Kombinationen god mat och samtal med vänner är så nära livets ”stora” jag kan komma. Under den muslimska fastan Ramadan i år har jag fått olika inbjudningar till Iftar, att komma och bryta dagens fasta i muslimska församlingar. Det är en av de fina konsekvenserna av ett tidigare arbete med interreligiös dialog. Någon gång om året får jag fortfarande träffa några av dem som jag har känt i över 20 år. Höra hur det är med dem, om strokes och cancer besked, om barnens giftermål, tala lite religion och politik. Igår var ett helt gäng från Carl Johans pastorat på plats hos Islamiska bosniakiska församlingen i Göteborg för att vara med och bryta deras fasta på kvällen. Det var ett kärt återseende för några som var med för två år sedan. En ny upplevelse och nya samtal för några som var på Iftar för första gången.
Vi fick vara med på deras bön om vi ville och uppleva det som är så särskilt starkt i den muslimska bönen att man står och knäfaller alldeles tätt ihop, axel vid axel. Vi hörde den unge imamen berätta om Ramadan. Anna, som är präst i Oscar Fredriks församling fick berätta om den kristna fastan. Det var mycket god mat och ett surrande samtal runt borden. Innan vi gick tackade Agneta, från var grupp, för att vi fick komma. Hon sa att detta var som julafton för henne. Alla förstod den liknelsen. Ordföranden i den bosniakiska församlingen tackade för att vi kom. För det är inte lätt för dem nu med en allt hårdare klimat mot muslimer, en retorik som både initieras och legitimeras politiskt från olika partier i riksdagen. Han sa att flera av dem som satt vid borden känner igen tongångarna från Jugoslavien under ett sent 1980-tal. Uppdelandet mellan ett vi och ett dom. Igenkännandet skapar en obehaglig rädsla. De behöver vänner.
För ett par veckor sedan var jag i Göteborgs moské på Iftar. Där var berättelsen densamma. Känslan av att hatet mot muslimer nu accepteras. Många av de inbjudna gästerna kom inte i år, hade inte ens svarat på inbjudan. Hos dem som bjöd in så spekulerades det om det handlade om samhällets polarisering och en rädsla för att associera sig med muslimer. Om än för bara lite mat och prat. För dig som är intresserad av att läsa mer om muslimers upplevelser av utsatthet rekommenderar jag en ny utredning som har gjorts av Institutet för mänskliga rättigheter: Muslimska församlingar och föreningars utsatthet för islamofobi
Det som hände i går kväll är så avlägset från det passiva scrollandet med telefonen en kväll i soffan. I en bubbla av en svart-vit värld av onda och goda. För mig personligen var det bästa att få träffa min vän imamen. Nu är han pensionär men kom ändå till moskén för att träffa oss. Han är långt i från politisk korrekt utifrån min åsiktskompass. Vi har alltid haft olika åsikter om väldigt mycket. Vi vet att vi har det. Ändå har vi låtit varandra veta det mesta om varandras liv. Jag har lyssnat när han har varit väldigt bruten vid sina två skilsmässor. Vreden i att känna sig förd bakom ljuset, sorgen över att det inte gick att fortsätta. Han har lyssnat till allt mänskligt trassel kopplat till min skilsmässa. Vi har delat tankar om våra barn och barnuppfostran. Vi har talat mycket om tro och Gud. Vi har kunnat vara ärliga, trots olika moraliska och teologiska perspektiv. Jag värdesätter hans vänskap mycket. Och jag vet att han värdesätter min vänskap. Den finns där trots att vi bara ses ett par gånger om året. En gång för längesedan, efter att vi tillsammans hade fått till en begravning i svensk jord för ett barn till en papperslös familj, tittade han på mig och sa: -”Marika, jag hoppas att Gud låter oss ses i paradiset.” Det hoppas jag också. Det skulle göra det eviga livet så mycket mer intressant.
Jag vet att det finns en oro för islamism bland många. Att en del muslimska värderingar som känns främmande i en svensk kontext ska få fäste och sprida sig. Att den svenska friheten ska hotas. Vi lever i en demokrati. En demokrati bygger inte på konsensus. En demokrati erkänner pluralism. Det är vår uppgift som demokratiska och politiska varelser att kämpa för det vi anser vara ett gott liv. Vi har alla meningsmotståndare. För mig är det ett stort problem när min meningsmotståndare reduceras till en ond fiende. Då slutar jag att kämpa, öppet och tydligt, för mina värderingar och perspektiv. Vi behöver den andre för att bli medvetna om var vi själva står. Jag glömmer det när jag scrollar på sociala medier men minns det när jag är med andra människor.
I advent hoppas jag på ett hejdundrande adventsfika i någon av våra kyrkor. Det ska vara sju sorters kakor, julmust, kaffe och glögg. Och de muslimska församlingarna ska vara inbjudna.
Muslimska församlingar och föreningars utsatthet för islamofobi
Kommentera det här inlägget