en sådan framtid för människorna i Iran.